Nyheten om skådespelaren Heath Ledgers frånfälle i början av detta år gick mig djupt till sinnes. Ända sedan jag första gången upptäckte den unge aktören i briljanta tonårskomedin och Shakespeare-parafrasen "10 orsaker att hata dig" spådde jag en lysande framtid för såväl denne som motspelerskan Julia Stiles, och när Ledger undan för undan framträdde som en av sin generations mest betydande filmskådespelare kändes detta på någon nivå som en triumf även för mig själv. Stoltheten över att ha blivit sannspådd, att ha plockat en vinnare om man så vill. I mina ögon var Heath Ledger predestinerad att bli sin generations Johnny Depp, även om ingen av oss kommer att få veta huruvida jag skulle ha fått rätt eller fel.

Och varför kommer jag nu in på detta? Eftersom jag tillämpar samma resonemang ifråga om artister jag beundrar musikaliskt. Jag var till exempel bland de första i Sverige som köpte DAMN YANKEES debut 1990 (det tror jag åtminstone), och konstaterade frankt att bland ett koppel lysande låtar förtjänade främst powerballaden "High Enough" att bli en jättehit. Det blev låten också ett par månader senare. För att då inte tala om SKID ROW, ett band jag också upptäckte på ett mycket tidigt stadium och vars efterföljande super-duper-genombrott gladde mig oerhört. Mig föreföll det helt logiskt, och synnerligen befogat att band som jag själv fann briljanta rimligtvis borde kunna uppskattas även av andra. Bra artister förtjänar kort och gott varje nytt fan de kan få " och varför då inte miljontals nya fans när de ändå håller på?

Uppenbarligen resonerar inte alla på samma sätt. Inte ens de flesta, i varje fall tycks så inte vara fallet bland hårdrockare. Här verkar snarare det typiska subkulturtänkandet vara förhärskande: att värdet hos artister och deras verk snarast står i omvänd proportion till antalet beundrare. Fansen vakar över sina idoler med samma svartsjuka frenesi som en eunuck utanför dörren till en ungmös sovrum, och skulle någon ändå lyckas smyga sig in i skydd av mörkret och bemäktiga sig den fagras oskuld " det vill säga allmänheten få nys om artistens kvaliteter och själv börja njuta av dem " ja, då är vederbörandes musik liksom den före detta oskuldens dygd att betrakta som kontaminerad. De förutvarande fansen känner att deras egen affektion för artisten förringas genom att delas av alltför många andra, och häver ur sig speglosor som "sell-outs" (riktat mot artisten ifråga) och "wannabes" (mot de föraktade nytillkomna fansen).

Det är, rent ut sagt, totalt jävla superkorkat.

Visst FINNS det något sådant som wannabes " man har rätt att begära att någon som kallar sig IRON MAIDEN-fan inte ska tro att Bruce Dickinson är bandets originalsångare, eller att ett så kallat METALLICA-fan ska ha något slags koll på vad dessa presterade på albumen före "den svarta". Lik förbaskat är det patetiskt när folk beskärmar sig över hur deras tidigare favoritband sålt sig, när dessa egentligen bara skördar den egna begåvningens välförtjänta frukter. En förnuftig människa borde glädjas åt att även se genuint talangfulla namn på topplistan bland alla oväsentliga dagsländeprodukter som rider högt på en eller annan flashig pr-kupp. Men så tänker inte subkulturmänniskan. Subkulturmänniskan vill nämligen kunna intala sig att den begriper bättre än "alla andra", och har dessa andra plötsligt samma favoriter som man själv går denna illusion självklart inte längre att upprätthålla. Därav detta imbecilla revirtänk och dessa hätska utspel mot de idoler som lyckats ta karriären till nästa nivå.

Många hårdrockare i synnerhet skulle må väl av att uppdatera sitt synsätt en aning. Ingenting förblir nämligen kontroversiellt i all evinnerlighet. I vår tids Norge hamnar DARKTHRONE på singellistan och MAYHEM Grammybelönas. Detta beror inte på att någondera gruppen bytt fot musikaliskt, utan på att även minnet av kyrkbränder och Euronymous-mord förbleknar efter femton år och gamla black metalhjältar vid det här laget är principiellt, om än inte musikaliskt att likna vid vilka andra garvade och respekterade veteranakter som helst. De har med andra ord blivit "kult" " och "kult" säljer.

Dissa inte dina idoler för deras framgångar. Gläds å deras vägnar istället. Talang förtjänar sin belöning, och begreppen "genombrott" och "sell-out" är inte att betrakta som synonymer.

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen