Betydelsefulla album - Dan Swanö
Tre Betydelsefulla album i skivsamlingen - Dan Swanö.
MERCYFUL FATE - Don´t Break the Oath
Jag minns det som igår när jag läste om dem i OKEJ!
Sångaren var satanist och de hade en docka på scen fylld med riktiga djurinälvor som han halshögg. Jag var redan då helt övertygad om att MERCYFUL FATE var världens bästa band!!
Men i lilla Finspång var det svårt att hitta likasinnade.
Alla mina kompisar gillade antingen inte musik alls, eller EUROPE. Mina bröder, som indoktrinerat mig i hårdrockens ädla värld, redan som nyfödd, hade "gått vidare" till gubbrock och frijazz.
Men sen en dag hände Det!! Min brorsas kompis, Chrille Broms, dök förbi och han försökte alltid få Dagge att gilla något av de "nya" banden som hade dykt upp. När Chrille stod i hallen såg jag skivomslaget!! Det såg grymt elakt ut!! Jag visade mitt intresse och till min förvåning fick jag lyssna på skivan. Jag gick in till pappas Skanticstereo i vardagsrummet och råkade sätta på
sida B först. Introt till "The Oath" sipprade ut ur högtalarna och vad kunde trollbinda en tolvåring mer än åska, regn, kyrkorgel och en mässande röst som svor att vara sin herre, Satan, trogen!
Sen small det bara till! Det lät så hårt! Underskattade Kim Ruzz matar dubbla baskaggar med ett jädra driv! Allt kändes fräscht. King Diamond lät otroligt satanisk. Mycket tuffare än Blackie Lawless som jag trodde skulle låta som ondskan själv. Varenda låt på skivan är en riktig hit. Tonartbyten, taktbyten, tempobyten, elaka texter, jag var som i trans!
Jag spelade in skivan på kassett och skyndade mig att beställa den och "Melissa" från Svenska Skivklubben. Den här skivan är en av de få plattor där jag gillar varenda sekund.
Produktionen är lite underlig, men skapar en mörk ambiens. Galet bra skiva.
DEATH - Leprosy
Jag kan tyvärr inte briljera med att "jag köpte den när den kom ut".
När den här skivan släpptes hade jag nått toppen av min A.O.R.-dyrkan och hade till och med börjat gå igång på Richard Marx!!!
Av någon anledning började jag hänga med Micke Bohlin (numera i PAIN) och via honom och hans polare Tony Särkkä blev jag "utsatt" för Thrash Metal, som då ansågs vara rätt hårt. Jag fick höra WEHRMACHT och S.O.D. Det var skoj!! Lite galen humor och en trummis som spelade dubbelt så snabbt som alla andra. Men det var mer kul än bra. I samma veva dök "South of Heaven" upp och SLAYER hade jag knappt hört, förutom på Rock Box. Trumspelet på låten "Silent Scream" knäckte mig totalt och det slutade med att jag började jamma Thrash Metal med Micke och Tony. Innan jag visste ordet av var jag total Thrash-dyrkare. Jag spenderade vart enda öre på skivor med medlemmar i läder och basketdojor och under en inköpsrunda köpte jag TOXIC "World Circus", SABBAT "Dreamweaver" och OBITUARY "Cause of Death". Efter introt hade ebbat ut på sistnämnda skiva visste jag inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Det lät helt sjukt!! Det tog ungefär 3 låtar för mig att inse att Death Metal var "the shit" och Thrash var löjligt.
Jakten på det hårdaste hade börjat. Detta var innan jag spelade dödsmetall själv och jag hade inga kopplingar till det underjordiska nätverk som jag bara ett år senare skulle vara en stor del av. Men en dag var den bara där. Jag trodde den skulle vara en skiva i mängden. Vid det här laget hade jag gått igenom en hel drös av plattor med tuffa låttitlar, blod, upp-och-nedvända kors i logotypen, men när jag fick fart på vinylen av "Leprosy" så var det kört! Det var EXAKT så här det skulle låta! Enkla låtar i halvlågt tempo. Produktionen lät utomjordiskt perfekt med sin domedagsvirvel! Vartenda riff satt där det skulle och sången.... Sången... SÅNGEN!!!... Chuck var den absolut kungligaste growlaren! Punkt! Det som gör "Leprosy" så unik är att alla låtar har "hooks". Om du har hört låten en gång så minns du den. Redan i andra refrängen sjunger du med som om du har hört skivan hundratals gånger förut. Jag älskar den charmiga enkelheten, alla riff och trumspelet. Genialiskt enkelt!! Köp, ladda ner, gör va fan som helst... men lyssna på "Leprosy" nu!!!! Världens bästa dödsplatta!
ALTER BRIDGE - One Day Remains
En gång år 2000 köpte jag in en konstig gitarr till affären där jag jobbade.
Den heter Schecter Celloblaster och var byggd för att stämmas ner i A och hade fem strängar. Jag älskade den där gitarren och spelade på den så ofta det bara gick. Det lät så otroligt kraftfullt när det var så nerstämt och ändå så "proffsigt". Mitt i allt metallriffande började jag spela lite mer
"positiva" riff och riffade lite mer "duriga" grejor. En tanke slog mig... jag skulle starta ett band som lirade melodisk rock med lite metalattityd, fast jävligt nerstämt och gitarrljudet skulle vara fett och hårt.
Efter ett tag sket jag i det hela eftersom det verkade dödfött redan i tanken. 2005 fick jag en bland-CD av min flickvän och på den fanns låten "Open Your Eyes". Jag glömde hela tiden bort vad bandet hette, och varje gång låten dök upp i hennes bilstereo frågade jag "Vilka är det här??" och varje gång suckade hon och sa "ALTER BRIDGE". Jag tycker "Open Your Eyes" är en av världens bästa låtar och jag blev minsann förvånad när hela skivan fullständigt krossar! Det är hårt och mjukt, nedstämt och uppstämt om vartannat och jag fullkomligt dyrkar "On Broken Wings", "In Loving Memory" och "Shed My Skin" Det är en skiva fylld med 5 av 5-låtar förutom ett fåtal som hamnar i 4.5 av 5 kategorin. Produktionen är grym och har ett skönt tryck. Sångaren Myles Kennedy är top 5 i världen. Inget snack. Inte undra på att Jimmy Page och C:o ville ha med honom i någon LED ZEPPELIN spin-off. Om du har missat den här skivan eller tror det är någon förvirrad CREED-skiva, glöm. Mark Tremonti, som har skrivit det mesta av musiken har CELTIC FROST som favoritband!! Bara en sån sak.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
