Band: Crazy Lixx Titel: Thrill of the bite År: 2025 Bolag: Frontiers Betyg: 7/10 Recensent: Dag Harrison

Den där Status Quo-likt anonymiserande uniformeringen på omslaget är inte vidare rättvisande. Crazy Lixx må ha återvänt till rötterna, men i deras fall innebär detta att de tidiga plattornas sleazeelement återigen spelar en mer framträdande roll för helheten. Vilket knappast innebär att den mellanliggande periodens pudelslicka tongångar är ett minne blott. Själva öppningslåten ”Highway hurricane” kryssar mellan Mötley Crüe-raffel och Def Leppard-singalong med en kontrastverkan som på papperet borde skava. Det gör den inte. Må så vara att attityden i Danny Rexons låtskrivande är långt mer Levi’s-reklam än Hell’s Kitchen. Det förtar inget av denne Malmö-pågs förbluffande förmåga att återskapa stämningen från en tidsmässigt och geografiskt avlägsen epok av strippklubbar och bilradio. Ett nutida amerikanskt scendraglok som Halestorm förbleknar i jämförelse.

Rexons storhet ligger i hans anmärkningsvärda förmåga att peppra på med enbart ogenerade hitsökarnummer utan grövre missar eller att bli tjatig under en hel skiva. ”Who said rock’n’roll is dead” kunde bokstavligen misstas för en Steel Panther-låt: vilket självfallet är en komplimang, om någon trodde något annat. ”Little Miss Dangerous” är inte någon Ted Nugent-cover, däremot ännu en genuint 80-talsinsinuant blivande allsångsfavorit. Att varken ”Midnight rebels” eller ”Hunt for danger” skrivits av någon amerikansk grupp då det begav sig är genuint svårfattligt. Den förra ”borde” så uppenbart vara en dåtida radioplåga, och den senare ingå på ett actionfilmsoundtrack. När det flirtas så smått med mer progressiva tongångar i ”Recipe for revolution”, blir även detta experiment en fullständig framgång.

Är alltså ”Thrill of the bite”, Crazy Lixx åttonde ”riktiga” studioalbum, deras hittills bästa? Nå, ett av dem i alla fall. Ribban ligger trots allt bra högt i denna plumpfria katalog, och blott och bart hyggliga låtar som ”Run run wild” och ”Final warning” sänker oundvikligen snittbetyget här och nu. På sikt skulle det nog inte heller skada Crazy Lixx att verkligen hitta en egen profil lika omisskännlig som låtmaterialet är starkt. Och kanske rentav komponera den där stora powerballaden som fansen suktat efter så länge?

Nye trummisen Robin Nilsson är hur som helst ett fynd som bandet bör hålla hårt fast i. ”Kraftpaket” torde vara rätta beteckningen för honom.

Band: Bombus Titel: Your blood År: 2024 Bolag: Black Lodge Betyg: 7/10 Recensent: Mattias Svensson

Bombus senaste skiva "Your blood" är en kraftfull mix av gammal fin klassisk hårdrock och heavy metal, med moderna influenser som visar bandets utveckling. Skivan öppnar med den intensiva låten "Killer", där Feffe Berglunds kraftfulla och punkdemoniska sång sätter tonen för albumet. Låtar som "The One" och "No rules" är fyllda med smittande refränger och metalriff med hög igenkänningsfaktor, vilket gör det lätt att fastna för skivans intensiva energi. Jag blir glad och medryckt!

Trots dessa höjdpunkter, lider dock "Your blood" av en stundtals statisk rytmsektion. Både bas och trummor, spelade av Ola Henriksson och Peter Asp, ger visserligen en solid och proffsig grund för låtarna, men efter ett tag känns deras komp något förutsägbart. Ett mer varierat och experimentellt trumspel hade kunnat lyfta många av låtarna till nya höjder, och gett albumet en mer dynamisk känsla.

Med det sagt är "Your blood" fortfarande en solid platta, särskilt för den som älskar klassisk hårdrock och heavy metal, som kommer att uppskatta bandets köttiga riff och melodiska riktning, särskilt i låtar som "Take you down" och titelspåret "Your blood". Bombus visar att de kan leverera kraftfull musik, även om de kunde ha dragit nytta av att våga ta fler rytmiska risker​​​​​​.

Summan av min upplevelse landar trots allt högt. Jag ger Bombus album 7 av 10 blodiga sågklingor.

Band: Veonity Titel: The final element År: 2024 Bolag: Scarlet Records Betyg: 8/10 Recensent: Johan Engström

Power metal, en genre som blommade ut ordentligt när Hammerfall, Edguy, Stratovarius, för att nämna några, fick sina stora genombrott. Flest signade power metalband vinner, var de flesta skivbolags melodi som jobbade med någon som helst form av hårdrock. Några av de större banden började sedermera att experimentera med sitt sound, vilket drabbade låtarnas kvalitet. Något band förlorade någon medlem vars låtskrivarkvalitéer var så pass stora så att bandet inte alls blev lika relevanta längre. Man ska inte ändra på något som fungerar, som det så fint heter.

Senast jag fastnade för ett power metalalbum kan ha varit när jag hörde svenska Lancers andra album ”Second Storm” (2015). När det sedan kom till min kännedom att Lancers avhoppade sångare Isak Stenvall blivit ny vokalist i svenska Veonity blev jag onekligen förväntansfull inför nya albumet ”The Final Element”. Isak är en riktigt bra sångare och även en låtskrivare av rang.

”The Final Element” inleds med ett pompöst intro som för tankarna till både Edguy och Blind Guardian. Ett intro som sätter stämningen direkt. Vissa intron kan frambringa rysningar av välbehag, man riktigt känner att något bra ska komma och visst gör det just det.
”Chains of Tyranny” inleds med typiska power metalriff, ett falsettskrik och dubbla bastrummor. Refrängen är storslagen och melodin är medryckande, det osar power metal långa vägar, precis som sig bör.

Veonity vet precis vad ett bra power metalalbum ska innehålla. Här finns trallvänliga låtar som ”Carry on”, här finns lite mörkare låtar som ”Warriors code” & ”Riders of the revolution” och här finns pompösa låtar i form av avslutande ”The fifth element” som för övrigt är albumets absoluta höjdpunkt. Bland mina favoritlåtar bör även ”Kings of dreamland” nämnas, en ganska typisk power metallåt, men som har den där ack så viktiga ingrediensen – den sticker ut och sätter sig ordentligt!

Gillar du band som Hammerfall, Helloween & Edguy (fram t.om Hellfire Club) så är ”The Final Element” ett album för dig. Veonity är onekligen en frisk fläkt i en genre vars intressanta album idag är ganska lätträknade. De gör helt enkelt allt rätt genom att leverera högkvalitativ power metal där man naturligtvis kan urskilja bandets influenser, men där låtarna samtidigt har det där lilla extra. Det ack så viktiga lilla extra som krävs för att komma långt. Med Isak Stenvall som sångare och låtskrivare har man dessutom höjt sig flera steg. Fortsättning följer, hoppas jag!

Band: Grand Magus Titel: Sunraven År: 2024 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 6/10 Recensent: Dag Harrison

Inget har förändrats. Ändå är det inte som förut.

Grand Magus tycks slutligen ha drabbats av den sjuka som snarast undantagslöst drabbar band med en klart avgränsad stil utövad under en längre period. Visst, Stockholmstrions två första album uppvisade en mer 70-talsköttig typ av tyngd, men alltsedan 2005 års ”Wolf’s return” har det handlat om renodlad, fastän sällsamt groovebottnad heavy metal. Riffande av Saxon- och Manowar-modell, svänget närmast Status Quo-mässigt. Ett originellt stuk, och knäckande bra – på sex plattor. Vilket tycks vara så många jämnstarka upprepningar som går att uppbringa från det naturligt begränsade konceptet. ”Wolf god” (2019) var inte riktigt av föregångarnas kaliber, och trots att Grand Magus tagit fem år på sig för uppföljaren är ”Sunraven” det inte heller.

Öppningsspåret ”Grendel” anger tonen direkt. Ett stiltypiskt Grand Magus-huvudriff, som på papperet borde vara medryckande, men i praktiken framstår som slentrianmässigt och glödfattigt. JB Christofferssons brösttonssång har förlorat i pondus och låter snarast liknöjd. Och om det nu beror på materialet eller på att deras frontman drar dem med sig i fallet, så låter även basisten Fox Skinner och trummisen Ludwig Witt segare än vanligt.

Resten av plattan följer i stort sett samma mönster. ”Hour of the wolf” (poäng till Christoffersson där för ett schyst solo) och speciellt ”The end belongs to you” är uppbyggda kring snygga riff men lyfter ändå inte fullt ut. Samma sak med den kontrastlekande ”Skybound”. ”The wheel of pain” är en fattigmansrepris av ”Iron will” och titellåten ”Sunraven” det närmaste en utfyllnadslåt som Grand Magus någonsin kommit. Märkligt nog framstår både plattans starkare och svagare nummer som på tok för korta. De sätter på det mest frustrerande sätt punkt när de just börjar engagera på allvar. Undantagna endast de båda doomigaste spåren, ”The black lake” och avslutande ”Winter storms”, som dock inte heller nämnvärt överskrider plattans trots allt hyfsat höga lägstanivå.

Den som i och med ”Sunraven” hör Grand Magus för första gången kan mycket väl bli imponerad. Till själva soundet är bandet sig likt och det är jämfört med tidigare stordåd som plattan kommer till korta, snarare än som musikalisk skapelse i allmänhet. En mer garvad Grand Magus-lyssnare tvingas dock oundvikligen konstatera att ingenting på ”Sunraven” håller tillnärmelsevis samma klass som deras verkliga karriärhöjdpunkter, och förlika sig med den sorgliga men inte osannolika eventualiteten att bandet har sin bästa tid bakom sig.

Band: D-A-D Titel: Speed of darkness År: 2024 Bolag: AFM Records Betyg: 5/10 Recensent: Dag Harrison

Själv har jag aldrig träffat någon. Men jag antar att de måste finnas. Alltså de som uppriktigt uppskattar D-A-D:s skivsläpp efter de fyra första, klockrena albumen från 1985-91. Någon kundkrets någonstans måste ju ha möjliggjort framställningen av danskarnas, i och med ”Speed of darkness”, nio ytterligare studioalbum. Fastän jag personligen anser dessa vara en samling sorgebarn långt från fornstor klass som självaste Queensrÿche kan ta av sig hatten för.

Vid en första lyssning verkar ”Speed of darkness” arta sig till ett välkommet undantag. Då gör plattan ett idérikt, intressant och allmänt nytänt intryck. Tyvärr bleknar den för varje gång man återvänder till den. Den intressanta idérikedomen visar sig vara ren spretighet och planlöst kastande av idéer i väggen i förhoppningen att någonting ska fastna. Och ”nytändningen” är kort och gott frontmannen Jesper Binzers vanliga attityd som egenhändigt hållit D-A-D:s kollektiva näsa över vattenytan under de senaste tre decennierna.

I sin krafts dagar handlade D-A-D, som bekant, om hårdsvängig garagerock med pikanta countryinslag och punkattityd. Föga oväntat är ”Speed of darkness” som bäst på de spår som hjälpligt upprätthåller den stilen. Det vill säga ”1st, 2nd & 3rd”, ”Live by fire”, ”Keep that mother down” och i viss mån ”Waiting is the way”, fastän den sistnämnda mattas något av sin rumphuggna refräng. Som näst bäst är plattan på ”The ghost” och i synnerhet ”Crazy wings”: countryfylliga ”nästan men inte riktigt”-ballader snarlika klassiker som ”Point of view” och ”Grow or pay”.

I övrigt är ”Speed of darkness”, som sagt, spretig och framför allt ojämn. Illa valda öppningsspåret ”God prays to man” är ett stycke trögboogie modell Georgia Satellites en dålig dag. Ansatserna till direkt metalltyngd, i titellåten samt de rent sludgeflirtande ”Strange terrain” och ”In my hands”, är ingalunda bra nog för att uppväga malplaceringsfaktorn. Av två rena ballader är ”Head over heels” som ett loungemakligt Red Hot Chili Peppers och avslutande ”I’m still here” direkt sömnig. Frenetiska actionrockaren ”Everything is gone now” är desto piggare, och den mer vemodiga ”Automatic survival” något av ännu ett känslosamt gungande eko från D-A-D:s svunna guldålder.

Sammanfattningsvis är ”Speed of darkness” snarare spridda skurar än ett direkt magplask. Den samlade lyssningsupplevelsen är hur som helst måttligt engagerande, genom bristen på röd tråd och direkta höjdare bland de alltför många låtarna – fjorton stycken, för den som hållit räkningen. Kort och gott, ännu en D-A-D-skiva som endast kommer att imponera på de redan, eller fortfarande, frälsta. Vilka de nu kan vara.

Band: Eclipse Titel: Megalomanium II År: 2024 Bolag: Frontiers Betyg: 7/10 Recensent: Dag Harrison

Så – ett år efter släppet av ”Megalomanium” dyker dess förut okända tvilling upp till festen också. Den givna frågan är, utgörs ”Megalomanium II” av uppenbara restprodukter? Nej, faktum är att varje liten låt på bägge skivorna är väl värd att utges. Skivorna är också stilistiskt närbesläktade, så om materialet har fördelats utifrån något slags ”låtar typ A här, låtar typ B där”-princip, som exempelvis Opeth och Axxis tidigare gjort, framgår det i så fall inte. Möjligen uppvisar ”Megalomanium II” inte fullt lika tvära stilkast, med Eclipse-mått mätt, som sin föregångare. Också möjligen är dess atmosfär i genomsnitt något mera allvarsam. Hur som haver är den åtminstone nästan lika bra, och, som sagt, lika utfyllnadsfri.

Plattans första halva är som helhet dess muntraste, med vissa brasklappar. Inledande ”Apocalypse blues” kunde varit en stiltypisk Eclipse-smocka i mängden om det inte vore för dess subtilt tankeväckande lyrik. ”The spark”, den H.e.a.t-lika ”Falling to my knees” och ”All I want” är mer markerat sprudlande, modell muskulös tuggummipop. Därpå följer något av en övergångsfas i form av ”Still my hero” och ”Dive into you”. Dessa är båda mera nutidsrepresentativa i sin dunkla hårdpoppighet och sina synteffekter, som i mindre förfarna låtskrivarhänder kunde ha fått fatala resultat. Med Erik Mårtensson vid rodret blir de istället illustrationer av Eclipses säregna förmåga att rätt kombinera dåtid och nutid – den som så många yngre mellohårdrockskollegor försökt och misslyckats med att kopiera. Den balladlika ”Dive into you” i synnerhet hör till plattans höjdpunkter.

Härifrån blir ”Megalomanium II” mera konsekvent mörkmelodisk. Och tar därtill på sig sina verkligt högkvalitativa hårdhandskar. ”Until the war is over” är fartfylld, intensiv och lika plågad som titeln antyder – associationerna går rentav till Rushs gamla ”befrielsen av Auschwitz”-mästerverk ”Red sector A”. ”Divide_conquer” går i samma musikaliska fotspår, medan ”Pieces” erinrar om ett uppspeedat Coldplay. Och nej, det sistnämnda framstår faktiskt inte som något dåligt i sammanhanget. ”To say goodbye” inleds med ett grunge-basintro (!) för att övergå i en av de mest imponerande moderna pomprockslåtarna på mången god dag. Varpå plattan slutar som den börjat, med en mer stiltypisk Eclipse-dänga utan större överraskningar. Frånsett kanske att ”One in a million” petat in några svenska textrader just före solot. Svårbegripligt, men inte precis irriterande.

Enklare uttryckt: är du redan ett Eclipse-fan, så vet du vad du får, och du blir inte besviken. Den här gången heller.

Band: Hammerfall Titel: Avenge the fallen År: 2024 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 6/10 Recensent: Dag Harrison

Ett koncept som helt bygger på nostalgi, och därmed saknar naturliga utvecklingsmöjligheter, kan bara förbli relevant så länge det ännu har bett. Heavy metals forna retropionjärer Hammerfall förlorade det bettet, och under lång tid sin relevans, fram till 2022 års ”Hammer of dawn”. Ett album som utan att nå upp till höjderna hos Hammerfalls arla släpp, ändå utgjorde en välkommen och intresseväckande nytändning. Uppföljaren ”Avenge the fallen” ter sig vid inledande bekantskap som ett fortsatt steg i rätt riktning. Något av en överdrift, får man beklagligtvis konstatera ett antal lyssningar senare.

Det är intensiteten i själva framförandet som främst frapperar vid en första lyssning av Hammerfalls trettonde studioalbum. Inklusive Joacim Cans’ taggade och fortsatt välljudande sång. Soundet återkallar rentav vibbar från självaste ”Crimson thunder” (2002) – men endast tillfälligt. Vid upprepad bekantskap förmår ”Avenge the fallen” inte dölja att själva låtmaterialet, dess entusiastiska presentation till trots, är ojämnt. Titelspåret är en svag, för att inte säga avkylande inledning. Varför envisas Hammerfall med att inkludera detta slags slöa, klumpiga, lufsande heavy metal-låtar som bara visar dem från deras sämsta sida?

Nästa låt, ”The end justifies”, är redan omtalad bland recensenter som en ny ”Heeding the call”. Den är ingen ny ”Heeding the call”. Den är, kort och gott, en av endast två snabbare låtar på skivan. Och den andra, ”Hero to all”, är en ren bagatell. Om avsikten är att få ”Avenge the fallen” att framstå som varierad, vilket resten av materialet tyder på, så gör slutresultatet snarare ett jämntjockt intryck. I förbigående sagt en svaghet som även ”Hammer of dawn” led av.

Av resterande låtar passerar ”Freedom”, ”Burn it down”, ”Capture the dawn” och ”Rise of evil” som nöjaktiga men måttligt engagerande. (Att den sistnämnda delar titel med ett gammalt epos av nuvarande genreledarna Sabatons känns ofrivilligt ironiskt.) Men för att göra albumet rättvisa kvarstår i slutänden tre russin i kakan. ”Hail to the king” är piggt supvisekäck och har en refräng med anthem-potential. ”Hope springs eternal” är skivans ballad och en av Hammerfalls bättre av det slaget. Och ”Time immemorial” förtjänar rentav att växa till klassiker: stilfull, svulstig och ytterst välvald som grandios final.

Sammanfattningsvis är ”Avenge the fallen” strängt taget inte ett sämre album än ”Hammer of dawn”. Det är bara snopet att Hammerfall inte lyckats ta uppsvinget med den sistnämnda vidare ytterligare ett kliv. Och olägligt, med tanke på vilken nivå vissa av konkurrenterna för närvarande befinner sig.

Band: Judas Priest Titel: Invincible shield År: 2024 Bolag: Columbia Betyg: 8/10 Recensent :Dag Harrison

Man ska ju ta farväl med värdighet, om man kan. Och det gör Judas Priest.
Inte för att bandets splittring ter sig omedelbart förestående i skrivande stund. Men gitarristen Glenn Tipton vacklar så synbart under tyngden av sina 75 år och den oförsonliga Parkinsons sjukdom, att han troligtvis inte har ännu en studioinspelning i sig. Och att köra med livevikarie är en sak, men ett studioalbum av Judas Priest utan deras kreativa ledstjärna som musicerande part … det lär knappast bli aktuellt. Och tur är väl det.

”Invincible shield” återuppfinner inga hjul. Det är en stiltypisk Judas Priest-produkt som faller tillbaka på bandets 80-tal utan direkta självplagiat. Annorlunda uttryckt, en logisk uppföljare till dundersuccén ”Firepower”. Vilket får sägas vara ett klokt upplägg. Judas Priest av idag gör bäst i att undvika alltför djärva experiment, eftersom det är decennier sedan de varit vidare bra på det. Vasskantad proto-power metal, däremot, förblir deras paradgren, och ”Invincible shield” är anmärkningsvärt vital och svackfattig.

Rob Halfords återuppryckning som sångare håller i sig. Gitarrduon Tipton och Richie Faulkner är lika väldrillad som vanligt (fastän inbitna nostalgiker nog saknar den sistnämndes kantigare föregångare KK Downing). Trummisen Scott Travis dubbeltrampar och taktvänder med samma obekymrade lätthet som vanligt. Basisten Ian Hill är, förstås, diskret effektiv. Andy Sneaps produktion framhäver allt och missar inget. Check, check, check. Helheten är sig, som sagt, lik från ”Firepower”.

På enskilda låtar finns inte heller mycket att anmärka. Redan välbekanta ”Panic attack” är en stark inledning vars otippat ”Turbo”-minnande intro följs av en lagom skiftesrik, ”Painkiller”-mässig mellantemposnyting. Titelspåret, ”As God is my witness” och – för all del – ”Sons of thunder” bjuder power metal-fart av tyskeffektivt snitt. ”Escape from reality”, en småpsykedelisk skummis i ”Revolution”-stil, och prog metal-bökiga ”Trial by fire” är skivans mesta ögonbrynshöjare. Vilket förvisso är coolt. Den ljusnande framtid som livefavorit tillkommer dock snarare en tunggungspärla som ”Devil in disguise”. Liksom den grymt välkomponerade ”The serpent and the king”, de melodiska ”Giants in the sky” och ”Crown of horns” – för att inte tala om ”Gates of hell”. En blivande liveklassiker och true metal-anthem: sanna mina ord.

Judas Priests nittonde studioalbum är något för fansen att med glädje och beundran återvända till under kommande år – en aktningsvärd slutstation på en resa som få andra i heavy metal-historien.

Band: Mountain Of Power Titel: Volume Five År: 2023 Bolag: Grooveyard Records Betyg: 7/10 Recensent: Dag Harrison

Mountain Of Power framstår nästan som ett projekt vars strävan, likt polisens, är att i förlängningen avskaffa sig självt. Detta coverband är gitarristen och centralfiguren Janne Starks plattform för att ge uppmärksamhet åt tidigare förbisedda hårdrockskonstellationer. Företrädesvis då 70-talsband av det riffstarka, hårdsvängande slag om vilka denne veteran från Overdrive, Merryweather Stark med flera gjort sig känd för sin encyklopediska expertis.

Konceptet är inte utan sina fördelar. En uppsättning coverlåtar handplockade utifrån den principen är förstås utan vare sig måndagsexemplar eller klichéval. Åtminstone i teorin. I praktiken kan ”Volume Five” (gissa vilket Mountain Of Power-album i ordningen det är?) ifrågasättas för valen av öppnings- och finalnummer. Scorpions och Black Sabbath är knappast vad man skulle kalla tokobskyra, även om själva låtvalen – ”Dark lady/All night long” respektive ”Supertzar/Thrill of it all/Megalomania” – inte heller är de mest uppenbara.

Men det må vara hänt. Som helhetsupplevelse är ”Volume Five” ändå mer än positiv. Trots, eller snarare tack vare, Mountain Of Powers totala brist på ambition att omtolka originalverken. Den oinvigde en utmärkt introduktionskurs till orkestrar som Hydra, Striker, Axis och Demian (som i detta fall inte har förnamnet Lars). Den eventuellt invigde får höggradigt kärleks- och omsorgsfulla nyinspelningar att imponeras av, inte minst då ifråga om det rödglödgat känslostarka gitarrarbetet. En låt som ”Wicked truth” av Totty (ja, detta Oklahoma-band hette verkligen så) lär ha kvalat in mer för att Stark lockats av prospektet att replikera roliga solon i udda taktarter än för några anmärkningsvärda kvaliteter i övrigt. Men det är också det närmaste en plump i protokollet man hittar på hela skivan.

Undertecknads personliga favoriter är i skrivande stund ”Harbinger” av White Wing (ett pompband från South Dakota) och i synnerhet ”Rock it to the stars/Boxful of love” av Driver (den kanadensiska trion, inte hair metal-gänget med Rob Rock). Ännu ett par relativt välkända förlageleverantörer i form av Angel och Humble Pie känns mer som en vänlig gest åt publiken än ett urvattnande av konceptet. Och mot valet av sångare som, bland andra, Matti Alfonzetti (Skintrade, ex-Jagged Edge), Frederik Nordh (Atomic Love Reactor) och amerikanen Jimmy Kunes (Cactus) finns naturligtvis ingenting som helst att invända.

Band: Eclipse Titel: Megalomanium År: 2023 Bolag: Frontiers Betyg: 7/10 Recensent: Dag Harrison

Eclipses förra platta ”Wired” (2021) var för det första superb, och klev för det andra stundtals utanför bandets bekvämlighetszon med väldigt lyckat resultat. Nya, och tionde, studiovändan ”Megalomanium” inleds i en anda av just sådan experimentlusta, och resultatet är förbluffande. Under tre låtars tid.

”The hardest part is losing you” är för all del en relativt genretypisk pudeldänga modell ”80-tal möter 20-tal”, men höjer sig över mängden genom sin blotta genialitet. En av inte bara Eclipses, utan hela genrens höjdpunkter. ”Got it!” är sockerchockad upptempoglam med Cheap Trick, Sweet och Def Leppard på stamtavlan. ”Anthem” är rena nationalsångsmaterialet: höjda ölsejdlar, solsken i blick och ett Gary Moore’skt mellanparti. Självaste Brothers Of Metal skulle blotta sina huvuden i vördnad. Envar av dessa låtar är en tiopoängare. Och tre tiopoängare på raken är mer än någon rimligtvis kunnat hoppas på. Men, det skapar ändå förväntningar på fortsättningen. Förväntningar som inte infrias.

Skivans resterande åtta låtar är till övervägande delen mindre äventyrslystna, mer stiltypiska Eclipse-nummer. Inget direkt fel i det. Om de bara hade varit lika starka som inledningstrojkan. Men det är de inte. ”The broken” är rentav farligt nära att utfyllnadsstämplas.

Finalen utgörs återigen av en trio låtar med uppvriden nytänkandefaktor. ”High road”, efter ett i bästa mening datorspelsmässigt klaviaturintro, förenar skickligt småklurighet med hitsökeri. ”One step closer to you” är trots sin kaxiga text närapå finskdeppig, och ”Forgiven” hurtig lik en power metal-låt som halkat snett. Coolt och läckert alltsammans. Men även dessa förblir ohjälpligt i skuggan av de första tre låtarna. De sistnämnda är på något vis skivans trumfkort och förbannelse på en gång.

Med sin objektivt sett höga lägstanivå, och en entusiastisk känsla som inte ens den oundvikliga streaminganpassade tegelstensproduktionen kan ta död på, är ”Megalomanium” långt ifrån ett misslyckande. Den är bara inte ännu en i raden av hart när prickfria Eclipse-triumfer. Snarare en ojämn men intressant mellanplatta som kanske inte borde ha bränt allt sitt bästa, rent genialiska krut redan i starten.