Rätt imponerande hur mycket Roskildefestival man kan klämma in på en dag. Eftersom de snälla arrangörerna tänkte speciellt på mig när de gjorde fredagsschemat låg 90% av festivalens bra bokningar just den dagen (saknade möjligen PJ Harvey, James Blake, AUTOPSY och Julianna Barwick). Mange takk!

Vet inte om jag uppskattade musiken mer för att jag betalade biljetten själv som omväxling, men ett klart plus är att slippa ha en recension hängande över sig. Nu går kritikeröronen aldrig riktigt att stänga, så här är lite spridda skurar av intryck:

Tågen gick så snabbt och smidigt att jag hann fram lagom till PARKWAY DRIVE, Australiens hetaste namn inom metalcore. Populära för att de är solbrända, vältränade surfardudes eller för att de skippar alla inställsamma refränger och kör hårt i största allmänhet? Det ena utesluter inte det andra, men inom en makalöst utvattnad genre har de rätt solida låtar och en tillfredsställande tyngd i soundet. Bonuspoäng till gitarristen som inte lät sin rollstol komma i vägen för scennärvaron.

Förra året intervjuade jag EYEHATEGOD på Loppen i Christiania, men såg aldrig konserten eftersom en telefonintervju väntade hemma senare på kvällen. Jimmy Bower verkade uppriktigt besviken på att jag inte stannade, så nu känns det bra att ha sett New Orleans smutsigaste och hårdaste sludgeband. Medlemmarna i EYEHATEGOD har levt hårt, det hörs i varenda ton de spelar. Ändå verkar de vara såna glada skitar, särskilt Bower när spexade in på scen till någon gammal blueslåt och såg ut som någon sorts puckeltyggig trädgårdstomte medan han spelade världens elakaste riff. "Dopesick" låter lite tam i hörlurarna nu när jag har den aktuella scenversionen att jämföra med och nya låten "New Orleans is the new Vietnam" lovar extremt gott inför det där albumet som ska spelas in någon gång. Bonuspoäng för en skön räv i plywood framför trumsetet.

Dagens upptäckt blev soulgubben Charles Bradley, som spelade på samma scen som EYEHATEGOD en stund senare. Nyskapande som en rökt makrill, men vem vill ha nyskapande soul? (Jo, det vill jag ju visst, det är därför jag har lyssnat som besatt på THE WEEKND sen i våras.) Hur som helst, bra drag. 63-åringen framförde sin höftrullande, skrevjuckande samlagssoul med pilskheten hos en fyrtio år yngre man. Lyssna på honom här.

KYLESA hade bättre ljud på Debaser förra året, men kompenserade med att Phil Cope hade klippt sig och skaffat en theremin. Lite märkligt att kidsen moshade så friskt till musiken, för det här är djuplyssningsmusik i min värld. Laura Pleasants fortsatte övertyga som metals bästa kvinnliga vokalist.

Bra ljud hade däremot MASTODON på största scenen. De lät tydligare och tyngre än de brukar, kanske har kommande skivan - som ryktas vara hård - smittat av sig. Mycket material från "Leviathan" luftades, plus min favorit "March of the Fire Ants" och sanslöst tunga MELVINS-covern "The Bit" (som verkligen ringar in var bandet hittat mycket av sitt sound). Ingen skriver mäktigare riff än Buzz Osbourne.

PORTISHEADs stillsammare partier (och de är ganska många) överröstades av ölande, brölande danskar. Det som gick att höra lät ännu finare och bräckligare än på skiva, och Adrian Utleys gitarrton är så obeskrivligt vacker och vemodig. Håll tummarna för att de gör en ordentlig turné snart, så publiken håller käft och bara lyssnar.

SWANS blev en liten besvikelse. Michael Gira har drivor av makalösa låtar att välja på - inte minst hela senaste albumet - men ledde sitt tuggummituggande band in i långa workoutpass på monotonins gräns. Ibland blev det sådär hypnotiskt och transliknande som musiken eftersträvade, ibland blev det direkt påfrestande. Killen som spelade slagverk och gongar i bar överkropp och Conan-frisyr var den största scenpersonligheten.

För övrigt tror jag att hälften av festivalbesökarna hade IRON MAIDEN-tröjor på sig.

Detta skivomslag, signerat en rysk porrgrindorkester, väcker så många frågor att jag inte vet var jag ska börja.

Människor som tycker att det inte kommer någon ny bra musik är lata och/eller dumma i huvudet.

Skivor jag har nosat rätt på de senaste 48 timmarna:

ARGUS "Boldly Stride the Doomed"

BLUT AUS NORD "777 Sect(s)"

SATAN'S HOST "By the Hands of the Devil"

GRIPE "The Future Doesn't Need You"

POWERWOLF "Blood of the Saints"

Därtill har vi senaste recensionshögen med VADER, DECAPITATED, TOXIC HOLOCAUST, SKRAECKÖDLAN, JASTA och ett antal till. Alla är väl hörvärda!

Problemet, om något (och väldigt lyxigt), är möjligen att det kommer tio gånger mer än man hinner med.

Ja, här skulle det ju ha varit ett käckt inlägg om MASTODONs nya festliga video "Deathbound", men bloggen tog bort inlägget och gav mig ett felmeddelande. Leta på tuben, skrocka åt den apokalyptiska fraggelfesten och längta lite extra efter kommande albumet "The Hunter".

Igår meddelade Arvikafestivalen att arrangemanget ställs in. Alltid tråkigt när en festivalinstitution försvinner. Särskilt när det rör sig om en så unik biotop som denna, syntarnas sista naturreservat.

Bara APHEX TWIN borde ju på egen hand dra de 6000 besökare som krävdes för att arrangemanget skulle gå runt, eller är det bara jag som tycker det kändes som om "Drukqs" släpptes härom året?

Nu ser emellertid Roskildefestivalen sin chans att lura över syntarna på hårdrockarnas sida och erbjuder fritt inträde till alla Arvikabesökare.

IRON MAIDEN i stället för FRONT 242, AUTOPSY i stället för COVENANT, EYEHATEGOD i stället för SLAGSMÅLSKLUBBEN. Nog ser det ut som en värvningskampanj, alltid. Fast man undrar ju hur många syntare som tycker att det som att byta ett äpple mot ett annat, snarare än mot en durian-frukt.

Ett tvärtomscenario hade också varit spännande: 78 000 Roskildebesökare åker till Arvika och moshar som idioter till SLAGSMÅLSKLUBBENs "Sponsored by Destiny" och SPARK!s "Ett lejon i dig".

Två låtar som är ösigare än 99.9% av all metal där ute. Vila i frid, fina Arvikafestival.

... att jag var på konsert med ANVIL, som spelade på en jättestor arena och var precis så populära som Lips drömde om i början av åttiotalet. Han slängde ut lp-skivor i publiken, och jag fångade en.

Minns inte titeln, bara att det var en lyxig gatefold och att bandet på detta album bestod av Lips och två kvinnliga medlemmar i fluffiga frisyrer och väldigt avslöjande kläder.

Som kompensation för att jag inte såg spelningen på Metaltown dög den här drömmen utmärkt.

Gaah. Har slitit så länge med en text utan att få ordning på den - och då snackar vi 800 tecken skivrecension till Sydsvenskan. Semester är katastrofalt för skrivandet. Kan hur som helst konstatera att all musik som kan relateras till Ed Hardy-tröjor har utrymme för förbättring.

"Plants, metal, beer, plants" är mottot för Phyte Club, en blogg om växter och (lite) metal. Invisible Oranges intervjuar upphovskvinnan Katie här.

Kloka frågor, ännu klokare svar. Som Katie själv avrundar:

"Do you eat plants? Are you wearing plants? Do you live in a house made of plants? Do you get medicine from plants? What are you breathing right now?

And for metalheads, specifically? Electric guitars are powered by and made out of them, you should bring bouquets of them to your girlfriend or boyfriend when you get home from tour, and most of us enjoy some sort of recreational drug that is a plant or made of one. You wipe your ass with plants, don’t forget."

Torkar du röven på daglig basis är det tillräckligt för att intervjun ska vara nödvändig läsning.

Copenhell skulle varit sommarens andra och sista festival för min del, men så råkade jag kika på Roskildes program eftersom EYEHATEGOD ska spela där. Och ser man på, de snälla arrangörerna har placerat ALLT bra på samma dag.

Fredag den 1 juli: EYEHATEGOD, SWANS, PORTISHEAD, GHOST, M.I.A., KYLESA, MASTODON. Flämt! Jo, MAIDEN hade väl varit lite kul att se dagen innan, bara för att. Men hur bra kan en festivaldag bli? Icke bättre denna sommar! Ses där.

I väntan på MASTODONs femte album "The Hunter": reklamavbrott. Få musiker är så lätta att älska som Brent Hinds. Som för övrigt är aktuell med två sidoprojekt (läs Pitchforks recension här).