Annons

Hanoi Rocks - Göteborg (Sticky Fingers)

Band: Hanoi Rocks
Stad: Göteborg (Sticky Fingers)
År: 2005
Betyg: 6/10

Recensent: Claes Wiberg

Biljetterna var bokade långt i förväg - det här var med andra ord en spelning jag sett fram emot ett tag. Och att besöka Götet är alltid trevligt. Så jag och min reskamrat satte oss förväntansfulla på bussen för den två timmar långa resan. Väl framme vid spelstället fick vi vänta på insläpp i någon halvtimma, huttrandes i den Göteborgska snålblåsten (två saker jag inte gillar: blåst och kyla), men till sist befann vi oss framför scenen i väntan på de gamla glamlegendarerna. Har personligen alltid varit förtjust i Hanoi Rocks' skimrande rock 'n' roll, och senaste "återföreningsalbumet" var inte dumt alls, så man såg fram emot en riktig helkväll. Värt att notera är att en ny generation sleazerockare - precis som jag förutspådde i min krönika "Ett sleazigt 2005?" - verkar ha dykt upp från ingenstans, och den här kvällen visade de sina sminkade trynen var man än vände sig. Kul, tyckte jag.

Något förband var inte bokat, så Michael Monroe och kompani klev upp på scenen utan uppvärmare och kastade sig in i "Obscured", från senaste plattan "Twelve shots on the rocks", varpå de smidigt gled över i "High school", och bandet - som förutom de gamla parhästarna Monroe och gitarristen Andy McCoy även inkluderade den gamle Electric Boys-bekantingen Conny Bloom på gitarr - betedde sig till en början ungefär som förväntat. Monroes karakteristiska - och synnerligen energiska! - utspel dominerade scenen totalt, och det lät alldeles utmärkt. Men allt eftersom spelningen fortlöpte, började helhetsbilden krackelera. Huruvida gitarristen Andy McCoy var full eller hög, eller bara förvirrad, vågar jag inte svara på, men det lät som om hans gitarr var medvetet lågt mixad - och hans mellansnack var så osammanhängande och förvirrat att inte en kotte förstod vad det var han ville förmedla. Det skämtades friskt om droger ("Give Andy the joints!") från scenen, och även om jag kanske inte helt vill stämma in i publikens allmänna uppfattning - att hela bandet var helt väck på hallucinogener - så tycktes saker i vilket fall inte stå helt rätt till. Känslan jag fick var att det saknades... närvaro. Det var okej, men det saknades nerv. Vilket förvånade mig mycket - det jag hört och sett rörande Hanoi Rocks' livekapacitet gör gällande att de är ett synnerligen potent liveband. 

Vem vet - kanske hade de bara en kväll där saker och ting inte riktigt klickade som de skulle. Sådant händer. Att många gamla hits saknades i setlistan hjälpte naturligtvis inte heller. Så vad säger man? Jag skulle vilja kunna säga att det var en skitbra konsert, men det var det inte. Låt er dock inte avskräckas från att lösa biljett till framtida uppträdanden - jag tror att det här var en temporär svacka.

Kvällen avslutades storståtligt med att min plånbok plötsligt var puts väck, och då kändes det som om det var dags att lämna Göteborg för den här gången. Nåja, man kan inte vinna jämt. (Någon enstaka gång skulle dock vara trevligt.)

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.