Liverecension: Danko Jones på X&Y i Borås
Band: Danko Jones
Plats: Borås, X&Y
Datum: 2013-11-01
Betyg: 8/10
Recensent: Fredrik Sandberg
Tack vare ett väldigt omständligt (och, i en stad av Borås begränsade storlek, rimligen inte helt nödvändigt) köförfarande vid entrén till X&Y, kommer jag inte in förrän förbandet BOMBUS har hunnit avverka det mesta av sitt set. Det jag hinner notera är följande tre saker: 1) Bandet funkar bättre på klubbscen än de gjorde när jag såg dem i somras, utomhus i duggregnet på Metaltown. 2) Göteborgarna verkar trivas, och lirar med energi och inlevelse. 3) Det märks att kvällens huvudakt, DANKO JONES, drar folk – klockan är kring halv elva, och det är i princip redan fullsatt i den utsålda lokalen.
Jag tror, så här i efterhand, att ingen ångrar valet att tillbringa denna småruggiga novemberkväll i sällskap med kanadensarna. DANKO JONES är en liveakt av yppersta kaliber, och vet att gå ut starkt. ”The Rules” följs av ”Had Enough” och ”First Date”, och redan där är halva slaget vunnet. När riffet i ”Had Enough” känns igen jublas det rätt friskt, och allsången i refrängen på trallvänliga ”First Date” är förhållandevis stark.
Frontmannen, Danko självt, hade naturligtvis inte varit Danko om han inte allt som oftast slirat iväg med uppkäftigt, engagerat och glimten i ögat-fyndigt mellansnack. Han konstaterar efter det goda gensvaret under spelningens inledning att bandet borde komma till Sverige oftare, vilket kanske inte är så banbrytande. Sedan drar han dock ner skratt genom att börja snacka med en kille vid scenkanten:
-”Ja, vad vill du? Erkänn du är inte van vid att artister svarar på tilltal, eller hur? Du är van vid band som bara håller käften och spelar! Nå, nu har du min uppmärksamhet, här är jag... Så?”
Danko lyssnar framåtlutad över scenkanten, och flinar. ”Fyllesvammel”, konstaterar han, och återger för oss andra ett planlöst fyllebröl. Sedan kör bandet på igen och ”I Think Bad Thoughts” följs av ”She’s Drugs”. Ljudet är här bitvis inte helt hundra, och vid något enstaka tillfälle slår det över på sången. När gitarren drabbas av rundgång under nästa mellansnack, mimar sångaren med rynkade ögonbryn ett tyst ”What the fuck is this?” till sina tekniker, som lyckas döda oväsendet tämligen snabbt.
I sagda mellansnack passar kanadensaren på att sprida lite kärlek till oss i publiken, innan han skälmskt börjar mucka med en något äldre herre uppe på balkongen. När vi andra klappar händerna på beställning, väljer balkongmannen att höja sin ölflaska, vilket inte får godkänt. Danko förklarar att Sveriges Radio är på plats och spelar in gigget, och att det liksom är jävligt svårt att höra mannens flaskhöjning, så om han kanske kunde tänka sig att k-l-a-p-p-a istället...? Nåja, konstaterar Danko, han räknar inte med att få vår uppskattning gratis, utan säger sig räkna med att jobba för den. De följande låtarna tillägnas därför balkongmannen.
Det är några starka spår han föräras, som till exempel ”Play The Blues” och ”Dance”, och munvig käftslängning i all ära, men man skall inte glömma att bandet kan lira också. Det är värt att studera med vilken snortight exakthet Danko lirar licks och riff utan att någonsin titta ner på gitarren, liksom att notera basisten John Calabreses uppenbara lycka och svettiga studsande.
Här följer sedan spelningens enda parti där energin dippar lite, när bandet väljer en uppsättning kanske något mindre kända nummer. Snabba ”Rock Shit Hot” funkar visserligen fint, och någon djupare svacka är det inte tal om. En liten stund senare exploderar tillställningen igen, när utmärkta ”Full Of Regret” rivs av. Här utspelar sig en kul incident, som påvisar både bandets rutin och deras förmåga att få publiken på sin sida:
X&Y är en ganska intim lokal, utan plats för kravallstaket som avskiljer scenen från publiken. En något överförfriskad ung man försöker ta sig upp på scen, vilket basisten Calabrese noterar. Kolugnt tar han ett halvt steg fram mot scenkanten, placerar försiktigt knät i bröstkorgen på killen, och trycker varsamt ifrån. Killen gör en vacker ”snöängel” baklänges genom luften, och landar pladask på golvet. Några sekunder senare är han på fötter igen, varpå han räcker upp båda händerna i luften och med tumme, pekfinger och lillfinger tecknar ”älskar dig” mot scenen. Calabrese tar ett steg fram, böjer sig ner, och rufsar om killens hår med ett vänligt leende.
Jag ler lyckligt från mitt helikopterperspektiv på balkongen, både åt den beskrivna scenen och åt trummisen Atom Willards funkiga lek med koskällan under ”Full Of Regret”. Sedan följer kåtstöddiga ”White Cadillac” och liksinnade ”Lovercall”, vilket knappast får leendet att minska i bredd. Snabba ”Sleep Is The Enemy” och ”We Sweat Blood” avslutar det ordinarie setet, och bandet kliver av.
...eller, nja. De ställer sig i trappan på sidan av scenen i typ trettio sekunder, innan de kliver tillbaka in på scenen. ”Det där var vår version av att gå av”, flinar Danko innan ”Code Of The Road” tuggar igång. När sedan ”Legs” följer är det fler än jag som släpper sargen och ylar med utan omtanke för varken de egna stämbanden eller publikgrannens trumhinnor. Lycka! Efter ett sista mellansnack där Danko innerligt tackar oss alla för att vi är där – även balkongmannen – avslutar bandet sin vara troget med ”Bring On The Mountain”. Spårets hyllningar till fallna rockhjältar och brandtal om karaktärsstyrka faller visserligen i god jord hos publiken, fattas bara annat, men som låt betraktat är den måhända något för lång/seg för att vara ett idealt avslutningsnummer.
Nåja, även solen har fläckar. Den största fläcken på kvällens sol är annars den bitvis trixande ljudkvalitén, annars finns det egentligen inte så mycket att anmärka på. Jag (och, gissar jag, de flesta med mig) lämnar X&Y hesa, svettiga och lyckliga. DANKO JONES lirar inte bara rock ’n’ roll – de ÄR rock ’n’ roll... Respekt!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
