Band: Opeth Titel: Heritage År: 2011 Bolag: Roadrunner Records Betyg: 9/10 Recensent: Tomas Lagerlöf

En mindre storm kunde skönjas i samband med att de första uppgifterna om ”Heritage” avslöjades. Att skivan helt skulle sakna growl upprörde särskilt. Frågan är om stormen bedarrar när ”Heritage” nu kan höras i sin helhet. Tillåt mig tvivla. För det är inte bara Åkerfeldts gutturala tonkonster som lyser med sin frånvaro på OPETHs tionde studiogiv, termen metal känns över huvud taget malplacerad i sammanhanget. ”Heritage” är snarare en våt dröm för fans av progressiv rock med anor i 60- och 70-talens mer obskyra akter.

Utvecklingen bör knappast komma som en överraskning för den som tagit del av Åkerfeldts ”skivönskelista” på fansidan eller lyssnat på densammes utmärkta radioprogram ”De bortglömda mästerverken” i P4. Själv välkomnar jag den. Inte på grund av att jag ogillar OPETHs tidigare produktion, inte alls, utan snarare för att jag premierar band som vågar gå utanför gängse normer och trotsa en välbeprövad formel. Det har ju å andra sidan alltid varit en av OPETHs största styrkor, att göra det oväntade.

En annan styrka är kontrasterna, som även här spelar en avgörande roll. Trots avsaknaden av såväl growl som blastbeats, vågar jag hävda att ”Heritage” är OPETHs mest mångskiftande album hittills. Här samsas genrer som hård rock och progg med jazz och folkmusik, allt inom ramen för OPETH. Ofta är anslaget lågmält, vilket kan ge ett intryck av lättsmälthet. Men ju mer man lyssnar desto tydligare blir det att här finns mycket att upptäcka.

Att OPETH tänkt album är ”The Devil´s Orchard” ett tydligt bevis på. Jag hade till en början svårt att ta den till mig, men här, då den blir en del av helheten, faller bitarna på plats. ”Heritage” bör nämligen avnjutas i just sin helhet. Först då träder alla nyanser fram. Därav känns det egentligen fel att lyfta fram enskilda låtar, men drömska ”Folklore” och eklektiska ”Famine” förtjänar ett hedersomnämnande.

”Heritage” är en platta som både kräver och växer över tid. Vissa fans kommer med stor sannolikhet ändå bli besvikna, här finns ju inte mycket till mangel. Vi andra kan med gott samvete luta oss tillbaka och njuta av årets kanske bästa album.