Magnum - Princess Alice & The Broken Arrow (7)
 | Band: Magnum Titel: Princess Alice & The Broken Arrow År: 2007 Bolag: Steamhammer Betyg: 7/10 Recensent: Tommy Silfvenius |
För många är talet 13 symbolen för otur, men inte för MAGNUM. De hoppas i stället att deras trettonde studioalbum "Princess Alice & The Broken Arrow" ska bli ett riktigt lyckokast. Bandet som bildades i mitten av 70-talet är på väg att återta sin position högt upp på rankinglistan över symfoniska rockband. Man byggde framförallt under gulderan på 80-talet upp en fanbase som hette duga, men tog efter livealbumet "The Last Dance", från 1996, en paus i nästan tio år. Sen dök man upp igen med "Brand New Morning" som släpptes 2004. Ett mönster som känns igen från många andra stora 80-talsband.
Gitarristen Tony Clarkin skriver det mesta av materialet och där är det inget nytt under den sol som just nu lyser med sin frånvaro. Man känner igen stuket liksom. Framförallt när sången ljuder på kompositionerna. Den rösten hör ihop med låtarna.
Här finns en del midtempolåtar och ballader som ibland kan bli lite tradiga, men när tempot skruvas upp lite så blir det riktigt bra. Det är där bandet har sin styrka enligt mig.
Klart bäst är "Eyes Wide Open" som börjar med en riktig taggtrådsgitarr för att fortsätta lätt och luftigt i versen. Refrängen är som från fornstora dagar. Symfoniskt episk i sin framtoning.
Nostalgiådran fylls omedelbart på. Nu förstår man återigen varför man saknar det där glassiga decenniet.
En låt som kunde varit den klart vassaste men som slarvas bort med en klart lam refräng är "Out of the Shadows". Den börjar med ett blytungt riff och har en ruggigt bra synt som kommer in efter halva verserna. Men sen faller sufflén ihop lagom till bryggan och refrängen.
Synd på en sån början. Bluesgungiga "Be Strong" är också skön i sin enkelhet. Bra tryck och suggestiva keyboards framförallt i versen. "No Lies" startar upp med ett rått riff som för tankarna till RAINBOW och "Man on the Silver Mountain", framförallt ljudmässigt, men låten är betydligt mer melodiös. En bra blandning.
Efter storverk som "Chase the Dragon" (1982) och "On a Storytellers Night" ( 1985) så fanns förhoppningar om att Clarkin och Catley tillsammans med de andra skulle vara hungriga igen.
Men det tog ett tag innan mitt musikminne vaknade till liv. Jag fick snurra plattan ett antal gånger innan jag började nicka gillande och igenkännande åt den karaktäristiska rösten, åt de finurliga vändningarna och åt den symfoniska storvulenheten. Den vann över mig helt enkelt. Igen! Ibland låter man som ett popband, men ibland låter man som det symfoniska rockband som i alla fall jag lärt mig att älska.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
