Mustasch - Sounds Like Hell, Looks Like Heaven (7)
 |
Band: Mustasch Recensent: Fia Davidsson |
Ju mer jag lyssnar på "Sounds like hell, looks like heaven" desto mer diffus blir inställningen till skivan. Älska eller hata?
Hata är måhända ett alltför starkt ord, för illa låter det inte. Lite svår att ta in måhända, då jag inte förväntade mig det här. Jag har de senaste åren vänt bandet ryggen i brist på hits som faller mig i smaken. Har istället för att lyssna in mig på deras nyare material fortsatt att gotta mig i de gamla fantastiska klassikerna. Råtuffa stålhättekängor som "I Hunt Alone" och "Black City" byttes ut mot mjukare material som inte föll mig i smaken. Ett alltför slätstruket och allmäninriktat mode som i mina ögon gjorde dem veka och ointressanta.
Men nu är alltså MUSTASCH på tapeten igen. Bakom styrspakarna finner vi Ralf Gyllenhammar i egen hög person. Tyckandet och tänkandet har varit minst sagt varierat. Skit, kanonbra, medelmåtta… bekanta och icke bekanta har i alla fall lyssnat på "Sounds Like Hell, Looks Like Heaven", och att den tidigt sålde guld är ett tydligt bevis på att detta är ett spår i rätt riktning.
Ljudbilden är fantastisk, det är det första som slår mig. Rått, hårt och stundtals lika ljuvligt dieseldoftande som de gamla plattorna. Tankarna vandrar direkt åter till hojklubbars sunkiga hörn, rökiga atmosfär och givetvis MUSTASCH på högsta volym i baren. Dags att talka in nävarna och glida längs med strippstången på nytt!
Ett mått gamla MUSTASCH, två mått nya ingredienser. Rör om: det röjer! Jämnt är det också. Ingen dunderhöger som "Dogwash" men desto fler spår över medel; kortfattat en rejäl skiva som fungerar i sin helhet och kommer att snurra varm som bakgrundsös på framtida festligheter.
Gyllenhammar låter klockren, som ett uppfriskande sommarregn smattrande mot takfönstret.
MUSTASCH har kanske inte hittat hem efter diverse medlemsbyten och snäva kurvor, men jag har hittat hem till MUSTASCH igen. Jag kan inte erinra mig när jag senast kände för att se bandet live, slänga på en av deras gamla skivor… nej, jag råkade lira sönder dem, få träsmak i käften och låta MUSTASCH falla i blindo under ett par år. Nu reser de sig på nio och bevisar för en utless pensionerad fanatiker att gråa hår (kanske borde gubbarna ha kastat om orden på titeln?) och storstadsflytt inte hindrar dem från att leverera. Jag lyssnar en gång till och blir varm i hjärtat av Göteborgs stoltheter. Texterna må vara banala och "Northern Link" helt jävla ofattbar och meningslös men MUSTASCH är fuckin' jävla rock n roll för mig och jag älskar dem!
Och slutligen, för er lata jävlar som inte orkar lyssna igenom hela skivan: "I Don't Hate You" är ett av de starkare spåren, så börja nackträningen med den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.