Det har gått 20 år sedan "Necrodaemon Terrorsathan" släpptes (2000) och nu har det återskapats igen som en manifestation av ren Death Metal. Huruvida österrikiska Belphegor borde satsat på att skriva nytt material, istället för att väcka dom gamla demonerna till liv, är något som definitivt kommer dela fansen i två läger.
Titelspåret "Necrodaemon Terrorsathan" inleder skivan och bjuder först på ett gammalt film-spår där en ung kvinna ber till Gud. Klassiskt, klichéartat och ett onödigt tillägg som inte för med sig något mer än en gäspning. Följt av ett brutalt trumsolo och snabba riff från gitarren är det svårt att inte höra små bitar från både nya och äldre verk. Vilket tyvärr gör att spåret låter mer som en förvirrad gammal tant som tror att Satan gömmer sig i kakburken och kräver en exorcism. "Sadism Unbound" är inte deras bästa, men duellerna av ond, bråd död och bitterljuvt mörker gör variationen i spåret intressant nog att lyssnas igenom ordentligt. "Cremation of Holiness" känns mer som ett hack i skivan och en upprepning av redan genomspelade spår. Det är tungt och rått, men saknar något överraskande som gör att lyssnaren hajar till. Dubbelkaggarna går varma och gitarrsolot är snyggt, men lite för tekniskt för genren vilket gör att spåret faller platt istället för att få ett lyft. Förändringarna som gjorts på nya versionen är påtagliga och spåren av det som en gång var extremt och råare än härsket blod, har polerats bort.
Tyvärr så har "Necrodaemon Terrorsathan" förlorat sin vasshet från när albumet först släpptes. Skivan är ett desperat försök att vara nyskapande, men att göra det genom att återanvända material som redan var något bra, är snarare Belphegors akilleshäl. Jämfört med tidigare versionen så är denna som en tråkig, svartvit hinna som lagts över för att dölja glöden som tidigare brann med en gedigen styrka. Ibland var det helt enkelt bättre förr.
Den som väntar på något gott väntar ibland alldeles för länge. Och det är något som Carcass tagit fasta på. Istället för att låta fansen pinas ytterligare efter fem års väntan på nästa fulldängare (2021) förmildras hungern med en EP.
EP:n inleds med smått melodiska “The Living Dead at the Manchester Morgue”. Tydliga instrumentala partier med trumslag som räknar in och en eggande gitarr som backas upp av tunga basgångar bygger upp förväntningarna. Growlet är precis så opolerad som den ska vara för att visa vart skåpet ska stå. Andra spåret ”The Long and Winding Bier Road” svindlande vacker, riffen polerar ljudbilden och growlandet når nya höjder. Gitarrsolot som sticker fram näsan är sista pusselbiten i det nästintill perfekta spåret. Materialet är variationsrikt och fullkomligt hysteriskt på ett bra sätt. Tredje alstret ”Under The Scalpel Blade” fortsätter driva metal-tåget framåt och uppåt. Det är välbalanserat och låtarna smälter in i varandra utan att skapa osämja. Avslutande ”Slaughtered In Soho” sticker ut från resterande utan att det blir kaos. Det är intensivt och kvaliteten har det långtifrån tummats på, vilket skapar en mersmak inför vad som komma skall.
Carcass har återigen lyckats förvalta sina år inom scenen på ett bra sätt och skapat nytt utan att förlora sin grund. EP:n är välformulerad och stark, men den mildrar långtifrån längtan efter nästa album.
W.E.T. startade 2009 som ett av de många projekt där italienska skivbolaget Frontiers Records sätter samman välkända musiker för att göra plattor. I W.E.T.s fall handlade det primärt om Robert Säll (Work of Art), Erik Mårtensson (Eclipse) och Jeff Scott Soto (Talisman). De flesta av dessa ihopsatta projekt fallerade efter första albumet eller bjöd på mediokra uppföljare och tynade bort med tiden. Det framstod dock väldigt tidigt att det här var något annorlunda. Här skrev bandet själva sina låtar och dessutom av yppersta klass i ett gränsland där melodiös hårdrock möter AOR och pop. Uppföljarna ”Rise Up” (2013) och ”Earthrage” (2018) var minst lika bra och höjde ribban och förväntningarna ännu mer.
Man skulle kunna tro att ett projekt där medlemmarnas fokus ligger på sina andra huvudsakliga band med tiden tappar fart och kvalitet. Särskilt när man nu har nått till platta nummer fyra. Sanningen är en helt annan. Med nya albumet ”Retransmission” är det gasen i botten från första stund och vi bjuds på melodisk hårdrock av allra finaste snitt där även andra musikaliska influenser bjudits in. Det inledande spåret och tillika det första singelsläppet, ”Bad Boys Don´t Cry” är en snygg och oerhört catchy dänga med en inledning som dryper av Whitesnake och en refräng som är ren pop. Det finns en lekfullhet i både arrangemang och framförande som sätter tonen och definitivt smittar av sig på de resterande låtarna. Här finns något för alla älskare av melodisk hårdrock. Vi bjuds på klassisk W.E.T. i låtar som ”The Moment of Truth” och ”A Beautiful Game”. Talisman-influenserna är också väldigt tydliga i låten ”The Call of the Wild” som dessutom är en av mina stora favoriter. På den här plattan har Erik Mårtensson tagit ett allt större eget ansvar kring framförallt skapandet av musiken. Nu när Eriks huvudsakliga band, Eclipse, uppenbarligen har hittat sin musikaliska nisch och vägvinnande format kan han ha lite mer fria tyglar inom ramen för projektet W.E.T. och föra in andra influenser efter smak och tycke vilket märks. Men är man ett Eclipse-fan så får man också sina behov tillgodo sedda. Här och där ligger små spår utspridda i de olika låtarna men även som helhet i ”Coming Home” och ”How Far To Babylon”. På plattans andra singelspår, ”Got To Be About Love”, skiner de tydliga pop- och klassiska radiorock-influenserna återigen igenom. Det är möjligt att vissa fans inte kommer att omfamna den riktningen, men låten har ändå en fräschör och tillför något nytt till W.E.T. arsenalen. Den obligatoriska powerballaden finns också givetvis där i form av ”What Are You Waiting For”. Albumet avslutas med ytterligare ett av mina favoritspår, ”One Final Kiss”, som golvar mig fullständigt. Melodiös hårdrock 2021 kan inte låta bättre än så här!
Glöm Corona-vaccinet! Det enda som världen behöver är en dos av W.E.T. och plattan ”Retransmission”. Det är garanterad glädje och en fullständig positiv energi som vi alla så desperat behöver just nu! När vi summerar året så kommer det här att bli en av huvudkandidaterna till titeln ”Årets album”. Utan tvekan!
Band: Iron Mask Titel: Master of Masters År: 2020 Bolag: AFM Records Betyg: 7/10
Recensent: Peter Lindgren
2005 fick jag i uppdrag att recensera ”Hordes of the Brave”, den andra skivan med det då för mig helt okända Belgienbaserade bandet IRON MASK. Trots att neoklassisk metal inte är min favoritgenre blev det ändå 8/10 i betyg. Fyra år senare släpptes tredje plattan ”Shadow of the Red Baron” som jag rankar som bland det bästa som gjorts inom neoklassisk metal. Jag har sedan dess förstås följt IRON MASK med stort intresse och de har fortsatt leverera starka album, men tyvärr har de inte lyckats nå samma nivå som på skiva nr 2 och 3 igen.
Även om de fortfarande finns där har de neoklassiska influenserna med åren tonats ner och IRON MASK har gått mot mer ”vanlig” melodimetall. Mindre Yngwie Malmsteen och mer FIREWIND skulle man också kunna säga. För egen del borde det vara något positivt då jag generellt sett är ett större fan av FIREWIND än av herr Malmsteen, men i just IRON MASKs fall är det faktiskt tvärtom.
”Master of Masters” är IRON MASKs sjunde platta och den känns som en naturlig uppföljare till sina närmaste föregångare. Det är samma stil och ungefär samma nivå, dvs klart bra, men inte i samma klass som ovan nämnda ”Hordes of the Brave” och ”Shadow of the Red Baron”. ”Master of Masters” har en skön mix av snabba, tunga och melodiösa låtar och vi bjuds även på en ballad (”A Mother Loved Blue”). Trots variationen är skivan relativt jämnstark och det är inte helt lätt att peka ut någon favoritlåt. Med tiden har dock det episka, lite IRON MAIDEN-doftande, titelspåret börjat växa fram som plattans höjdpunkt.
Gillar du t.ex. Yngwie Malmsteen och FIREWIND, men ännu inte upptäckt IRON MASK är det absolut läge att kolla upp detta band. Det är inte fel att börja med nya ”Master of Masters” som är tämligen representativ för IRON MASK, men som sagt, den klarast lysande stjärnan i diskografin heter ”Shadow of the Red Baron”.
Band: AC/DC Titel: Power up År: 2020 Bolag: Columbia Betyg: 6/10
Recensent: Erik Thompson
Och så var allt som vanligt igen. För det var ju inte det där en sväng, ovanligt nog för bandet som mer än någon annan gjort ”som vanligt” till ett stående försäljningsargument. Men hösten 2020 känns den nu överståndna medlemsbytesturbulensen redan som en avlägsen dröm, och albumet som föregick den, 2014 års ”Rock or bust”, som ett överspelat och perifert sidospår i AC/DC:s historia. Det sistnämnda applåderas troligtvis av merparten AC/DC-fans, som till skillnad från mig fann nämnda platta uddlös och spretig snarare än underhållande och intressant.
”Power up” är däremot just den sortens puristvänliga, överraskningssnåla skiva som AC/DC-publiken i gemen hoppats på, för att inte säga krävt. Nuvarande kompgitarristen Stevie Young har gjort sig kvitt sitt lilla personliga drag av metallskärpa och är nu en närmast fullkomlig klon av sin farbror och föregångare Malcolm som gitarrist, och till och med som körsångare. Angus Young (presentation överflödig) och basisten Cliff Williams låter, ja, som de brukar. 'Nuff said. Överraskar positivt gör däremot Brian Johnsons nytända sångpipor. För att inte tala om att trummisen Phil Rudd faktiskt visar prov på spelglädje och energi bakom trummorna, för första gången på skiva sedan den 37 år gamla ”Flick of the switch”. Den ösfaktor som genereras av det sistnämnda är just vad som i slutänden avrundar slutbetyget uppåt.
För själva låtarna på skivan är knappast uppseendeväckande. De inledande ”Realize” och ”Rejection” är typiska ”duger i krig”-låtar på kreativ och tempomässig halvfart. Singeln ”Shot in the dark” med sin feta körrefräng höjer partystämningen ett snäpp, och efterföljande ”Through the mists of time”, med sin oortodoxa takthållning och ännu fetare refräng, är det närmaste en klassiker som ”Power up” överhuvudtaget presenterar. Därpå punkteras partystämningen av tramsiga och ”Stiff upper lip”-senila ”Kick you when you're down”, för att återigen förhöjas när ”Witch's spell” tar vid. ”For those about to rock”-gitarrer och en illvillig ”Razor's edge”-atmosfär gör denna till skivans andra solklara höjdpunkt. Men med det är också det roligaste slut. Albumets andra halva tar avstamp med den jämförelsevis originella men knappast klockrena ”Demon fire”, vilken inleds som en fattig släkting till ”Whole lotta Rosie” och fortsätter som ett puttrigt sladdsyskon till ”Safe in New York City”. Resterande fem låtar, med ”System down” som möjligt undantag, puttrar kort och gott på i kölvattnet efter 2000 års gubbförstoppade ”Stiff upper lip”: det ohotade lågvattenmärket i AC/DC:s katalog. I de stunderna hänger det, trots allt, positiva slutbetyget i en synnerligen skör tråd.
”Power up” är kort och gott predestinerad att möta samma öde som sina närmaste föregångare. Att toppa försäljningslistan för att därpå helt glömmas bort. I en eventuell framtida setlist kommer dessa låtar ur publikens synvinkel inte att fylla någon annan funktion än en möjlighet till ölshopping i väntan på ”Highway to hell” och ”Thunderstruck”. Vilket, handen på hjärtat, inte är ett mer ogint bemötande än de flesta av dem förtjänar.
Band: Stryper Titel: Even the devil believes År: 2020 Bolag: Frontiers Betyg: 5/10
Recensent: Marie Sjöroos
Jag kastas rakt in i ett klassiskt Stryper-riff àla 80-talet. Denna skiva får mig att tänka på 1986 när jag köpte både Ratt - "Dancing undercover" och Stryper - "To hell with the devil".
"Even the devil believes" är en välproducerad, musikaliskt snygg platta som man gärna spelar högt. Introlåten "Blood from above" är för mig verkligen vad jag förväntar mig av detta band. Det är heavy metal, det är hårt, det är snabbt. Med härliga riff, grymma toner och där Robert Sweet verkligen bankar liv i trummorna. Riktigt skönt gitarrspel och Michael Sweet visar att även en 57-åring kan låta bra på höga toner. Tycker personligen han låter bättre nu än på tidigare plattor.
I tredje spåret "Let him in" fastnade jag för solot 2.23 in i låten. För mig är det främst sången och gitarrspelet som utmärker sig, men det finns också en grymt stadig grund i Robert och Perrys sammansvetsade lir. Perry Richardson axlar verkligen rollen som basist efter Tim Gaines. Femte låten, som också är titelspåret, är efter 4-5 lyssningar den låt jag gillar bäst. Kan tänka mig att denna är en riktig hit live, som gjord för en mäktig allsång. Jag gillar även "How to fly" som sticker ut lite i upplägget. Sköna harmonier i denna låt. "This I pray", en snygg ballad, men det händer inte mycket i den, en ballad helt enkelt. "Middle finger Messiah" knyter ihop plattan i samma tempo som första spåret, dvs hårt, snabbt och snyggt.
Övriga spår är bra, men inte mer än bra. Gillar du melodisk heavy metal så gillar du detta.
Band: Vanishing Point Titel: Dead Elysium År: 2020 Bolag: AFM Betyg: 6/10
Recensent: Johan Engström
Australiensiska VANISHING POINT bjuder på progressiv metal av det mer lättlyssnade slaget. Musikerna är, som brukligt när det kommer till den här typen av musik, väldigt duktiga på att hantera sina instrument och bandet har en stor tillgång i sångaren Silvio Massaro. Redan i inledande titelspåret rycks man med ordentligt i de sköna, tunga riffen. Efterföljande ”Count Your Days” har en refräng som jag gillar skarpt och som har fått mig att återkomma till nämnda låt ett flertal gånger. Vi snackar känsla! Lite av plattans problem är dock att medan de bästa låtarna är riktigt bra, så finns det lite för många låtar som inte riktigt sätter sig. De är på intet sätt dåliga, men når inte upp i samma höga nivå som plattans toppar, vilket är synd för annars hade det här varit ett riktigt kanonalbum. ”Dead Elysium” är ändå är ett album som jag har återkommit till ett antal gånger. Faktum är också att bandet har tagit ett stort steg framåt sedan jag upptäckte dem, 2005 med albumet ”Embrace the Silence”.
Med ”Manifest” är svenska, och i viss mån danska, AMARANTHE framme vid sitt sjätte album. Bandet bildades 2008 och släppte sin självbetitlade debutskiva 2011. AMARANTHE gjorde sig väl ganska omgående ett namn i branschen och även om jag inte har några siffror på det är min känsla att gruppen sakta, men säkert, växt sig allt större. Nu har AMARANTHE även genregiganterna Nuclear Blast i ryggen. När bandet häromdagen släppte en video till öppningsspåret ”Fearless” var det inte mindre än den fjärde officiella videon från ”Manifest”. Med en sådan uppbackning från skivbolaget och, inte minst, en ny stark platta i bagaget borde det stora genombrottet vara nära.
AMARANTHEs musik är lite svår att beskriva då den är genreöverskridande. De står med ena benet i traditionell melodiös metal med rötterna i 80-talet. Det andra benet står i alternative/groove/nu metal som växte fram under 90-talet. Lägg sedan till en rejäl dos industriella inslag. Samtidigt finns hela tiden en popkänsla närvarande. AMARANTHE väver samman allt detta till en kanske inte unik mix, men i alla fall till något hyfsat eget. En annan sak som gör att bandet sticker ut är att de använder sig av hela tre olika sångare. Elize Ryd står för den kvinnliga skönsången, Nils Molin (även i DYNAZTY) för manlig rensång och Henrik Englund Wilhelmsson för growl. Fördelningen mellan de tre vokalisterna är någorlunda jämn och detta bidrar starkt till att låtarna känns väldigt dynamiska.
Kritiska röster har höjts mot att AMARANTHE ibland blivit för mycket pop och för lite metal, men om han har haft den åsikten är det läge att ge bandet en ny chans. Jag vill nog påstå att nya ”Manifest” är bland det mest metalliska AMARANTHE gjort. Materialet är överlag ganska hårt, i alla fall om man mäter med AMARANTHE-mått.
”Manifest” är en relativt jämnstark historia. Det är svårt att välja favoritlåtar, men om jag fokuserar lite extra på refrängerna lyser nog ”Viral” och ”Strong” (med gästsång av Noora Louhimo från BATTLE BEAST) klarast. Vill även plussa lite för den vackra semi-balladen ”Crystalline”. Den enda låt som faller ur ramen är ”BOOM!” vars ”growl-rap” i versen jag hade klarat mig utan. Dock räddas låten upp något av en skaplig refräng.
Jag har gillat AMARANTHE från start och tycker alla album är ungefär lika bra. Skulle nog sätta 8:or, eller åtminstone starka 7:or, på samtliga skivor. Men en så stark 8:a som den jag sätter på ”Manifest” har bandet aldrig fått av mig. ”Manifest” är helt enkelt det bästa AMARANTHE gjort.
Band: Perfect Plan Titel: Time For A Miracle År: 2020 Bolag: Frontiers Betyg: 9/10
Recensent: Janne Stark
Jag skäms nästa att säga det men svenska Perfect Plan släppte sin debut ”All Rise” (2018) och det har jag totalt missat. Bandet består av sångaren Kent Hilli, gitarristen Rolf Nordström, keyboardisten Leif Ehlin, basisten Mats Byström och trummisen Fredrik Forsberg. Namnet Rolf Nordström klingar bekant och det skulle kunna vara samma kille som tidigare figurerade i band som Killer Bee, Limit och gamla Reflex. Även trummisen Mats namn figurerade i Killer Bee och Desert Rain, där även Leif Ehlin var med, så kopplingarna finns där. Jag känner inte igen Kents namn, men efter att nu ha hört hans fantastiska röst blir det till att kolla upp honom. Perfect Plan levererar riktigt suverän klassisk melodisk hårdrock. Förstklassig sång, inget mesande på gitarrerna och en fet produktion. Detta är banne mig riktigt bra! Perfect Plan är ett ganska typiskt Frontiers-band, men ett som spelar i den högre ligan vad gäller låtkvalité och sound. Jag skulle säga att hårdhetsgraden ligger i paritet med Hardline i sina bättre stunder. Efter att ha lyssnat igenom ”Time For A Miracle” ett par gånger kan jag konstatera ett par saker: 1. Kent Hilli är en av Sveriges bästa AOR-sångare 2. Perfect Plan är definitivt ett av de bästa banden Sverige har att erbjuda i denna genre 3. Jag ska gå ut och köpa ”All Rise”
Att knåda in en traumatisk händelse som en "mall-shooting" i en EP-limpa, bygga en berättelse om dådet till själva domen och begravningen samt trycka in en massa kryddade känslor som glider mellan hat och förtvivlan, samtidigt som man levererar riktigt grym och bra thrash metal borde innebära något slags rekord i Guinness Rekordbok avd Metalmusik. För det är precis vad Christian Larsson (Last Legion) och Pontus Hermansson (bl.a ex Alchemy) har gjort med Hellevators debut-EP "Sentenced To Hell".
Smakerna blandas med kärlek, rädsla, grymhet och det blir en outstanding dos av thrash på hög nivå. Intensiva toner av speed och sköna melodier kombineras och man lyssnar nyfiket på berättelsen som utspelar sig i sinnet. Cleansången av Karolina Johansson (ex Roadrunners) sätter en mjuk och fin puts över det hårda och man vill höra mer. Grymt bra tänk att ta med hennes sång i låtarna och man hoppas få höra henne fler gånger i framtida samarbeten för hon höjer verkligen upplevelsen med sin fagra röst. Tomas Jeppson (Last Lagion) sessionssmiskar skinnet på denna EP och han gör ett grymt bra jobb för det är ett bra och högt tempo utan krusiduller. Man undrar hur många arm- och benmuskler han skickade på rehab efter dessa 5 spår egentligen? Det är nästan så jag själv tar på mig ett svettband när jag lyssnar.
Det märks att grabbarna har spelat ett tag för det är tekniskt snyggt och rent och stundtals innovativt även i en vid genre som thrash. Förvisso har de erfarenheter från olika band men med ett par år bakom sig nu så har de verkligen hittat en snygg kombination där sång och sträng arbetar i symbios. Soundet för tankarna till Annihilator och Kreator samtidigt som jag får lite härligt ångestfyllda toner av Theatre of Tragedy, mycket tack vare Karolinas och Christians röster. Snyggt.
Helt ärligt är det ingen låt för mig som är sämre än de andra, för hela EP:n hör ihop på ett sätt som gör att varje låt blir intressant och bra. Riktigt bra faktiskt. Låtarnas tekniska delar och unika egenskaper bidrar till helheten som förser lyssnaren med en känsla av nyfikenhet och det är alltid välkommet. Det gör att låtarna andas friska, förväntasfulla andetag mellan spårbytena och man får verkligen en förhoppning i sinnet om att nästa släpp blir en fullängdare med massor av samma goda kryddor i degen.
