Disturbed - Evolution (7)
  |
Band: Disturbed Recensent: Ola Larsson |
I mina tidiga tonår, runt 2004-2005, gick det hårdrocksprogram på ZTV (ja, det fanns fortfarande då) som kort och gott hette "Metal".
Detta program fungerade som en stor inkörsport och fick mig att upptäcka många band som jag senare skulle hålla varmt om hjärtat, däribland DISTURBED.
Jag fick plattan "Ten Thousand Fists" i julklapp 2005 och den går varm än idag.
Det är en sådan platta där det inte finns något utfyllningsspår, den kan spelas rakt igenom och jag rockar hela tiden. Då var deras guldålder om ni frågar mig.
Missförstå mig inte, de är fortfarande ett kanonband och jag har följt deras karriär, men de har aldrig riktigt lyckats hitta tillbaka till det soundet de hade på den plattan.
Vilket leder oss till deras senaste giv, "Evolution".
Det är ett rätt så passande namn på detta album, om än lite fantasilöst. För DISTURBED har verkligen utvecklats sedan det ångestladdade tidiga 2000-talet.
De har alltid skrivit upplyftande och inspirerande texter, men soundet idag låter annorlunda.
Det låter fortfarande DISTURBED, men ljudbilden är mer avskalad och soft. Nästan lite mer rock än alternativ metal, som präglat de tidigare given.
Albumet har inte mindre än fyra ballad-aktiga låtar, som bevis på detta.
Soundet störde mig till en början, men när jag gett skivan ännu en chans så såg jag det hela ur en annan synvinkel. Sångaren David Draiman har verkligen en sanslös röst.
Han sjunger både ballad och rockrökare, och han gör det fläckfritt. I låtarna "The Best Ones Lie", "In Another Time", samt "No More" är det ösigt och svängigt.
Man märker nästan en glimt av den gulålder jag tog upp tidigare.
Sedan har vi låtar som "Hold On to Memories" och "Watch You Burn", där akustiska toner, signerat gitarristen Dan Donegan ackompanjerar Draimans röst.
Här är det vackra toner och man blir nästan lite emotionell då man slänger en blick på lyriken, särskilt i förstnämnda låt, som handlar om att göra det bästa av sitt liv.
Ett par riktigt starka låtar, trots att de kommer från två olika spektrum.
Sedan finns det även ett par låtar som tyvärr inte riktigt når upp till samma höjder. Inledande "Are You Ready" är OK men refrängen fastnar aldrig riktigt hos mig.
Jag går emot sångtiteln och var egentligen redo för mer. Hade funkat mycket bättre om de hade haft redan nämnda "The Best Ones Lie" som öppningspår.
Det hade kickat igång plattan mer.
I "A Reason to Fight" släcks lågan helt och jag tycker det är bottennappet bland låtarna. Riktigt tråkig om jag ska vara ärlig.
Förstår budskapet, men strukturen rent musikmässigt är inte alls min "cup of tea".
Hade de ersatt den med bonusspåret "This Venom" (från deluxe-versionen) hade skivan enligt mig fått en bättre helhet.
Allt som allt tycker jag plattan är tillräckligt bra för att jag ska återkomma till den igen, trots sina brister.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
