Band: Europe
Stad: Västerås, Västeråshallen
Datum 10/11-2006
Betyg: 5/10

Tonight, this is where we go
To find out who we really are
We've got nothing left to lose
Tonight, this is how we breathe
To put some strength back in our hearts
We've got nothing left to lose
We start from the dark
Start from the dark

Så lyder en av nyckelraderna I titelspåret från EUROPEs combackplatta "Start from the Dark" som kom 2004. Det är en programförklaring så god som någon från ett av landets största band någonsin. EUROPE vill verkligen bevisa att de inte bara är tillbaka för att orsaka nostalgisk extas hos den nu medelålders publiken som utgör den största delen av publiken i Västeråshallen denna fredagskväll. Inledningen talar sitt tydliga språk, "Secret Society" och "Always the Pretenders" är båda hämtade från bandets nya platta. Den förstnämnda är seg som smörkola och är plattans i mitt tycke tråkigaste spår. Den andra är raka motsatsen och på scen så ger den låten faktiskt en god förhoppning om att det ska bli en helgjuten höjdarkväll. Tänk så fel man kan ha.

För ganska snabbt blir det tydligt vilka problem EUROPE har med sitt arv. Det är både en välsignelse och en förbannelse att ha skrivit en så otrolig låtskatt som just EUROPE har gjort. För hur bra den senaste plattan faktiskt är (en av årets höjdpunkter på många sätt om ni frågar mig) så lyfter aldrig det nya materialet live. Om det beror på att bandet inte riktigt vågar lita på låtarnas egen styrka och envisas med att använda förinspelade intron och manipulera Joeys röst med olika effekter eller om det är så att det är publikens förväntningar på att de gamla låtarna snart ska komma vet jag inte. För låtarna är ju bra och valet av dessa är oantastligt. Men det tänder inte riktigt till hur mycket än Joey Tempest studsar omkring på scen som en yster pudel. Det hela vägrar lyfta. Men så kommer "Seven Doors Hotel"...

Unisont reser sig publiken, bandet och hela konserten.  Plötsligt förvandlas EUROPE från ett halvtråkigt rockband till ett arenaband i världsklass. Joeys mikrofonstativteknik är oförändrat briljant, John Norum är världens bästa gitarrist framför sin vägg av Marshallförstärkare och Ian Haugland är den bästa trummisen sedan Ian Paice. Och sådär håller det på. Ren lycka i det äldre låtmaterialet (till och med "Superstitious" blir skitbra) och långa transportsträckor övrig tid. Men varför slarva bort både "Open Your Heart" och "Carrie" i utstuderade allsångsversioner? Generalfel. Låt krogtrubadurerna på bruksortspubarna ägna sig åt sådant tjafs.

Slutintrycket av EUROPE år 2006 efter att "The Final Countdown" klingat ut är att bandet försöker skapa sig en egen identitet efter alla dessa år som inte helt lever på gamla meriter vilket de ska ha all heder för. Men det är inte helt lätt. Publiken har svårt att låta bandet gå sin egen väg och då försöker de hitta en gyllene medelväg. Och den är inte alltid helt lätt att ta sig fram på. Och en sista fråga som kanske är en petitess men ack så viktig för helhetsintryckent: var i hela friden tog all pyroteknik vägen? Att gå på en EUROPE-konsert utan bomber och konfetti är som att titta på TV med ljudet avstängt. Skärpning...

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen