Horisont

Band: Horisont & Troubled Horse
Stad: Örebro (Virus)
Datum: 20/03-10

Recensent: Tomas Lagerlöf

Det är lördagskväll i slutet av mars. Mildvädret har som sakteliga börjat skuffa undan månader av sträng kyla. I hus och hem sitter fotfolket som bänkade framför sina tv-apparater - "Millennium" har ju tv-premiär. På gemytliga rockklubben Virus bjuds det samma kväll på musik i sjuttiotalets tecken, signerad Göteborgs HORISONT och den sjutumsdebuterande lokalkvartetten TROUBLED HORSE. 

Det är göteborgarna som inleder kvällen, vilket har sin förklaring i att TROUBLED HORSE ser på kvällens spelning som lite av releasefest för singelsläppet. Kvintetten, som gjorde en av föregående års bästa skivor, ser farligt avslappnade ut. "Ska det bli en dag på jobbet?" hinner jag fundera innan de första tonerna griper tag och skakar om.
Iförda tidstypiska attribut som jeans, tilltagna hårmanar och boots framför de sin från 70-talet nedärvda progressiva rock med bravur. Trots en blygsam speltid på trettio minuter lyckas de trollbinda åhörarskaran.

Och från den trångbodda scenen är det fulla ställ från start. Varje trumslag känns i bröstet och ljudvågorna får basisten Manges stiliga mustasch att fladdra vackert. Det svänger och kränger med tyngd och precision. Favoriter som "Just Ain´t Right" och "Du röde" visar sig låta minst lika bra från scen, och riffet i "Nightrider" är dödligt.
Att Axel ser ut att kunna falla i sömn när som helst är bara en illusion som inte påverkar sånginsatsen " karln sjunger oklanderligt. Slutligen vill jag framhålla Charlie och Kristofers idoga sexsträngsarbete som får kroppen att jubla av välbehag. Imponerande.
7/10

Att HORISONT inleder känns både oväntat och konstigt, vilket dock som sagt förklaras med att TROUBLED HORSE har releasefest för sin första sjutummare. Men det rör sig knappast om några nybörjare, två delar (John Hoyles och Ola Henriksson) återfinns i hyfsat kända WITCHCRAFT, där även trummisen Jens Henriksson en gång i tiden figurerade. Minst känd i sammanhanget är frontmannen, den i klänning iförda Ebbot-kopian Martin Heppich.
Liksom för HORISONT är det sent 60- och tidigt 70-tal som inspirerat, inte minst den gode Roky Erickson, vars röst Heppich emellanåt tangerar. John Hoyles tillåts att ta mer plats än i huvudsysslan och Ola Henriksson visar prov på svängigt basspel. Ändock lyckas inte TROUBLED HORSE engagera fullt ut den här kvällen.

Låtarna håller visserligen bra, men inte fantastisk, klass, vilket medför att en viss mättnadskänsla infinner sig efterhand. För till skillnad från HORISONT, eller WITCHCRAFT för den delen, där varje ton imponerar, lyfter det lite för sällan hos "hästarna". Det finns självklart undantag, där de visar vilka färdigheter de besitter. Som i de utmärkta singelspåren "Bring My Horses Home" och "Shirleen". Även "Anonymous Name" (tror att den heter så) är värd ett omnämnande. Så det råder inga tvivel om att kunskapen finns, men det gäller att omsätta den till minnesvärda låtar. Riktigt där är inte TROUBLED HORSE ännu.
6/10

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen