Band: AC/DC
Stad: Stockholm, Globen
Datum: 22/2-2009
Betyg: 8/10

Recensent: Neven Trosic

I min recension av fjolårets "Black Ice" skrev jag att orsak nummer ett till att jag emotsåg AC/DC:s senaste studioskapelse var att den skulle ge bandet en god och logisk anledning att återigen inta arenorna världen över. Så blev det föga förvånande också och undertecknad begav sig till den andra av de två utannonserade konserterna i Globen. Visst funderade man innan turnéstarten både en och två gånger över hur pass bra gubbarna skulle kunna sköta sig på scen i dagsläget. Jag menar, AC/DC har ju ett legendariskt rykte om sig som något av det främsta som kan upplevas på en scen, men nu råkar det ju ändå vara en del år sedan de var ute på turné senast och medlemmarna blir inte yngre precis. Hur gärna man än vill tro det så är Angus Young inte odödlig och förr eller senare måste gruppens energi komma att mattas av. Lyckligtvis blev man denna kväll ett vittne till att denna tid verkligen inte har kommit ännu. För det var i sanning en pigg, tight och sprakande show man fick nöjet att ta del av.

Angus innehar fortfarande ett rörelseschema av det spralligare laget vilket nästan (men bara nästan) får en att misstänka bruket av diverse kraftgivande substanser, men ännu mer imponerar faktiskt Brian Johnson. 61-åringens maffiga röststyrka visade sig vara intakt på "Black Ice" och samma sak gäller under denna spelnings gång; han sjunger minst lika bra som alltid och interaktionen med publiken är även den mycket god även om mellansnacket ibland dras igenom lite väl rutinmässigt. Ovannämnda tighthet ramas som väntat in av de resterande herrarna i bandet. Malcolm Young framstår ständigt som en given ledstjärna för aspirerande rytmgitarrister, Cliff Williams är pålitligare än Fröken Ur och trots att man på förhand hade hört att Phil Rudd år 2009 svajar lite här och där så är det inget som åtminstone jag fäster uppmärksamheten på - de patenterade simplistiska takterna verkar allt som oftast sitta där de ska och svänger gör det ju. Showen är maffig, förstås. Det "Rock 'n' Roll Train"-refererande lokomotivet på scen är onekligen häftigt och sämre blir det inte av att underbara uppblåsbara Rosie senare gränslar över det (under "Whole Lotta Rosie", om nu någon inte visste det). Explosioner, eld, kanoner, kyrkklockan under "Hells Bells", snygg ljussättning och så vidare. Allt är som det ska vara under en AC/DC-konsert och det höga underhållningsvärdet är ett faktum.

Dock. Mot slutet av konserten har min ursprungliga glädjerusning minskat en bit, vilket beror på två faktorer. Den första är den alltför "greatest hits"-betonade setlistan. Visst, det kanske kan tyckas vara osmart av mig att gnälla över denna då jag aldrig tidigare har fått uppleva bandet live och nu äntligen får chansen att från en scen få höra trots allt brutalstarka klassiker som "Dirty Deeds Done Dirt Cheap", "Back in Black" och "T.N.T.". Men kunde man ändå inte ha petat in en eller två udda och sällan framförda godingar, skulle det har varit så svårt? Nu får vi ju visserligen uppleva en till Sverigekonserterna tillagd "Shot Down in Flames" och även "Shoot to Thrill" samt "Hell Ain't A Bad Place To Be" hör knappast till bandets mest uttjatade kompositioner och samtliga levereras i gedigna versioner. Men" Allvarligt talat, borde inte urladdningen "Problem Child" ha en stående plats i låtlistan? På tal om urladdningar, vad sägs om en "High Voltage"? "It's a Long Way to the Top"? "Riff Raff"? "Touch too Much"? "Rock and Roll Ain't Noise Pollution"? Listan kan ju göras hur lång som helst men AC/DC väljer att mestadels satsa på de säkra korten, vilket ju säkerligen blidkar folket som är mest bekanta med just hitsen. Vilket för mig in på min andra negativa punkt, nämligen den rörande publiken. På en AC/DC-konsert SKA man som bekant inte kunna stå eller sitta men tyvärr blir det under större delen av konserten bara något egentligt drag av större modell i de främre raderna. Visst tänder folk till lite extra under "You Shook Me All Night Long" och "Highway to Hell" men annars är det alltför uppenbart att en stor del av besökarna är där just för att detta är en av de där spelningarna man "måste se" för att ha något att snacka om, möjligen skryta med, i fikarummet på jobbet. AC/DC är ett band som kan bringa fram en sjujäkla livestämning som få andra akter kan ståta med, men då gäller det att de får åtminstone hyfsat mycket kooperation i utbyte av människorna som är där för att se dem och detta blev det tyvärr alltför fattigt med denna gång. Nåväl, fem låtar från "Black Ice" körs också och det är bara att ge tummen upp åt urvalet (särskilt "Big Jack" och "War Machine" växer i liveformatet) även om titelspåret knappast kan sägas vara en given livelåt.

Slutligen då? Tja, först kretsade mitt betyg runt en nia men fick på grund av minusen ovan sjunka till en stark åtta, vilket ju knappast är fy skam och, det bör påpekas, inget som bandets mycket vitala framträdande kan lastas för. AC/DC ÄR än idag ett av världens bästa liveband och skulle nu denna turné eventuellt komma att bli deras farväl till fansen har de sannerligen valt att göra ett avslut med en enorm heder i behåll.

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen