Det var jävligt bra, men..." är en fras som sammanfattar intrycket av Within Temptations spelning på Kåren i Göteborg ganska bra. När jag var ung och sprang på diverse thrash- och deathkonserter bedömde jag spelningarna efter hur hes och svettig jag var efteråt och hur ont i nacken jag hade dagen efter. Nu när jag är 30+ får jag väl erkänna att jag inte längre är den som står längst fram och röjer järnet. Numera går jag efter känslan jag har inombords när jag lämnar konserten och känslan som infann sig när Within Temptation klev av scenen i lördags var just att det var jävligt bra, men samtidigt kändes euforin ganska långt borta.

Om jag börjar med det negativa så är Within Temptation inget speciellt visuellt band. Förutom ett läckert bildspel som illustrerar låtarna och sångerskan Sharon den Adels karakteristiska armviftande är det ganska stelt. Mellansnacket är minimalt och publikkontakten blir ju därefter. Bandet låter musiken tala istället. Musiken framförs prickfritt, men även här dyker det upp ett stort MEN. Det blir lite segt bortemellan. Visserligen hade jag inte förväntat mig en adrenalinrush. Det ligger ju inte i musikens natur, men ibland känns det som att man lika gärna kunde suttit hemma i favoritfåtöljen och avnjutit musiken. Det blir lite för mycket Enya och för lite metal för min smak. Det sparkar alltför lite röv helt enkelt.

Efter all kritik får jag väl övergå till att förklara varför Within Temptation ändå erhåller ett så högt betyg som en sjua. När bandet är som bäst är de nämligen näst intill lysande. Allra högst når bandet i "See Who I Am" och "megahiten" "Ice Queen" som för övrigt är öppningslåt resp. avslutningslåt. Däremellan är det tyvärr lite ojämnt, men låtar som "Jillian" och "Mother Earth" fungerar alldeles utmärkt live och av alla armar i luften att döma verkar det vara fler än jag som tycker så. En annan stor behållning är Sharon den Adel. Hon har en gudabenådad röst som håller även live. Sedan håller ju musiken i sig väldigt hög klass. Även om det blir lite segt ibland är musiken bara så vacker. Bara de kunde ösa på lite 
mer...

Within Temptation får alltså endel ris av mig, men på det stora hela var det klart sevärt och jag ser gärna bandet igen om jag får chansen. Men som sagt var, för att det ska bli riktigt bra efterlyser jag fler upptempolåtar i setet och bättre publikkontakt. Då kan det å andra sidan bli ruggigt bra.