Band: Manimal Titel: Live at the Theater År: 2026 Bolag: Manimal Music Betyg: 9/10 Recensent: Dag Harrison

Göteborgsbaserade Manimal är en evig källa till frustration. De är ett av Sveriges allra mest underskattade band inom melodisk metal, och det är deras eget fel minst lika mycket som publikens. En kvartssekellång karriär har hittills utmynnat i endast fyra studioalbum, och bandet har själva glatt medgett att även denna tunnsådda katalog kunde ha nått en bredare publik om de bara behagat anstränga sig lite mera. No shit, Sherlock. Debuten ”The darkest room” (2009) är utmärkt, uppföljarna ”Trapped in the shadows” (2015), ”Purgatorio” (2018) och ”Armageddon” (2021) rent j-la fantastiska.

Som något slags bisarr tur i oturen är nysläppta ”Live at the Theater”, inspelad på Kungsbacka Teater 2022, fortfarande aktuell i den bemärkelsen att inget färskare studiomaterial getts ut sedan dess. Och som dokumentation över katalogen så här långt är plattan rent storartad. Den kunde i princip vara en traditionell samlingsplatta, i den bästa bemärkelse. Nog för att liveskivor historien igenom förknippats med fix och tricks i efterhand, men då man i detta fall knappast har haft en ”Unleashed in the East”-budget att röra sig med vågar åtminstone jag anta att verkets sagolika klass beror i huvudsak på Manimals faktiska kaliber som liveband.

Det, samt kvaliteten på materialet, förstås. Till soundet är Manimal något av Sveriges svar på tyska Angel Dust (sorgligt underskattade även de). Mer allmängiltigt uttryckt kombinerar de Evergreys mörker med Bloodbounds pompa och Astral Doors’ classic metal-tryck. Sångaren Samuel Nyman (numera även medlem av Gloryhammer-spinoffen Angus McSix) är en av vår tids främsta och mest högenergiska Rob Halford-efterföljare. Övriga bandet utgörs av en gammaldags ”gitarr-bas-trummor”-trio, vars samtliga beståndsdelar gör en exemplarisk insats utan tillstymmelse till egotrippande utsvävningar. Okej för att tidstypiska keyboard-backingtracks ger hjälp på traven.

Av de sexton låtarna (oräknat ”Intermission”, som är vad den heter) är två hämtade från debuten, fem från den mörka ”Trapped in the shadows” och fyra respektive fem från de båda ”senaste”, pompösa (men aldrig power metal-skenande) albumen. En väl avvägd fördelning. Som alltid i live- och samlingssammanhang kan urvalet diskuteras, men sett till det representativa och kvalitativa levererar ”Live at the Theater” så klockrent som någon kan begära. Det är ”borde vara”-hits nonstop från inledande energiknippet ”Black plague” till avslutande, åtminstone nästan-klassikern ”Irresistible” där tankarna oundvikligen går till Halford: mannen såväl som bandet. Ödesmättade ”The inevitable end”, triolsmattrande ”Purgatorio” och tungrullande ”Psychopomp” är bara några av de knogmackor som delas ut däremellan.

För den som inte känner en brinnande lust att botanisera i Manimals övriga katalog efter att ha lyssnat igenom ”Live at the Theater”, vet jag inte vad ytterligare som skulle krävas.

Band: Exodus Titel: Goliath År: 2026 Bolag: Napalm Records Betyg: 4/10 Recensent: Dag Harrison

Den som gör något först och den som gör det bäst är inte nödvändigtvis en och samma. Vanilla Fudge, till exempel, lanserade i slutet av 60-talet tung, vältrande hårdrock där gitarr och orgel kämpade om herraväldet. Så historiskt sett är bandet ovärderligt. Musikaliskt blev Vanilla Fudge däremot irrelevanta efter bara några år, då deras idéer plockats upp och förfinats av långt bättre grupper som Deep Purple, Uriah Heep, Yes och Atomic Rooster.

Exodus är ett annat exempel. Bandet var, därom är (nästan) alla eniga, först med att presentera fullt utvecklad thrash metal på Bay Areas klubbscen i början av 80-talet. Att deras, beklagligt senkomna, debut ”Bonded by blood” (1985) är en genrehöjdpunkt förnekar ingen. Att utse ”Tempo of the damned” (2004) till en av hårdrockshistoriens mest storslagna comebackplattor – återigen, föga kontroversiellt. Dock, mer kontroversiellt men inte desto mindre sant: med det upphör också listan över Exodus mer imponerande bedrifter. Ingenting av bandets övriga produktion höjer sig mycket över thrashscenens mittfåra, och inte så få av dessa album är rentav svagare än så. Sorgebarnen framför alla är verken från den olycksaliga Rob Dukes-perioden 2005-2014.

Och just den perioden har Exodus nu valt att återuppta. Med samma sorgliga resultat.

Nå, kanske inte RIKTIGT samma. Materialet på trettonde studioalbumet ”Goliath” är inte fullt lika överlastat som på tidigare Rob Dukes-sjungna verk, med deras anspråksfulla och helt orealistiska ”And justice for all”-aspirationer. Dukes sång är inte fullt lika irriterande hardcore-gläfsande som förut, och spridda exempel på bettstarka riff dyker upp i framför allt ”Hostis humanis generis” och (den för övrigt Peter Tägtgren-gästade) ”The changing me”. Bandet har också gjort en anmärkningsvärt god insats som sina egna producenter, endast assisterade av teknikern Mark Lewis och utan någon Andy Sneap så långt örat når.

Inte desto mindre: undantaget inledande ”3111” rör sig samtliga låtar kring femminutersstrecket eller längre, vilket i thrashsammanhang kräver säkrare kompositionshänder än Exodus’ för att ro i land med. Och Dukes är och förblir Exodus-historiens motsvarighet till Blaze Bayley, utan den sistnämndes charm till kompensation för sina tillkortakommanden. Dukes saknar sina föregångares ogenerade primitivism (Paul Baloff) respektive nasalt stilsäkra arrogans (Steve ”Zetro” Souza), och har ingenting eget av värde eller ens karaktär att tillföra. Och trots dess alltså överraskande eleganta ljudpaketering är ”Goliath” en genomgående generisk thrashplatta med endast få och högst temporära ljusglimtar.

Eller, om man så vill, ännu en i raden av Exodus’ ogenomtänkta karriärschansningar som inte lär få mycket till positivt genomslag.

Band: Converge Titel: Love is not enough År: 2026 Bolag: Epitaph Betyg: 9/10 Recensent: Fredrik Dunemo

Converge, sätt det namnet i din minnesbalk. Oavsett om du gillar musiken eller inte, så är de ett revolutionerande band. En sak ska alla veta, det skulle inte finnas en undergroundscen utan Converge. De har satt en musikgenre på kartan.

Med en blandning av Hardcore, Punk & Matematisk metal, så har faktiskt många band tack vare dem vågat att experimentera och bredda sin musik. Som också idag har blivit mer accepterad.

Att de fortfarande existerar & levererar bangers sedan 1995 och med 15 Album i bagaget, så är de enligt mig värt ett slags pris, om inte annat stående ovationer. Med ett kaotiskt sound som gamla kristna troende skulle definiera som djävulsdyrkan, så vet vi som har koll på hård musik att så är inte alltid fallet.

Jag vill beskriva varje låt, bara så att ni ska få en kort insyn.

"Love is not enough", börjar med en kort uppbyggnad, sedan direkt på med D-takt, gap & skrik och med en skön gitarrslinga. En kort och koncist låt, så som man är van vid.

"Bad faith", har lite Hatebreed-feeling, headbang och näven i vädret.

"Distract and devide", snabbaste låten på hela plattan, med en kort mittendel av en Mastodon-influens. Avslutas sedan med samma brutalitet som början.

"To feel something", är lite mer experimental, en känsla av kaos & desperation. Kort låt.

"Beyond repair", ett instrumentalt mellanspel med lugnare postmetalinfluense, bygger upp inför nästkommande låt.

"Amon amok", håller samma byggnadsfas, dock nytt sound. Efterliknar i stil med Cult of luna, med en medlidande och krossande känsla.

"Force meets presence", då kör vi igen med D-takt & lek med takter och gitarrslingor som fastnar. Headbang och näven i vädret.

"Gilded cage", börjar lugnt med basen i centrum. Sång med den sköna skräliga rösten, som sedan byggs upp med ett klingande gitarrspel som ryser i nacken. Variation mellan aggression och desperation. Musiken tillåts att ha sin gång.

"Make me forget you", enligt mig den bästa låten på plattan. Detta är varför Converge är ikoner inom denna genre. Det är de som skapat detta sound. Ingen förklaring behövs, lyssna och njut.

"We were never the same", ett spännande slut på resan, fängslande samspel musikaliskt. Leker med känslor och är musikaliskt spännande. En komplett sammanfattning med albumets koncept, Love is not enough.

10 låtar på 31 minuter, det räcker för att man ska bli berörd. Converge håller kvar i sina rötter, men de slutar aldrig att vara intressanta. Och som jag skrev tidigare, angående att gamla kristna skulle anse att detta är djävulsdyrkan... Lyssna med rätta öron, läs texterna och förstå meningen med leveransen. Det är en helande resa för dem som förstår.

Band: Tyketto Titel: Closer to the sun År: 2026 Bolag: Silver lining Betyg: 8/10 Recensent: Dag Harrison

En ny Tyketto-platta är en sällsynt och speciell tilldragelse. ”Closer to the sun” är blott bandets sjätte album på 35 år, och deras första på 10. Inte desto mindre har Tykettos beundrarskara bara vuxit under alla dessa år, och de åtnjuter en grundmurad kultstatus bland beundrare av hårdslående, melodiös hårdrock med genuin 80-talskänsla. Bli inte förvånad om denna kultstatus nu kulminerar i ren explosion. Att ”Closer to the sun” lever upp till förväntningarna är nämligen bara förnamnet.

För det första är detta en anmärkningsvärt vital skiva. Bandpappan och numera ende originalmedlemmen Danny Vaughns sångröst har till höres inte tappat ett grand av sin undersköna, fylliga klang. Och medmusikernas entusiasm går inte heller av för hackor. Vad som kunde ha varit en generisk supergrupp – mångårige basisten Chris Childs (Thunder, Lonerider), gitarristen Harry Scott Elliott (Chez Kane), keyboardisten Ged Rylands (Heartland, ex-Ten) och trummisen Johnny Dee (Doro, ex-Britny Fox) – framstår istället som ett helgjutet drömlag, idel spetskompetens och inga distraherande egotripper.

För det andra, och viktigast av allt: låtmaterialet är strålande. Där föregångaren ”Reach” (2016) – suverän även den, tro inte annat – utmärktes av gränstänjande och eklekticism, markerar ”Closer to the sun” en återgång till tänket på den klassiska debuten ”Don’t come easy” (1991). Alltså låtsmocka på låtsmocka, envar en rak puck rätt upp i krysset. Soundet är kompakt, rockigt rätt igenom och fritt från den av mången pudelhatare så fruktade sockrigheten. Det är Extreme-gungigt, Sammy Hagar-maffigt och John Mellencamp-poetiskt. Ja, även fans av Vaughns och Dees klassiska Waysted-samarbete ”Save your prayers” (1986) kan lugnt köpa skivan ohörd.

”Higher than high”, ”We rise” och i synnerhet ”Starts with a feeling” är tidiga julklappar för varje fan av tidiga Tyketto-stänkare som ”Forever young”, ”Wings” och ”Burning down inside”. Lika bra, och med en gripande atmosfär därtill, är stunderna av singer/songwriter-minnande pompa, där Vaughn till fullo visar vilken känslostark rockskald han är. Titelspåret ”Closer to the sun” och avslutande ”The brave” (som dock vinylköparna går miste om) är förträffliga, powerballaden ”The picture” rent överdådig, och den lägereldsdrömska ”Far and away” liknar närmast ett kärleksmöte mellan Jethro Tull och Nelson. En överraskning i bästa tänkbara bemärkelse.

Renläriga radiorockfans kan möjligen dra öronen åt sig av albumets mest rotrockiga stunder. Främst då Thunder-hurtiga gubbshufflen ”Donnowhuddidis” (uttalas ”Don’t know what it is”) och Roxette-covern (!) ”Harleys & Indians (riders in the sky)”. Dessa kan förstås, beroende på tycke och smak, även ses som pikanta tillskott till en välkryddad helhet. Och jag betvivlar att de kommer att avhålla någon pudelrocksentusiast från att placera det amerikansk-brittiska stjärnkollektivets storverk på sin kommande årsbästalista.

Band: Textures Titel: Genotype År: 2026 Bolag: Kscope Records Betyg: 8/10 Recensent: Fredrik Dunemo

Oftast har bandnamn ett passande kontext för vad bandet står för, vad de vill leverera och dess sammanhang. Textures är en klockren förklaring på detta, då betydelsen av själva ordet är både bildlig och talande.
För om man söker på ordet "Textures" och betydelse på Google, så kommer detta fram:

Monofoni - Enstämmighet (melodilinje)
Heterofoni - Melodivariation (flera röster/melodier)
Homofoni - Huvudmelodi (Harmoni)
Polyfoni - Flerstämmighet (Oberoende melodier samtidigt)

Det progressiva, känslorytmiska, taktvariationen och de synthsymfoniska inslagen förstärker klockrent uttrycket som de vill ska fastna hos lyssnaren. Även variationen med sång och growl sätter sin rätta prägel vid förändringarna.

Första spåret "Void" bygger en känsla, ett intro med spänning. Ett intro är oftast det viktigaste för att bygga upp en förväntan, vilket de lyckats med. Andraspåret är såklart också ett viktigt inslag för den fortsatta resan. Med "At the edge of winter" feat. Charlotte Wessels (ex Delain) så är den förväntade känslan bekräftad. Nacken gungar och foten stampar, precis så som det ska vara. Även med min trumskadade hjärna, så börjar jag lufttrumma, i tron på att jag ska kunna lära mig de komplicerade takterna.

I mångt och mycket så följer de resterande låtarna den uppbyggnadsfas som jag nämnde tidigare, när man söker på betydelsen av ordet Textures. Så proffsigt och ibland chockerande ändringar i strukturschemat, vilket inte passar i allas öron. Men för mig som vill ha lekfullhet och strukturvariation, så passar detta perfekt.

Spänningen i albumet och hela resan man får vara med om är oslagbar. Albumet hinner aldrig att bli tråkigt, då de euforiska och rytmiska inslagen bara gör det spännande.

Gillar man en blandning av Evergrey & Imminence, då är man hemma här.

Band: Unprocessed Titel: Angel År: 2025 Bolag: Unprocessed Betyg: 7/10 Recensent: Fredrik Dunemo

Att evolutionen inom metal-genrer har utvecklats och exploderat i decennier, det har ingen undkommit. Nya sound, tempon och udda instrument, som man aldrig kunde tänka tanken på skulle fungera inom hård musik. Jag kan backa bakåt i tiden och känna hur man reagerade första gången man hörde Deftones "Around the fur" från 1997, då jag var elva år ung. Sjukaste soundet, riffen och något ingen annan gjort förut, gjorde mina öronkanaler intresserade.

Första gången jag hörde Unprocessed, gjorde ett liknande intryck, fast då i vuxen ålder. 2019 körde jag i min vana vardag en random spellista på musik jag lyssnar mest på. Plötsligt dök det upp något i liknelse med filmen Ratatouille från 2007, där en matkritiker äter sin favoriträtt och får då en flashback till sin barndom. "Abandoned" från plattan "Artificial void" gav mig exakt den känslan. Många band genom åren har självklart influerat mig, och som jag brukar uttrycka "hjälpt mig genom livets hårda stunder".

För att gå in på rätt spår, så har Unprocessed utvecklat ett sound som passar in i nutid, de släppte sitt första album "In Concretion" 2014 med en lite hårdare attityd. Sju album senare har de åkt en berg-och-dalbana både musikaliskt och känslomässigt. Unprocessed levererar även kärlekstunnlar med deras album "Gold" från 2022, som även den är leverans i en annan nivå, dock för en annan publik. Varje album har gett en utveckling som ständigt fått nya och gamla fans att klia sig i huvudet, samtidigt som man känner igen vilket band man faktiskt lyssnar på.

Med låtar som öppningsspåret "111" som spränger barriärer, så får man känslan av att nu blir det åka av. Sedan kommer berg-och-dalbanan som jag nämnt tidigare. Det betyder inte att det är något negativt, snarare tvärtom. "Sacrifice me" skapar spänning inför vad denna attraktion har att erbjuda. Njut sedan av en åktur som är värd varje minut. "Dark, silent and complete" som är sista spåret, där har vi en slutstation som gör intryck rakt i hjärtat.

"Angel" som album är solid, med en balans som funkar och aldrig blir tråkig. Tyvärr så håller den dock inte samma mått som "....And everything in between" från 2023. Detta är för er som gillar en ny generation av progressive metalcore. Tung basgång, förvirrande men samtidigt medryckande riff och trumtempon. En blandning av skönsång och skönvrål från Manuel Gardner Fernandes, som enligt mig är en multikonstnär inom musik, då han även har ett soloprojekt. Med sina tre tyska musikaliska genier, så kommer denna underhållningspark vara öppen länge.

Band: Tailgunner Titel: Midnight Blitz År: 2026 Bolag: Napalm Records Betyg: 8/10 Recensent: Dag Harrison

När ett band, brittiskt därtill, bär namnet Tailgunner och bildats av en basist som haft sitt koncept klart för sig innan han varken lärt sig skriva låtar eller värvat medmusiker – då är det rätt givet vilka förebilderna är. Iron Maiden. Stora skor att fylla och ett av många upptrampat spår att följa för ett ungt band. Fullt naturligt då att de första släppen med Tom ”Bones” Hewson med manskap, ep:n ”Crashdive” (2022) och albumet ”Guns for hire” (2023), låter som de gör: lovande men trevande.

Nya ”Midnight blitz” är en helt annan femma. Inte på grund av VAD som görs så mycket som HUR. Albumet bjuder inga nya eller ens sällsynta grepp. Soundet frångår till stor del det äktbrittiska till förmån för kontinentala power metal-influenser, vilket lär väcka anstöt hos somliga tidigare fans. Men sett till det absolut viktigaste, nämligen låtkvaliteten, är ”Midnight blitz” en i det närmaste helgjuten triumf.

Den inledande titellåten är ett praktexempel: en medryckande storsmocka och blivande livefavorit. Därifrån bara fortsätter det levereras pärlor, som kan grovt delas upp i två underkategorier. Dels de rent power metal-betonade, som fartvidundret ”Follow me in death” och den Primal Fear-vältrande ”Blood sacrifice”. Dels, och framför allt, de svulstigt vräkiga, envar med sin egen distinkta personlighet. Som refrängmonstret ”Tears in rain”. Eller ”War in heaven” med sin inledande skräckfilmssynt och ödesmättade Pretty Maids-atmosfär. För att inte tala om den episka finalen ”Eulogy”, som hämtad från Gamma Rays gyllene era kring ”No world order” (2001) och ”Majestic” (2005). Utropstecken också till två skenbart svenskinfluerade spår: ”Dead until dark” (som gjord av Enforcer före kvalitetskollapsen) och ”Eye of the storm” (som hämtad från någon av Europes två första plattor).

Något omisskännligt EGET har Tailgunner ännu så länge inte att visa upp. När eller om den saken förändras, är deras status som en av den nya tidens stora heavy metal-mästare säkrad. Vad de än så länge har, räcker långt sett till materialet och även utförandet. Hewson, likt en annan Nikki Sixx, utnyttjar inte sitt bandledarskap till att framhäva sig själv, utan levererar rekorderliga men anspråkslösa basmattor och låter bandkamraterna glänsa desto mer. Vilket de gör, med den äran. Eddie Mariotti är en flink trummis, Zach Salvini och Rhea Thompson en flyhänt gitarristduo. Och sångaren Craig Cairns har den exakt rätta kombinationen av kraft och streetcred i sina präktiga pipor, som kommer långt mera till sin rätt här än i det andra band, tyska Induction, som han visligen prioriterat bort.

Även produktionen på ”Midnight blitz” är värd beröm. En viss KK Downing har ingen direkt glänsande meritlista som producent i egen regi – ett band som Violet Storm kom aldrig någonstans och ingen av KK’s Priest-plattorna är något att hänga i gran – men hans insats i det här fallet är oklanderlig, och mer därtill.

Band: Orbit Culture Titel: Death Above Life År: 2025 Bolag: Century Media Betyg: 9/10 Recensent: Johanna Lundberg

"Inferna" kickstartar albumet med tunga trummor som känns in i själen och som får en att vilja ha mer.
Och mer får vi. Låtarna som kommer är tunga och kan få de flesta melodiska dödsmetallälskares hjärta att slå ett par extra slag. I alla fall mitt.

Den kanske mest underskattade låten är enligt mig "Inside the Waves", den är så poetisk metal kan bli om man lyssnar på texten, med gitarrsolo och sång som ger en rysningar på armarna.

Sen kommer "The Tales of War" och man undrar lite vad detta ska bli när den börjar med lugn orkester. Nu kanske vi får andas, men nej.
Den byggs upp på ett sätt som får en att önska att man var där live. Ni vet, spänningen inför öppningslåten innan bandet kommer ut på scen. Denna låt har en mix av metallgenrer som gör sig bäst på scen, med en refräng som man bara måste sjunga med.

Om du bara måste lyssna på en låt så är det "Hydra". Den har en melodi som gör en dålig dag bra, med både gitarr- och trumsolo och en refräng som får en att bara vilja ställa sig upp från skrivbordet och headbanga när den kommer på i lurarna. Energin har dessutom ett "fuck it, I can do it”-känsla.

"Death Above Life" känns modern och kanske den råaste låten på plattan, med mycket sång och känslor. Den är nästan lite jobbig att lyssna på för den förmedlar så mycket sorg.

Och tårarna kan man nästan inte hålla inne när den sista låten spelas: "The Path I Walk" en balladliknande låt med en filmisk känsla som får en att stanna upp och bara lyssna på sångarens fina röst, utan hårda trummor eller tunga gitarrer.

”Death Above Life” är ett stadigt album med mycket råa inslag och en massa energi, kanske till och med en av förra årets bästa releaser. Från att ha sett dem som förband till In Flames för några år sen till att ha sin egen headlineturné med en platta som gör en glad och nyfiken på framtiden. För det är en sak som är säker, framtiden ser ljus ut för Orbit Culture.

Band: Megadeth Titel: Megadeth År: 2026 Bolag: BLKIIBLK Betyg: 5/10 Recensent: Dag Harrison

Så – detta är alltså Megadeths storslagna final? Det som kunde ha varit en spännande nystart, med en färsk sologitarrist i bagaget och allt. I realiteten blir det väl knappast någotdera. Dels betvivlar jag att Megadeths aktuella ”farväl” blir mycket långvarigare än det förra, det vill säga cirka tre år. Dels för att ”Megadeth”, som i albumet, i princip bara är ett enda stort ”meh” med enstaka småplus i kanten.

Bäst är skivan som stilistiskt närmast Megadeths ungdomsår på 80-talet. Inledande ”Tipping point” är kardinalexemplet: ett på en gång thrashigt och diggvänligt stycke, och tillsammans med genresyskonet ”Made to kill” albumets solklara höjdpunkter. Sistnämnda låt förhöjs också ytterligare av en sagolik insats från trummisen Dirk Verbeuren. Något putslustiga ”Let there be shred” spelar inte i samma liga, men nära nog för att låttrion som helhet kan sägas upprätthålla vintage-Megadeths anda med hedern i behåll.

Återbesöken i det New Wave of British Heavy Metal-orienterade mellantempostuket från Megadeths 90-tal imponerar inte lika mycket. ”Obey the call”, ”I am war” och ackegura-kryddade ”The last one” är på intet vis misslyckade, men heller inte på en nivå över godkänd utfyllnad.

Halvdant som bäst blir det under de tillkämpade tänkvärdheterna med 90-talsalternativa tongångar. Alice Cooper-gnälliga ”Another bad day” är en bagatell. Dave Mustaines försök att vara självutlämnande, sårbar och filosofisk på ”Hey, God?!” faller platt. Och för det oförfalskade punkanslaget på ”I don’t care” är ”pinsamt” inte ordet. Som åldrande, välbärgad och alltmer gubbkonservativ musiker har Mustaine inte ett uns trovärdighet i rollen som etablissemangshånande radikal. Att denna parodiska travesti infinner sig redan som låt nummer två gör heller inga underverk för sträcklyssningsupplevelsen.

Av plattans båda utropstecken är ”Puppet parade” en hisnande oblyg, men ändå tämligen njutbar ansats att kreera en andra ”Symphony of destruction”. Vad covern ”Ride the lightning” beträffar … hade någon på allvar förväntat sig mer än ett nytt galghumoristiskt kapitel i Mustaines ”hatar, hatar inte”-följetong visavi Metallica?

Spelmässigt är ”Megadeth” förväntat oklanderlig. Verbeuren och basisten James LoMenzo är sedvanligt briljanta, och Mustaine tajt som ett lusarsel på kompgitarren. Fast som sångare bemödar han sig knappt ens om att försöka låta genuint ilsken i sitt muttrande längre. Och nykomlingen Teemu Mäntysaari (Wintersun) må vara en kapabel sologitarrist, objektivt sett kanske rentav lämpligare i sammanhanget än föregångaren och Angra-veteranen Kiko Loureiro. Men någon Chris Poland eller Marty Friedman som egenhändigt förmår tillföra musiken en identitär dimension är han definitivt inte.

Sammanfattningsvis: ”Megadeth” är en tvättäkta mellanplatta, oförmögen att hävda sig ens i konkurrensen mot katalogens överlägsnare 2000-talssyskon som ”The system has failed” (2004) och ”Endgame” (2009). Bättre lycka nästa gång, Dave – för, som sagt, räkna med att det BLIR en nästa gång.

Band: Bullet Titel: Kickstarter År: 2026 Bolag: Steamhammer Betyg: 8/10 Recensent: Ole Alvor - Metalized

Det är en fröjd att åter få höra nytt material från svenska Bullet, som fortsätter i samma välbekanta spår som deras tidigare släpp. Det handlar om råbarkad old school-hårdrock som träffar precis rätt – tight spelat, utan onödiga utsvävningar och med full fart från första stund. ”Kickstarter” öppnar albumet med tunga riff och det svänger något alldeles enormt. Därefter rusar det vidare med ”Caught In Action”, en låt som tydligt lutar sig mot Accept och andra band i samma tradition. Visst kan man hävda att man hört detta många gånger förut, men här finns ändå en påtaglig friskhet, en energi och nerv som genomsyrar hela skivan. Tempot dras ned avsevärt på ”Keep Rolling”, vilket ger skrikhalsen – förlåt, sångaren – Dag ”Hell” Hofer en chans att hämta andan. Hofer kan vara något påfrestande i längden, men det men det är helt enkelt hans sätt att leverera. På ”Hit The Road” kan man ana influenser från D-A-D, särskilt i låtens uppbyggnad. Den råa inledningen på ”Spitfire” lovar gott, och här är det verkligen allvar på hög nivå – den sortens låt som man helst av allt vill uppleva med en kall öl i handen, stampandes i golvet och vrålande för full hals. Och i det stora hela är det just detta albumet handlar om: att ha en fest, lyfta näven i luften och tillbringa en riktigt bra kväll i sällskap av Bullet.