Älskling, jag är hemma!
Fort nu, in med melodierna i ugnen.
Pappa är sugen på power metal.

Om ni bara kunde förstå hur skönt det är att stiga in i stugvärmen. Där ute blåser förändringens vindar, trender slits upp med rötterna och slungas än hit, än dit och storstadsbor snurrar som vindflöjlar. Kappvändarbranschen har, precis som alltid, framtiden för sig. Av den anledningen: tack för att ni låter mig vila upp här på Metalcentral då och då och skriva av mig den ängslighet som råder där ute.

När jag ser hur ni läsare har röstat i "Årets metalalbum 2011" är det som att någon blåser på mina köldslagna fossingar. I ledningen: AMON AMARTH, IN FLAMES, NIGHTWISH och SYMPHONY X. Låt se, var har vi THE DEVIL'S BLOOD nu då, jag är helt säker på att jag såg holländarna i startfältet. Någon som vet? "David, vi har fått rapporter om en genomklappning i första kurvan, precis före vätskestoppet där ALICE COOPER blivit stående. Rykten säger att han har tröttnat och nu försöker övertala funktionären att bli hans caddy."

Ni förstår, det här är en resultattabell jag gärna sköljer ned i pillerform med ett glas vatten för att vyssja nerverna till sömns. Verkan är omedelbar. (Sedan, när de aktiva substanserna pissas ut, har man ågren för att man försummat sina plikter och inte hetslyssnat på det senaste nytt, men det kan bli en annan krönika.)

Nu vill jag i stället berätta om hur mitt intresse för power metal återbördades från de dödas rike. Detta är vad som har hänt: först var jag upp över öronen kär (~1998-2005), sedan bedarrade känslorna (~2006-2007), stiltje inträdde (2008-2010) och så alldeles nyligen, 2011 - detta nådens år - fick jag åter vind i seglen.

Vi kan ge detta förlopp en massa namn och förklaringar: personlig utveckling, nya insikter och utsikter, mognad, naturliga fluktuationer... Amatörpsykologer får i läxa att färdigställa denna journal.

Den enskilt största anledningen till att jag åter igen kan bli upphetsad över power metal - nej, inte potensmedel, skojare där - är faktiskt väldigt enkel. Så enkel rentav att jag går i cirklar kring den för att dra ut på det. Det vill säga, det utomordentligt enkla i att power metal-släppen förra året var tillräckligt starka för att bära upp mitt intresse hela vägen.

Faktiskt, det har nästan varit som att barfota vandrat kring på en kurort och vaknat upp till en ny verklighet. Först kom SYMPHONY X "Iconoclast" och svalkade min panna (nästan bokstavligt eftersom jag hörde den första gången i en avkrokig fiskeby på Borneo), på det POWERWOLF "Blood of the saints" som masserade upp mina likstela muskler, RHAPSODY OF FIRE "From chaos to eternity" som plåstrade om såren och ICED EARTH "Dystopia" som filade ned de otäcka liktornarna. Kort sagt, 2011 var en helkroppsbehandling för min härjade lekamen. Historien fick alltså en happy ending... 

Mina power metal-favoriter från nollnolltalet:

1. LOST HORIZON "A flame to the ground beneath" (2003)
2. KAMELOT "Epica" (2003)
3. RHAPSODY "Power of the dragonflame" (2002)
4. WUTHERING HEIGHTS "Far from the madding crowd" (2004)
5. HEED "The call" (2005)
6. HELLOWEEN "Gambling with the devil" (2007)
7. FALCONER "Falconer" (2001)
8. ANGRA "Rebirth" (2001)
9. BLIND GUARDIAN "A night at the opera" (2002)
10. DARK MOOR "The gates of oblivion" (2002)

Nära men ingen cigarr: KAMELOT "Black halo" (2005), LOST HORIZON "Awakening the world" (2001), MASTERPLAN "Aeronautics" (2005), SONATA ARCTICA "Reckoning night" (2004), RHAPSODY "Dawn of victory" (2000), SAVAGE CIRCUS "Dreamland manor" (2005), ELVENKING "Heathenreel" (2001), AT VANCE "Only human" (2002), NOCTURNAL RITES "New world messiah" (2004), FAIRYLAND "Of wars in Osyrhia" (2003), DOMINE "Stormbringer ruler" (2001), SINERGY "Suicide by my side" (2002), FALCONER "Northwind" (2006), NIGHTWISH "Century child" (2002), BLIND GUARDIAN "At the edge of time" (2010), DARK MOOR "The hall of the olden dreams" (2000)

Vilka är era?

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen