Finska bolaget Spinefarm gör inom kort världen en stor tjänst och kulturgärning genom att återsläppa likaledes finländska A.R.G.s två plattor "Entrance" (1989) och "One World Without the End" (1991).
Den senare är en sjukt stark platta som jag placerade på en 16:e plats när jag sammanställde en lista över mina favoriter inom thrashen här på bloggen. Har du inte dessa i samlingen redan så är det dags att åtgärda detta!
En låt vars refräng innehåller namnen på klassiska speltitlar som Castlevania, Tetris och Teenage Mutant Ninja Turtles måste ju förstås vara förbannat bra. Eller? Klart som fan!
Att det finns ungdomar födda på 90-talet (vilket jag antar att killarna i NUCLEAR TORMENT är) som dyrkar 80-talet på detta sätt är förstås jävligt coolt. Jag som är född 1980 missade egentligen ungdomskulturen på 80-talet och är alltså för ung for this shit. Till mitt försvar måste jag dock tillstå att jag spelade en jävla massa Nintendo och lyssnade på KREATORs "Endless Pain" redan som åttaåring! :)
Fick hur som helst ett tips om att kolla upp svenska NUCLEAR TORMENT och jag är glad att så skedde. Lyssna bara på underbara "8 Bit Death" och dröm dig tillbaka till en tid då Garbage Pail Kids och Super Mario ägde världen! Förbaskat bra!
OVERKILL gjorde storstilad comeback med fantastiska "Ironbound" 2010. I mars i år släpps uppföljaren "The Electric Age" och av de korta ljudklipp som hörs i klippet nedan så verkar det bli riktigt jävla bra! Kolla in hur det gick för Blitz och grabbarna i studion.
Gjorde precis misstaget att skriva ett långt jävla inlägg om polska TURBO direkt här på bloggen. Inget sparande. En felklickning och hela skiten försvann åt helvete. Till dess att jag orkar ta mig an uppgiften igen bjuds här på låten "Zolnierz Fortuny" från bandets briljanta "Kawaleria Szatana" (1986). Helvetes satans jävlar...
Visst var det bättre förr!? Det går inte att komma ifrån att nästan alla band tappar i såväl kvalitet som energi med åren. Det är naturens gång helt enkelt. Det finns självklart en del undantag från regeln. KREATOR är i mitt tycke ett gott exempel på ett band som lyckats hålla uppe såväl energi- som kvalitetsnivå under snart 30 års tid.
Ett annat exempel på ett band från thrashsfären som faktiskt behållit sin standard och som till och med lyckats höja sin maxnivå 24 år efter debuten är italienska NECRODEATH. Debuten "Into the Macabre" (1987) och uppföljaren "Fragments of Insanity" (1989) är odiskutabla klassiker. I mitt tycke är dock senaste given "Idiosyncrasy" (2011) ännu bättre! Vad som tänt elden i arslet på trummisen Peso (som är enda kvarvarande originalmedlem) efter så många år vet jag ej, men tänd är den!
Har lyssnat på tyska ACCUSERs senaste platta "Dependent Domination" ett flertal gånger de senaste dagarna. En skiva som faktiskt visat sig vara en hyfsad uppryckning efter ett gäng rejäla bajsmackor. Faktum kvarstår dock att bandet var oerhört mycket bättre på den gamla goda tiden. Slänger därför på klassiska "Double Talk" från 1991 istället. "Det var bättre förr" må vara en sliten klyscha, men i fallet ACCUSER är den helt och hållet sanningsenlig.
Att MORBID SAINT inte lyckades landa ett ordentligt skivkontrakt back in the day är på alla sätt otroligt. Otur eller inte, bandet förtjänade uppmärksamhet och skulle säkerligen ha hyllats till höger och vänster om de givits möjlighet. Debuten "Spectrum of Death" gick istället ett grymt öde tillmötes då den lanserades 1988 på mexikanska Avanzada Metalica och har därför också blivit en av historiens mest eftersökta och svårfunna thrashalster.
Att det handlar om högkvalitativ thrash står klart så fort öppningsspåret "Lock up Your Children" dundrar igång. Precis som till exempel DARK ANGEL och DEMOLITION HAMMER balanserar MORBID SAINT hela tiden på gränsen till death metal. "Spectrum of Death" är lätt en av de mest intensiva och brutala plattor jag någonsin hört, oavsett genre. Samtidigt lyckades kvintetten med konststycket att skriva ordentliga och bitvis jäkligt komplexa låtar. Du får helt enkelt allt på ett bräde här.
Skivan har återsläppts ett antal gånger. Den enda sentida utgåva som är officiell, så vitt jag vet, kom 2008 på Power Play Records. Även detta släpp är dock i stort sett omöjligt att få tag på. Keltic Records återutgåva med originalomslaget och hela "Destruction System" (1992) demon som bonus är värd att leta efter för den som vill ha det mesta samlat på ett ställe.
Det är egentligen inte så mycket att orda om. Gillar du högintensiv thrash metal i stil med DEMOLITION HAMMER, SADUS och tidiga KREATOR så måste du äga "Spectrum of Death". Punkt.
Fíck tidigare idag tipset från en elev i åk 8 att kolla upp SEPULTURA. "De är skitbra. Deras senaste platta Kairos är fan förra årets överlägset bästa!!". Jag informerade förstås grabben om att jag hört SEPULTURA förr och tipsade honom om att kolla upp äldre alster med bandet. Skivor jag lyssnade på då jag var i hans ålder. "Va, har de släppt flera skivor!?!?". "Ja".
Med dagens teknik till hjälp slängde jag just precis nyss ihop en Spotify-playlist med SEPULTURA (Max Cavalera eran) som undervisningsunderlag. Ibland känns läraryrket oerhört viktigt.
