Band: The Sonic Overlords Titel: Last Days Of Babylon År: 2021 Bolag: M-Theory Betyg: 9/10
Recensent: Janne Stark
Om du gillar Tony Martin-erans Black Sabbath så är här ett band du definitivt inte ska missa. Svenska kvartetten The Sonic Overlords (som definitivt gör sitt namn rättvisa) frontas av sångaren Marcus Zachrisson Rubin, med Morgan Zocek (Sideburn) på gitarr, Daniel Ramirez på bas och Per Soläng (Corroded) bakom trummorna. Plattan sparkar igång med upptempo-rockaren ”Utopia” med lite drag av orienten i sina harmonier, lite som Rainbow möter Black Sabbath, medan den efterföljande ”In My Darkest Room” direkt drar ner på tempot med en snygg mix av släpiga Sabbath-doftande doomriff men med bibehållet snygga melodier. ”Fools” drar upp tempot igen och även om det visst finns drag av Sabbath så är det verkligen en stor dos egen personlighet som skiner igenom. ”Lords of Tomorrow” Tar oss med ner i källaren igen. Till och med under källaren, skulle jag säga. Här är det doom av den högre skolan, lite i samma kvarter som kollegorna i Sorcerer. Det är ett rejält brutalt sug i riffet med snygga melodier som bär sången. Detta är högklassigt så det förslår. ”World On Fire” inleder lugnt och stilla för att utvecklas till en kraftladdad ballad med tung bottenplatta. Marcus, som även frontar cover-bandet Ozzy The Coverband, gör ett fantastiskt bra jobb och låter inte det minsta som någon Ozzy eller ens Dio eller Tony Martin-kopia. Han har definitivt sin egen touch som passar alldeles utmärkt i The Sonic Overlords. ”Sands Of Time” bjuder på mellantempo-stånk som fick mig att tänka på Grand Magus anno ”Iron Will”, men ändå med lite inflikade softare snyggheter. Riktigt effektfull dynamik. ”Shine” fortsätter lite i samma anda och även här tar man ner det hela lite i förversen med ett softare parti, för att sedan slå på strömbrytaren och i denna låt till och med dra in en fotbollsrefräng som en ny dimension. ”Childeren of the Night” bjuder ånyo på doom-riff av den högre skolan. Nedstämt, tungt och kraftfullt med Marcus röst som en fanbärare på toppen av det svarta berget. Förmodligen en av mina favoritlåtar. ”Eternal Heroes” tar åter upp tempot där riffen är suggestivt elaka och det vilar fortfarande en ödesmättad stämning över låten. I avslutande ”Past The End Of Time” gästas bandet inte helt överraskande av Tony Martin och låten i sig har definitivt en stark ådra av Black Sabbath. Faktum är att Marcus och Tony låter så pass lika röstmässigt att jag knappt hör någon skillnad på dem. Jag måste också säga att jag verkligen gillar produktionen. Fett och fläskigt men ändå luftigt och dynamiskt.
På rak arm, kan någon påminna sig någon annan återkomst som varit lika efterlängtad och blivit en sådan hopplös besvikelse som Running Wilds? Vi snackar inte bara om en allmän oförmåga att leva upp till samma klass som under guldåldern. Nej, Rolf ”Rock'n'Rolf” Kasparek går steget längre. Han försöker inte ens. Faktum är att han demonstrativt vägrar att göra något för att infria fansens förväntningar, i full vetskap om dessa förväntningars natur. En Running Wild-platta ska vara storslagen. Fart och fläkt. Vräkiga gitarrer. En frenetiskt dundrande rytmsektion. Oemotståndliga refränger och hitkrokar. Och på det en späckfet ljudbild för att knyta ihop den magnifika säcken. Heavy metal för fan!
Allt detta lyser med sin frånvaro på vart och ett av Running Wilds fyra album sedan 2012 års comebackgiv ”Shadowmaker”. Den senaste, och inalles sjuttonde studiofullängdaren ”Blood on blood” har av vissa recensenter välkomnats som en uppryckning. Vid en första lyssning var även jag begiven att, om än i blygsam utsträckning, hålla med. Denna känsla har sedan dess övergått i sin motsats. Det går helt enkelt inte att uppamma något liknande entusiasm för ”Blood on blood”. Den är bara ännu en i raden av torftiga skapelser från en artist som av lättja eller halsstarrighet framhärdar i att göra sig själv till föredetting med flit.
Dags då att precisera dessa tillkortakommanden. Själva låtmaterialet på ”Blood on blood” bjuder inte på någonting av större intresse. ”Wings of fire” har förvisso en refräng värd namnet och hos den tidigare släppta ”Crossing the blades” förmärks en ansats till den klassiska Running Wild-svulstigheten. Ingen av dem skulle dock ha framstått som mer än en mellanlåt på något av bandets 90-talsmästerverk. Att de på ”Blood on blood” framstår som russinen i kakan är lindrigt sagt beklämmande. Direkt genant blir det på ”Wild & free” och ”Wild, wild nights”. Den knarrige Rock'n'Rolf är inte rätt person att försöka slå an gymnasiala partytongångar – efter vad det låter lyckas han inte ens roa sig själv. Ännu värre blir det på den bisarrt balladbetonade ”One night, one day”. Tänk er alla tiders mest pinsamma luciasång, så vet ni allt som behöver vetas om detta lågvattenmärke i Running Wild-katalogen.
För att göra ont ännu mycket värre, är själva presentationen så – just det – outsägligt fattig. Glöm storslagna arrangemang i genuin studiomiljö. Glöm medmusiker av kött och blod som tillför musiken liv och personlighet. Säg hej till en billig loppmarknadsproduktion av ett liknöjt, åldrande enmansband som inte ens försöker kamouflera trummaskinen under en tillkämpad Mållgan-identitet som ”Angelo Sasso”. Den lätt insedda effekten av allt detta på det avslutande försöket till gammaldags Running Wild-epos, ”The iron times (1618-1648), är på sätt och vis det mest tragiska av allt – även om låten i sig på intet vis är skivans svagaste.
Band: Cradle Of Filth Titel: Existence is futile År: 2021 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 8/10
Recensent: Dag Harrison
Brittiska Cradle Of Filths karriär har varit av det händelserika slaget. Då de skivdebuterade 1994 slog de sig för en tid in bland den extrema underjordens favoriter. Några år senare var de såväl världens mest populära som, av just den anledningen, världens mest impopulära black metal-band. Och ytterligare några år senare – grovt räknat från mitten av 00-talet – var de kort och gott en i mängden etablerade bandinstitutioner med en lojal men luttrad fanskara, av det slag som varken engagerar hatare eller entusiaster. När dessa rader skrivs är så mer eller mindre fortfarande fallet.
Men, om rättvisan får råda, ser Cradle Of Filths närmaste framtid annorlunda och betydligt ljusare ut. Deras trettonde studioalbum ”Existence is futile” är ingalunda någon ljum dussinprodukt av liknöjda föredettingar. Det är en vital, pulserande platta; storslagen utan att vara uppblåst; mångsidig utan att vara spretig; framåtblickande utan att förlora kontakten med sitt ursprung. Annorlunda uttryckt har bandet återupptäckt, inte själva soundet från den gyllene epoken mellan ”Dusk … and her embrace” (1996) och ”Damnation and a day” (2003), men däremot balansen från samma era. På ”Existence is futile” är återigen proportionerna mellan pompa och rockighet de rätta, till skillnad från på majoriteten mellanliggande album där i regel endera på ett olyckligt sätt dominerat på den andras bekostnad.
Den nuvarande sättningens mångsysslande trumfkort, Martin ”Marthus” Škaroupka, formligen överträffar sig själv ifråga om såväl orkestrala arrangemang som trumspel. Nytillskottet Anabelle Iratni är ett fynd vars färdigheter på klaviatur, lyra (!) och sång av det kraftfullare slaget gör henne som klippt och skuren för bandet. Gitarrduon Marek 'Ashok' Šmerda/Richard Shaw och basisten Daniel Firth gör klanderfria och befriande vasskantade insatser. Dani Filth själv har sedan länge sina vildaste skrikardagar bakom sig, men det teatraliska och berättarliknande som främst utmärkt hans stämma förblir ännu intakt och kan i nuläget beskrivas som på ett bisarrt sätt behaglig. Att den oförliknelige Doug ”Pinhead” Bradley återigen dyker upp som gästberättare är förstås lika väntat som välkommet. Sammantaget ett team väl ägnat att göra rättvisa åt materialet på den här skivan.
Just materialet har hög lägstanivå och långt mellan de relativa dipparna. ”Existential terror”, ”Crawling king chaos” och den mer än lovligt apokalyptiska ”Suffer our dominion” kombinerar effektivt aggression och uppfinningsrikedom med en majestätisk atmosfär. ”Necromantic fantasies” och ”How many tears to nurture a rose?” är mer, om ordet tillåts, kommersiella, medan ”Discourse between a man and his soul” framstår som något av en, låt vara extrem, black/goth metal-version av en ballad. Eftersom varje låt har sin egen identitet och funktion att fylla på skivan är det lika bra att sluta titeldroppandet här. Låt oss bara sammanfattningsvis konstatera att om inte Cradle Of Filth redan förut återtagit sin forna plats på den symfoniska black metal-tronen från överliggarna Dimmu Borgir, så har de förvisso gjort det nu.
Varför Alcatrazz' femte studioalbum fått den fantasilösa titeln ”V” är lätt att förstå. En titel som signalerar kontinuitet kommer väl till pass inför bandets vågspel att släppa sin första platta utan Graham Bonnet. Sångaren må vara bycykeln som varje band fått en åktur på, men just Alcatrazz ses allmänt som HANS band. Att sälja in den ännu mer notoriske projektslukaren Doogie White som seriös ersättare blir nog inte heller någon lätt uppgift.
Å andra sidan går ”V” också till historien som det första Alcatrazz-album som inte föregåtts av ett gitarristbyte. Joe Stump, introducerad på fjolårets comebacksläpp ”Born innocent” har dessutom goda chanser att växa till ny fanfavorit. Hans spelmässiga likhet med bandets originalgitarrist – en viss Yngwie Malmsteen – är väl ägnad att vinna gehör hos såväl nya som gamla fans. Han kommer däremot inte att omdefiniera gitarrspelandets själva regelbok på samma sätt som Yngwie, eller dennes Alcatrazz-ersättare Steve Vai. Men det vore förstås mycket begärt, mer än 35 år senare.
Alcatrazz' kvarvarande kärnduo – keyboardisten Jimmy Waldo och basisten Gary Shea – är båda lysande musiker, och den förstnämnde väl lämpad att officiellt axla bandledarrollen. I teorin, åtminstone. I praktiken är ”V” inte en hundraprocentigt övertygande nystart. Men den är avgjort ett kreativt uppsving från ”Born innocent”, som bjöd på föga mer än ett planlöst slösläntrande på välkänt Alcatrazz-territorium: en fot i classic rock och den andra i neoklassisk metal. På ”V” tillkommer ett power metal-element, som faktiskt både passar in och utmynnar i en tämligen personlig helhet. Motsvarande, om än inte identisk med, den speciella lilla nisch som Alcatrazz sedan förut karvat ut åt sig. ”Guardian angel”, ”Nightwatch” och ”Sword of deliverance” är fartfyllda och lättdiggade, ”Blackheart” keltiskinspirerad och hurtfriskt roande, och ”Return to Nevermore” just så Dio-influerad som titeln antyder. Visserligen missar sega ”Alice's eyes” målet helt och hållet, men elva skapliga låtar av tolv ger ändå slutbetyget godkänt, och kanske mer än så med lite tid och perspektiv.
En i sammanhanget ovan upplevelse är förstås sången. Graham Bonnets röst hör till branschens mest omisskännliga, och hans fäbless för fullt ställ utan uppehåll får Doogie Whites mer nyanserade anslag att oundvikligen framstå som vekt i jämförelse. Även det går dock att vänja sig vid. Och det blir onekligen intressant att höra vilket band som bräcker vilket när Graham Bonnet's Alcatrazz – med självaste Jeff Loomis på gitarr – plattdebuterar framöver.
Det är svårt att tro att det gått 20 år sedan Eclipse skivdebuterade. Om något är det Eclipses två första plattor som ”borde” vara produkter av ett band med en 20 år lång karriär bakom sig: visst inte dåliga, men med rutin snarare än glöd i högsätet och något visst fisförnämt ”sofistikerat bara för att” över sig. Medan däremot efterföljande släpp utmärkts av skamlöst krusidullfria hitkrokar och en energi som yra kalvar på grönbete – alternativt ett ungt pudelrockband med en omättlig aptit på livet och en inspiration lika outsinlig som pricksäker.
Åttonde albumet ”Wired” ter sig i förstone som en lätt överraskande uppföljare till briljanta ”Paradigm”. Kraftfull, underbart lättdiggad pudelrock även denna gång, men … uppvisar inte öppningstrion ”Roses on your grave”, ”Dying breed” och ”Shout it out (Hallelujah)” en väl mörk underström under sin glättiga fasad? En frågeställning som snarare fascinerar än avskräcker – var och en av de tre är fantastisk. Något som kan sägas även om merparten av de efterföljande låtarna. ”Run for cover” är ett gudabenådat stycke keltisk-färgat vemod, med – som titeln antyder – vissa Gary Moore-vibbar och Ten-vibbar i överflöd. Detsamma gäller i någon mån för ”Poison inside my heart”, medan ”Carved in stone” förenar hårdrockstryck med ett vemod på nära nog emo-nivå (om begreppet ”emo” ännu säger någon något). ”Bite the bullet” inleder närmast chockartat – det låter inte influerat av, utan bokstavligen som Saxon, för att omsider utmynna i en mindre otippat Mötley Crüe-mässig refräng. ”Twilight” gör däremot inget större intryck alls, och införseln av Beethovens överanvända 9:a känns snarare omotiverad än inspirerad. En av plattans få relativa bagateller.
Tre låtar från slutet verkar ”Wired” slå in på ett uppsluppnare spår. ”We didn't come to lose” är en hoppa-skutta-låt som inledningsvis ter sig i ostigaste laget, innan en toksnygg brygga knyter ihop säcken i bästa Def Leppard-stil. Därpå följer den poppiga, ävenledes positiva fastän mer ordinära ”Things we love”, innan skivan till finalen återgår till mörkare klangfärger. ”Dead inside” tar efter ett W.A.S.P.-mässigt ödesmättat plockintro på sig hårdhandskarna och levererar en präktig hårdrockssmocka, komplett med skivans kanske allra snyggaste Magnus Henriksson-solo.
Om jag inte misstar mig angående det underliggande mörkret, så är ”Wired” inte bara ännu en av Eclipses bästa skivor, utan en av de intressantaste därtill. Och om jag misstar mig, så är ”Wired” en av Eclipses bästa skivor oavsett. En pudelrockssnyting värdig guldåldern på 80-talet, med allt vad det innebär. Möjligen kunde nytillkomne basisten Victor Crusner (trummis-Philips bror) till nästa gång dra ner på ljudeffekterna – eller ännu hellre kasta plektrumet – för att dämpa det genomträngande ringandet från sitt i sig utmärkta basspel. Men det är ett bagatellartat och förhandlingsbart önskemål. Frågade någon om Erik Mårtenssons sång? Jo, den är lika bra som någonsin. Om inte bättre.
Band: KK's Priest Titel: Sermons of the sinner År: 2021 Bolag: Ex1 Records Betyg: 4/10
Recensent: Dag Harrison
Jag tyckte en gång att KK Downing var den coole gitarristen i Judas Priest. Den genuine metallskallen, i motsats till den ”down with the kids”-trendige Glenn Tipton. Den bilden ligger numera slagen i spillror. Detta sedan Downing A: lämnat bandet utan förvarning och utan förklaring. B: åratal senare släpper en självbiografi som visar sig vara blott startskottet till en självömkanskampanj utan ände på temat hur orättvist hans forna bandkamrater behandlat honom. Och C: efter all denna lortkastning ändå har mage att försöka nästla sig tillbaka in i Judas Priest, och när detta misslyckats gnälla värre än någonsin. Nästa logiska steg, för någon som så uppenbart saknar värdighet, är förstås att oblygt ta upp konkurrensen med det moderband som, till hans tydliga besvikelse, snarare växt än kollapsat i hans frånvaro. Och här har vi den nu: ”Sermons of the sinner”, debutalbumet från …KK's Priest.
Utöver bandnamnet KK's Priest refererar även diverse låttitlar till det stolta originalbandet: ”Hail to the priest”, ”Return of the sentinel” och titelspåret ”Sermons of the sinner”. För att inte tala om själva sättningen, inkluderande Ripper Owens på sång och Les Binks på trummor – fastän den sistnämnde på albumet och sedermera permanent ersatts av Sean Elg från Cage. Inget av detta skulle förstås ha påverkat skivan negativt, om bara musiken varit bra nog. Tråkigt nog för KK's Priest – och för oss andra – är just musiken i högsta grad medelmåttig.
Liksom Judas Priests eget senaste album ”Firepower” framstår även ”Sermons of the sinner” som en tänkt fortsättning på 1990 års klassiska ”Painkiller”, fastän något mindre aggressiv. ”Sermons of the sinner” är emellertid hopplöst underlägsen ”Firepower” i fråga om låtkvalitet. ”Hellfire thunderbolt”, ”Sacerdote y diablo”, ”Raise your fists” och ”Hail for the priest” är läroboksexempel på halvsnabba, tillkämpade Judas Priest-dängor. Finalen ”Return of the sentinel” är en ljummen vattentrampare som inte tillnärmelsevis bär upp sin episkt utdragna speltid. Dessutom är texterna ofta oförlåtligt erbarmliga. En viss Rob Halford har gång efter annan bevisat sin förmåga att väva briljant formulerad lyrik kring vad som helst från folkmord till anala samlag. Från KK's Priest hörs däremot endast torftiga, och stundtals generande boomerdesperata metalklyschor. ”Brothers on the road” framstår som Manowar på bussen till hockeymatchen, medan ”Wild and free” … ja, följande rader talar för sig själva: ”We're wild and free – please let us be. We can't be wrong – we're wild and free”.
Judas Priest behöver knappast ligga sömnlös över sådan konkurrens. ”Sermon of the sinner” undgår totalt haveri endast tack vare en viss naturlig rutin, samt Ripper Owens. Sångaren gör en lysande insats och hans ”Painkiller”-inspirerade skrik på titelspåret är ren och skär magi. Det är synd och skam att någon med hans talang ska vara så orubbligt fast i rollen som ersättaren ingen bett om. Denna gång till på köpet i ett helt band som man kan hävda spelar just samma roll.
Anette Olzons andra soloalbum gör intryck av att vara något så ovanligt som en självbiografisk konceptplatta om att resa sig efter livets alla dråpslag. Vilket förstås gör texterna till ett bärande element, och i det avseendet inleder ”Strong” inte särdeles starkt. Öppningsspåret ”Bye bye bye” är ett tämligen gnälligt långfinger i Nightwishs ansikten. På den följer ”Sick of you”, en historia om sviken kärlek som borde väcka större medkänsla men misslyckas på grund av en påklistrad tuffhet med klara drag av självbedrägeri.
Vad viktigare är: det LÅTER bra. Bägge dessa låtar är så klatschiga att man kan piska mattor med dem, och den höga hitfaktorn upprätthålls mer eller mindre plattan igenom. Dippar finns – ”Who can save them” är exempelvis en bagatell sett till resten av sällskapet – men inte så att lägstanivån någonsin närmar sig en kritisk nivå. Till yttermera visso tar sig även det lyriska efter den tveksamma starten. ”Fantastic fanatic”, en sötsur betraktelse över denna världens förståsigpåare, gör sig rentav förtjänt av epitetet fyndig.
Skivans musikaliska stilart är ett solklart fall av ”what you know is what you get”. ”Strong” kunde utan svårighet ha lanserats som Dark Elements tredje album, om det nu inte vore för att låtleverantören och multiinstrumentalisten Magnus Karlsson (Primal Fear) händelsevis inte ingår i nämnda grupp. Vi talar om i stort sett samma typ av mörk, stämningsfull, hypermelodisk hårdrock med återkommande nedslag i power metal-territorium. Sistnämnda moment är förstås de som uppvisar de starkaste likheterna med det Olzon-frontade Nightwish, möjligen något poppigare – men i det närmaste lika bra. Såväl ”Catcher of my dreams” som ”Hear them roar” återfinns även de i albumets, förvisso välfyllda toppskikt. Om ”Sad lullaby” är ett seriöst menat försök till uppföljare på Queens odödliga ”The show must go on” är osäkert. Resultatet är hur som helst ännu en mer än hörvärd skapelse: om än kanske inte på Queen-nivå.
Olzons sång är lika stark och välkänt prudentlig som vanligt, de instrumentala insatserna är föredömliga och veteranen Jacob Hansens produktion lika oklanderlig – om än tidsenligt plastig och hoptryckt – som vanligt. Johan Husgafvels periodiska gästgrowl är däremot mer fnissframkallande än ödesmättade, vilket lägger ännu en till raden av, smärre, bockar i kanten. Slutomdömet blir inte desto mindre med beröm godkänt. ”Strong” är en platta väl värd en plats i såväl melodirockvänners som powermetallares, och kanske rentav fjortisgothares respektive skivsamlingar.
Band: Hardline Titel: Heart Mind And Soul År: 2021 Bolag: Frontiers Betyg: 8/10
Recensent: Janne Stark
Hardline är idag mer eller mindre synonymt med sångaren Johnny Gioeli , den ende som är kvar sedan den ikoniska debutplattan ”Double Eclipse”. Idag består resten av bandet av ett gäng italienska musiker (inte helt förvånande med tanke på att bandets alla plattor sedan debuten är släppta på Frontiers där keyboardisten Alessandro Del Vecchio är en väl anlitad producent, låtskrivare och musiker). Ingen av uppföljarna har i mitt tycke ens kommit i närheten av debutplattan, vars låtmaterial och produktion fortfarande är en glänsande stjärna. Kort sagt, ett arv som är svårt (omöjligt?) att ens komma i närheten av. Men, med detta sagt, Johnnys röst håller fortfarande samma kraft och skärpa som på den tiden. Det är som att åren sedan 1992, inte det minsta har påverkat hans stämband. Det ska också sägas att Johnnys nuvarande sättning är den bästa han har haft sedan starten och de gör de gamla låtarna riktigt bra rättvisa live. Nå, hur låter det nu då? Plattan inleds riktigt starkt med ”Fuel To The Fire” som faktiskt för tankarna direkt till den klassiska debuten. Fläskiga gitarrer, tungt trumspel och riktigt bra energi! ”Surrender” fortsätter med inledande eldigt gitarrspel från Mario Percudan, som är en riktigt bra gitarrist. Bra låt med en stark refräng. ”If I Could I Would” är en helt okej sak som mer fick mig att tänka på sentida Journey, vilket även gäller för efterföljande ”Like That”. ”Heavenly” är en okej, men lite seg ballad. De plockar snabbt upp farten igen med ”Waiting For Your Fall”, en riktigt trevlig upptempo-rockare. I ”The Curse” har de åter tagit sig tillbaka till debutens tyngd och fetma, vilket de lyckas riktigt bra med. En av plattans höjdare i min bok. ”Heartless” inleds lite soft, men sparkar igång bra med Mario som riktigt kämpar för att få till Neal Schon-känslan i övertonerna. ”Searching For Grace” är ännu en ballad, där jag personligen tycker en räcker bra. Lite mer kraft i refrängen på denna dock. Även ”80’s Moment” drar åt debuten och med ganska tydliga flirtar i vissa lägen, men jag köper det. Plattan avslutas med en tredje ballad, ”We Belong”, denna gång akustisk. De senaste 3-4 plattorna har varit lite brokiga med några enstaka stänkare, men denna gång tycker jag faktiskt de har lyckat få till en platta som känns riktigt homogen, med en övergripande riktigt hög låtkvalité och en bra och fet produktion. Skulle utan tvekan säga att detta är det bästa de har producerat sedan debuten.
Band: Crowne Titel: Kings in the North År: 2021 Bolag: Frontiers Betyg: 6/10
Recensent: Janne Stark
Crowne är ännu ett i raden av högkvalitativa svenska AOR-band. Sången hanteras av Alex Strandell från Art Nation, keyboard/gitarr av Jona Tee från H.E.A.T, gitarrsolon av Dynaztys Love Magnusson, basen av John Levén från Europe och trummorna av Christian ”Kicken” Lundqvist från The Poodles. Med en sådan line-up kan det väl knappast gå fel? Plattan inleds med titelspåret som likaväl hade kunnat vara skrivet av Erik Mårtensson, vilket även stämmer in på efterföljande ”Perceval”. I ”One In A Million” är det så mycket Erik Mårtensson att jag febrilt börjar tänka vilken Eclipse-låt den refrängen är lånad från. Det hela låter lite som den felande länken mellan H.E.A.T och Eclipse, men man saknar den där extra kryddan som Magnus Henrikssons elaka gitarr tillför. Love sköter solona med bravur, men kompgitarrerna blir lite platta och uddlösa. Mixen låter kanon, alla de musikaliska och sångmässiga prestationerna är helt klanderfria, men rent låtmässigt retar det tyvärr inte som jag hade hoppats. Där Hardline på sin nya platta lyckades få till låtar som i denna ganska snäva genre ändå fick mig att dras med i musiken och känna ett mått av känsla, blir detta lite för mekaniskt perfekt får mig. Lite samma känsla jag fick med Toby Hitchcocks nya platta. Det låter kvantiserat och pitchat till perfektionens yttersta gräns. Så perfekt att det nästan blir lite plastigt, i alla fall i mina öron, men som sagt, jag är nog i lite fel state of mind eftersom min dagliga musikaliska diet består av band som Beastmaker, Clutch, High Reaper och Wo Fat. Diametralt motsatta musikaliska ramar, vill säga. Så, där i dessa band improvisation, lite sliriga takter, sång där känsla trumfar tonsäkerhet regerar, blir kontrasten till denna perfektion nästan så att det skär sig i min hjärna. Det blir lite som att dricka ett glas vin efter man har borstat tänderna. Riffet i början och solot i ”Mad World” gav mig definitivt höjning av ögonbrynen, och ”Make A Stand” lät väldigt lovande till en början, men det varade tyvärr inte så länge. Som sagt, snyggt, rent, precist, tonsäkert, tight, suveränt spelat och sjunget, men inget jag kan ta till mig i nuläget i alla fall.
Band: Iron Maiden Titel: Senjutsu År: 2021 Bolag: Parlophone Betyg: 6/10
Recensent: Dag Harrison
Resonemanget verkade så logiskt. Iron Maidens plattor hade blivit mindre entusiasmerande ju mer var och en av bandets låtskrivare kommit att blanda sig i alla de andras kompositioner, istället för att skapa färdiga mästerverk på skilda håll. Och varje gång framstod det obligatoriska egenkomponerade inslaget av klassikerfabriken och basisten Steve Harris som ohotat standout-ögonblick i alla fall. Så när nu samtliga spår på nya plattan ”Senjutsu” gjorts av Harris själv, eller av låtskrivarduos inom bandet med certifierade stordåd i ryggen, måste resultatet vara en återuppryckning till fornstor mästarklass. Inte sant?
Svaret är snöpligt nog nej. Stilistiskt håller sig Iron Maidens sjuttonde studioalbum gott och väl innanför bandets etablerade 2000-talsformel. Den kunde rentav vid en flyktig granskning passera som en något mer avskalad repris på föregångaren ”The book of souls”. Återigen talar vi om ett dubbelalbum med idel toklånga låtar, men snäppet mindre överväldigande såväl beträffande total speltid (knappt 82 minuter) som längdrekord för en enskild låt (12: 39 minuter för ”The parchment”). Kevin Shirleys lövtunna produktion har – igen – en starkt förminskande effekt på trippelgitarrattacken och musikens allmänna pampighet. Låtarna i sig är – också igen – snarare jämnhyggliga än engagerande, positivt eller negativt. För första gången saknas dessutom en given ”sjunga med”-favorit, undantaget möjligen ”Days of future past”. I sin tur en naturlig följd av att skivan helt saknar upptempolåtar. Så om något lär den ytterligare försämra bandets relation till den mer puristiska beundrarfalangen.
Även det omtalade nytänkandet lyser med sin frånvaro. Första singeln ”The writing on the wall” har ett stänk sentida Aerosmith, men är i övrigt stöpt ur samma form som sångaren Bruce Dickinsons solomaterial. Titelspåret ”Senjutsu” och ”The time machine” är ordinär hoppa-gunga-prog och kunde ha blivit över från ”Dance of death”. ”Lost in a lost world” är för den som saknat en ”Ghost of the navigator, del 2” och ”Darkest hour” för den som saknat en upptrissad ”Wasting love, del 2”. Albumet avslutas med en trio mastodontspår signerade Steve Harris. ”Death of a Celt” är, som man kan ana av titeln, ett sladdsyskon till ”The clansman” men inte lika stark, medan ”The parchment” och ”Hell on Earth” är rätt anonymt galopplunk rätt igenom. Endast nämnda ”Days of future past” och andrasingeln ”Stratego” har en sportslig chans att bli bestående fanfavoriter – den sistnämnda påminner om ”The mercenary” men är, återigen, inte lika stark.
Med allt detta sagt är ”Senjutsu” ändå en fullt lyssningsbar platta. Olikt hårdrockens övriga supertitaner – Metallica, Kiss och AC/DC – har Iron Maiden inte helt tappat förmågan att skapa musik av intresse för andra än desperata komplettister. En ”Senjutsu” utgiven under någon annans flagg kunde mycket väl ha hyllats av fansen som en platta de skulle ha önskat från Iron Maiden själva. Men nu är det Iron Maiden själva som gjort den, och då ligger ribban annorlunda och högre. Som när under Wolfsbanes turné med Iron Maiden 1990 de förstnämndas trummis Steve Danger förkunnade att om Wolfsbane-sångaren Blaze Bayley tog Bruce Dickinsons plats bakom micken, så skulle ingen märka skillnaden. Men vi märkte skillnaden.
.
