Band: Watain
Stad: Västerås (Sigurdsgatan 25)
Datum: 03/09-10
Betyg: 7/10

Recensent: Tomas Lagerlöf

Med några av genrens vassaste album i ryggen och en scenshow vida omtalad är förväntningarna på WATAIN högt ställda. Och kanske har jag förväntat mig allt för mycket, för när spelningen väl är över känner jag ett visst mått av besvikelse. Visst bjuds det på såväl vassa låtar som djurkranier, blod och eld, men vart tog den utlovade stanken vägen? Den som fått människor att kräkas och lämna lokalen. Jag menar, en konsert med WATAIN ska ju vara så nära helvetet man kan komma i jordelivet. Men så känns det lite för sällan den här kalla septembernatten.

RAM, med en lysande cover på ”Evil” och REPUGNANT, med ny vass line-up, har dock dragit sina strån till stacken och värmt upp den till brädden fyllda lokalen, och dess åhörarskara. Stämningen är således förtätad när Uppsalas mest sataniska äntrar den av kranier och ljus utsmyckade scenen strax före halv tolv. Sentida favoriten ”Malfeitor” inleder ett dryga timslångt set. Tyvärr är ljudet inget vidare inledningsvis (beror till viss del på min position i lokalen), vilket medför att de isande DISSECTION-gitarrerna äts upp. Lagom till efterföljande ”Sworn to the Dark” har jag rört mig mot lokalens mitt och genast blir ljudet bättre. Eller ”bättre” är nog fel ord här då ljudbilden låter som hämtad från avgrunden. Det är skitigt och rått, mäktigt och mörkt. På gott och ont. Gott då det verkligen känns att det här är på riktigt, ont då melodierna emellanåt dränks i smutsen.

Det drabbar inte guldsingeln ”Reaping Death” som är precis så bra som man kan vänta sig. Raden ”Higher, higher, come all ye sons of fire” ackompanjeras av värmande pyro och där och då når WATAIN verkligen fram. Känslan i rummet beskrivs bäst som extatisk. Här spelar medlemmarnas närvaro givetvis också in. Håkan Jonsson fullkomligen piskar livet ur trumskinnen, Set Teitan ser lika koncentrerad som livsfarlig ut med sin kala nedblodade hjässa, Pelle Forsberg och Alvaro Lillo ser rent av obehagliga ut med sina illasminkade ansikten och uniformsliknande utstyrslar och Erik Danielsson är ett med Satan. Helt enkelt enastående.

Tyvärr kan jag inte säga detsamma om Jon Nödtveidt-hyllningen ”Legions of the Black Light”, som dediceras de bröder och systrar som gått vidare. En smått magisk låt på skiva som här inte riktigt lyfter. Det gör å andra sidan de båda ”Casus Lucifieri”-alstren ”I Am the Earth” och ”Devil´s Blood”. Den senare är kvällens utropstecken där en nu nedblodad Erik nästan kokar över i hyllningen till hin håle. Responsen hos publiken är absolut och där och då inser jag hur bra WATAIN faktiskt är.

När så WATAIN basunerar ut att det är dags för sista låten är jag dum nog att tro att det faktiskt ska bjudas på extralåtar också. Jag hinner i min enfald tänka att det nu är det dags för ”Waters of Ain”, ”Storm of the Antichrist” och ”Satans Hunger”, innan lamporna plötsligt tänds och lokalen töms på publik. Snopet, men samtidigt helt i linje med vad man kan förvänta sig. En dryg timme är dock för kort för ett band av WATAINs dignitet. Det finns ju så mycket mer att ta av.

Publiken ska inte veta vad den kan förvänta sig av en WATAIN-konsert har Erik Danielsson förkunnat i ett antal intervjuer. Sett till det håller de vad de lovar. Tyvärr i lite negativ bemärkelse.

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen