Band: Alice Cooper Titel: Road År: 2023 Bolag: Ear Music Betyg: 5/10
Recensent: Dag Harrison
Just nu vill Alice Cooper låta som när han inte bara var ett ”han”, utan ett ”dem”; det vill säga som bandet Alice Cooper årgång tidigt 70-tal. En tanke som så klart mången nostalgiker ställer sig bakom. Och så låter mycket riktigt också Alice Coopers 29:e (!) studioalbum ”Road”. På papperet. I praktiken är det någonting som saknas, oklart dock vad. Eller är det bara denne recensent som lurar sig själv? Läs vidare.
Manualen som ”Road”-bygget utgår från är väl uttänkt. Utan att direkt vara en konceptplatta har den en röd tråd av upplevelser från och tankar kring turnélivet – ingen dum idé, och väldigt Alice Cooper. Fyndigheten hos, och den teatraliska leveransen av, texterna ligger absolut på den nivå ett Alice Cooper-fan har rätt att begära. Själva det musikaliska är till soundet snarlikt just bandet Alice Coopers tidiga 70-tal, och till framförandet i linje med soloartisten Coopers sena 70-tal: mer precisionsdrillat än känslostyrt, men ändå med den karakteristiska Cooper-symbiosen mellan rocktraditioner och konvenansbrott.
Problemet är att själva låtarna inte griper tag.
Variationen och idérikedomen är ytligt sett som de ska vara. Pompösa ”I’m Alice” sätter stämningen, klämkäckt garagerockande ”Welcome to the show” hänger på, och under resans gång hinner det bjudas såväl blåsfest och ”Under my wheels”-vibbar i ”All over the world” som flåshurtig garagerock i ”Go away” och acke-dominerad trånsjuka i ”Baby please don’t go” och mycket, mycket mer. Och alla dessa låtar har egentligen allt – förutom bett.
Alice Cooper var som bäst när han följde med rockens utveckling i stort, och agerade makaber skrattspegel åt hela scenen i ett givet ögonblick. Men från det att han år 2000 bröt en lång skivtorka har han istället ägnat sig åt medvetna ansatser att återskapa ett eller annat förflutet karriärskede. Utan att någonsin närma sig fornstor klass igen. Det är förstås möjligt att nostalgins förvrängoskop spelar mig ett spratt, och att om ”Road” släppts under samma period – eller jag upptäckt den i samma veva – som 70-talets Cooper-klassiker, jag skulle hålla den förstnämnda som jämbördig med de sistnämnda. Men jag tvivlar.
Ljuspunkter saknas ändå inte. Rifftunga ”White line Frankenstein” är dock den enda låt som imponerar i sin helhet. Spikpianorefrängen i ”Big boots” är cool, nyinspelningen av 1977-höjdaren ”Road rats” som ”Road rats forever” är bra men som karbonkopia av originalet tämligen obehövlig. The Who-covern ”Magic bus” och Black Label Society-sumpiga ”Dead don’t dance” borde dock aldrig ha lämnat ritbordsstadiet. Och som pricken över frustrationens i är de alltför många låtarna ofta, paradoxalt nog, för korta – i ”bästa” 70-talsstil. Effekten blir inte ”har vett att bryta upp i tid”, utan ”upphör när det efter en trevande start äntligen blir intressant”.
Om AOR och Evergrey fick ett barn tillsammans, skulle det vara Seventh Crystal. Sistnämnda grupps likhet med sina äldre medgöteborgare blir särskilt påfallande i detta albums sorgmodigt klingande finalspår ”Rodeo”. Som rentav tar farväl med en sista ensam, vädjande sångutgjutelse i sann Tom S Englund-stil från Kristian Fyhr, även han kompenserande med karaktär det, ändå rätt lilla, han saknar ifråga om stilrenhet.
Då har förstås vägen till denna final gått över nio föregående låtar på ”Wonderland”, och allt sammantaget framträder bilden av en positiv utveckling från förstlingsverket ”Delirium” (2021). Det albumet var i princip färdigskrivet av centralfiguren Fyhr innan något Seventh Crystal ens existerade. På ”Wonderland” har övriga medlemmar – däribland nytillkomne gitarristen Gustav Linde – varit med under hela tillkomstprocessen. Vilket hörs väl på dessas påfallande förstärkta självförtroende och pondus i sina instrumentalattacker. Inte minst rytmsektionen Olof Gadd (bas) och Anton Roos (trummor), som med slagfast elegans grundmurar även mer okonventionella taktarter. Sådana dyker nämligen upp då och då, företrädesvis på en låt som ”Higher ground”. Gränsen till uppvisningsbetonat prog metal-krångel överskrids dock ingenstädes på skivan. Gitarristerna Linde och Emil Dornerus samt keyboardisten Johan Älvsång förlitar sig även de på köttighet snarare än akrobatik då de drar sina strån till den musikaliska stacken. ”Wonderland”, och denne recensent, tackar så hjärtligt.
Skivan som helhet är jämnstark men når, som ju vanligtvis är fallet, högre höjder på vissa spår än andra. Om inte på det inledande titelspåret, så däremot på den efterföljande, tidigare nämnda ”Higher ground”. Denna, ”Million times”, ”My own way” och ”Next generation” utgör albumets mest refrängstarka stunder. Ett mer udda utropstecken utgörs av att en lättproggig halvballad – ”Imperfection” – följs av en renodlad ballad – ”In the mirror”. Värda ett omnämnande är även texterna, som i sann Evergrey-anda är poetiska utbroderingar kring Fyhrs inte alltid så muntra personliga minnen, möjligen något mindre hörbart ångesttyngda än Tom S Englunds.
Seventh Crystal sticker ut från den svensk-melodiösa rockmängden. Däremot höjer de sig inte över den. Så värst mycket. Än så länge. Men de går åt rätt håll, trots att ”Wonderland” i slutänden ändå får nöja sig med samma försiktigt positiva sifferbetyg som sin föregångare.
Har Uriah Heep åldrats med värdighet, frågar ni? Har Uriah Heep åldrats överhuvudtaget, är frågan ni borde ställa. Att ”Chaos & colour” är studioalbum nummer 25 från ett 53 år gammalt gäng skulle garanterat överraska en oinvigd förstagångslyssnare. Det må så vara att endast gitarristen Mick Box varit med under hela resan, att trotjänarna Phil Lanzon (keyboards) och Bernie Shaw (sång) båda klockar in på 37 år i bandet får bedriften att framstå som väl så imponerande ändå.
Dagens Uriah Heep-sound utgår, liksom 70-talets, från svulstig, melodistark och urbrittisk hårdrock, på en gång tidlös och omisskännligt knuten till sin tillkomstepok. Det vill säga, liksom ”Demons and wizards” är hörbart en 70-talsplatta är ”Chaos & colour” lika hörbart en produkt av vår egen tid, utan att för den skull tidsandan tillåtits påverka grundidén. Höjdarproducenten Jay Ruston har inte oväntat fått förnyat förtroende efter sin hyllade insats på föregångaren ”Living the dream” (2018), och gjort ett om något ännu bättre jobb med att fånga bandets spelglädje på en soniskt välbalanserad inspelning. Bandmedlemmarnas egna insatser är förväntat oklanderliga, med Phil Lanzon som den klarast lysande stjärnan på i synnerhet Hammondorgel. Mick Box’ karakteristiskt vräkiga gitarrspel och Bernie Shaws lika karakteristiskt teatraliska sång inte att förglömma.
”Chaos & colour” fallerar bara något på samma punkt som varje Uriah Heep-album alltsedan ”Wake the sleeper” (2008) fallerat något. Det vill säga i fråga om avsaknaden av tveklösa blivande låtklassiker. Lägstanivån hos materialet är förvisso hög, och utstickarnummer saknas inte heller. Singeln ”Save me tonight” är fin och köttig, balladen ”One nation, one sun” nog så behaglig och ”Fly like an eagle” tämligen slagkraftig med en snygg Lanzon/Box-duell som uppskattad bonus. Främst av alla tronar dock ”Golden light”: så typiskt Uriah Heep-fläskig att hälften vore nog och så gott som säkert en favorit att återvända till även under kommande år. Inte desto mindre: de där RIKTIGT smittsamma refrängerna saknas, de mer episka numren ”You’ll never be alone” och ”Freedom to be free” överväldigar inte RIKTIGT lika mycket som sina äldre motsvarigheter, och ”Closer to your dreams” är ingen ”Easy livin’” för 20-talet vare sig ansatsen är seriös eller inte.
Vad ”Chaos & colour” däremot har i överflöd är känsla och atmosfär. Glöden och energin hos dagens Uriah Heep är, som sagt, anmärkningsvärd i högsta grad, och det är både begripligt och välförtjänt att de förefaller uppleva en ny vår hos en publik som kanske inte ens frågar så mycket efter deras tidigaste bedrifter. ”Living the dream”, och nu ”Chaos & colour”, har sina egna, icke nostalgiberoende ben att stå på.
Band: Avantasia Titel: A paranormal evening with the Moonflower Society År: 2022 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 6/10
Recensent: Dag Harrison
Många anser att Avantasia aldrig återuppnått, för att inte tala om överträffat, de höjder som projektet nådde på debutalbumduon ”The metal opera” från 1999 respektive 2000. Och visst är det förståeligt att skivorna gjorde intryck. Vid en tid då den melodiösa metallens renässans bara var ett par år gammal, metaloperor knappt ens existerade som koncept, och världen ännu bara hade en vag aning om den ännu unge Edguy-ledaren Tobias Sammets geni, kunde dessa gäststjärne- och kanonlåtsspäckade alster inte annat än slå hårdrockspubliken med häpnad. Själv vidhåller jag emellertid att Avantasia i det skedet hade sina allra bästa stunder framför sig, och att den hittillsvarande höjdpunkten nåddes på den senare dubbelalbumsviten ”The wicked symphony” och ”Angel of Babylon” från 2010. Med det sagt får även jag instämma i vad som förefaller vara den allmänna opinionen – att Avantasia så här på nionde vändan i åtminstone någon mån faktiskt trampar vatten. Hur angenämt det än är att återhöra de välkänt maffiga arrangemangen och gästsångarna Bob Catley, Jørn Lande, Michael Kiske, Ronnie Atkins, Geoff Tate och Eric Martin, så är den känslan vid det här laget alltför välbekant för att vara imponerande i sig. Materialet är på papperet tämligen varierat men ändå mindre äventyrslystet och ännu mera ”minsta motståndets lag”-klatschigt än tidigare. Vilket inte skulle ha gjort helheten någon skada om bara hitkrokarna varit lika vassa som avsett. Men det är de bara stundtals. Och den låt av vilken man främst skulle ha förväntat sig djärvare och mer skiftesrika tongångar, tiominutersfinalen ”Arabesque”, kliver inte heller långt utanför gamla invanda power metal-spår.
Två saker håller ändå ”A paranormal evening with the Moonflower Society” på betryggande avstånd från betygsskalans undre halva. För det första projektets naturligt höga lägstanivå. Även skivans svagaste stund – det vill säga ”Misplaced among the angels”, med Avantasia-debuterande Floor Jansen – är värd att låna ett åtminstone flyktigt öra. För det andra de låtar som faktiskt höjer sig över mängden. Främst då fartiga heavy metal-örfilen ”The wicked rule the night” (gästartist: Ralf Scheepers), ”Kill the pain away” vars Nightwish-vibbar naturligt accentueras av en denna gång inte bortslösad Floor Jansen, och den proggigt vemodiga Ronnie Atkins-plattformen ”Paper plane” som inte är någon Status Quo-cover. Därtill ståtar den i sig mindre märkvärdiga power metal-dängan ”The inmost light” med en Michael Kiske-insats vida överträffande någonting på fjolårets halvdana Helloween-comeback.
Sammanfattningsvis: Avantasia når denna gång inte upp till sin egen vanliga standard, men ligger i vanlig ordning högt över gängse power metal-standard. Och Tobias Sammet låter som han alltid låter. Fantastisk, och framför allt unik.
Band: Sonata Arctica Titel: Acoustic Adventures Volume Two År: 2022 Bolag: Atomic Fire Betyg: 4/10
Recensent: Johan Engström
Till att börja med, att göra akustiska versioner av tidigare släppta låtar kan funka skapligt om det handlar om ballader eller åtminstone relativt lugna låtar. Att däremot göra akustiska versioner av upptempolåtar funkar väldigt sällan speciellt bra. Det låter snarare allt som oftast som ett lekfullt jammande, som möjligtvis kan funka på mindre pubspelningar, men att föreviga dem i form av studioinspelningar känns inte speciellt spännande. Flera sådana låtar finner vi på "Acoustic Adventures Volume Two". "San Sebastian", "Fullmoon", "Half A Marathon Man" & "Victoria's Secret" tillför absolut ingenting i sina akustiska tappningar. Då kommer vi till nästa problem, lugna låtar som "Letter to Dana" & "Shamandalie" vars original redan är väldigt bra, saknar på nyinspelningarna den riktigt härliga känsla som originalen har. Vi snackar lägre tonart på sången, vilket leder till att den där extra känslan helt uteblir, vi snackar avskalat på "Shamandalie" utan trummor och med endast några extremt tråkiga keyboardljud som doftar lågbudget. Flertalet av de här låtarna är ju i sina originalversioner riktigt, riktigt bra, men det var är inte roligt någonstans.
Band: Skid Row Titel: The gang's all here År: 2022 Bolag: Ear Music Betyg: 6/10
Recensent: Dag Harrison
Erik Grönwall ter sig i nuläget som en svensk, mer lyckosam Ripper Owens. Han har för gemene man gått från ”Erik who?” till ny sångare i samma ikoniska hårdrockband som varit hans egna storfavoriter sedan barnsben – men olikt fallet med Ripper och Judas Priest-fansen har Erik välkomnats varmt, för att inte säga översvallande, av Skid Row-publiken. Visst, jämfört med Ripper på sin tid hade Erik vissa fördelar: han var ändå inte helt tidigare okänd, och behövde inte komma in i bandet som omedelbar efterträdare till dess klassiske frontman. Inte desto mindre, starkt jobbat.
Förtjänar då Skid Rows nya och sjätte fullängdsalbum ”The gang's all here” det entusiastiska mottagande det hittills fått? Sett till Eriks prestation är svaret ett tveklöst ja. Hans sång är för det första enastående, och låter för det andra mera likt en ung Sebastian Bach än vad Sebastian Bach själv har kommit i närheten av de senaste 20 åren. Vartill kommer att själva musiken påminner mera om Skid Rows två första album än något som bandet gjort sedan, ja, deras två första album. Klassisk rock'n'metal, råbarkad men välspelad, lättlyssnad men uppkäftig. Höjdarproducenten Nick Raskulinecz har fångat essensen i Skid Row-soundet perfekt, och om själva liret formligen glöder det. Bandets hjärta och själ, Rachel Bolan, överträffar sig själv med ett rent förbluffande basgung. Hans evige parhäst och medkompositör, Dave ”The Snake” Sabo, och dennes medgitarrist Scotti Hill, riffar och solar med en känsla och träffsäkerhet som är pur hårdrocksglädje. Alltmedan Rob Hammersmith håller skeppet stadigt i allt dess gung med ett krusidullfritt men ändå fyndigt trumspel, precis som Rob Affuso på sin tid. Hade inte ”The gang's all here” haft mer att skryta med än allt detta, skulle plattan ändå vara en rejäl uppryckning jämfört med allt annat som New Jersey-legendarerna gett ifrån sig det senaste kvartsseklet.
Tursamt nog, får man väl säga, för så mycket mer att skryta med har skivan inte. Låtarnas själva kvalitet matchar inte riktigt intensiteten i framförandet. Ingen låt på skivan är sämre än ganska bra, men ingen framstår heller i nuläget som en blivande klassiker. Mer uppenbara publikfriare, som det Toy Dolls-glättiga titelspåret och den Cheap Trick-poppiga ”When the lights come on”, hör rentav till skivans underskikt. Detsamma gäller ”October's song”, vars dryga sju minuter är omotiverat många och i allt sitt vemod inte har vad som krävs för att blidka dem som hellre hade velat ha åtminstone en traditionell ballad i ”I remember you”- och ”Wasted time”-anda.
Å andra sidan: ”Hell or high water” är en helt okej öppningslåt med stiltypiska Skid Row-skiften, ”Resurrected” och ”Tear it down” är effektiva diggframkallare som nästan garanterat blir livefavoriter, och även en såpass äventyrlig låt som ”Time bomb” – basriffet är rent Rage Against The Machine-mässigt – utmynnar i en schyst och fullt Skid Row-kompatibel upplevelse. Och, som sagt, inget alls på skivan är direkt misslyckat. Det är rentav fullt möjligt att ”The gang's all here” är en växarplatta med framtiden för sig. Den är hur som haver bandets tredje bästa album någonsin, då den lämnar själve Sebastian Bachs Skid Row-svanesång ”Subhuman race” (1995) långt efter sig. Bara det en präktig seger.
Band: H.e.a.t Titel: Force Majeure År: 2022 Bolag: Ear Music Betyg: 8/10
Recensent: Dag Harrison
Slutna cirklar och hopknutna säckar, vart man ser. På sitt förra album ”II” var H.E.A.T, efter ett par tveksamma släpp, tillbaka i fornstor form, och det med en stil besläktad med den mer softa och renläriga AOR:en på deras klassiska debut anno 2008. Därav, förstås, titeln på detta H.E.A.T:s sjätte album. Att sedan dess sångaren Erik Grönwall gått vidare (ingen lär ha missat vart) och originalsångaren Kenny Leckremo återtagit sin forna position bara förstärker intrycket av ett H.E.A.T inriktat på att trycka ”back to the roots”-plattan i mattan. Fullt så retrobetonad visar sig ”Force majeure” emellertid inte vara. Och det ska ingen vara ledsen för.
”Force majeure” må uppvisa åtskilligt av putsen och snitsen från ”H.E.A.T”, men sett till det kraftfulla anslaget är det snarare till 2012 års ”Address the nation” – Erik Grönwall-erans magnum opus – som tankarna går. Det är svulstigt, refrängstarkt och i bästa bemärkelse hårmetalliskt. ”Back to the rhythm” är en fistpumpare på Brothers Of Metal-nivå, ”Nationwide” en fartig glädjespridare och ”Tainted blood” ett stycke Giant med extra blytyngd. Denna inledande låttrio gör redan den ”Force majeure” väl värd fullt inköpspris. Men guldkornen är fler än så. Förvisso är det först på sjätte spåret ”Not for sale” som något verkligt snarlikt ursprungs-H.E.A.T sällar sig till festen, och då är även den snäppet hårdare än något på debuten. Men väldigt, väldigt bra ändå. Och av Leckremos insats att döma tycks han direkt välkomna utvecklingen. Styrkan, entusiasmen och klangen i hans röst överträffar allt han tidigare åstadkommit – tänk en överlycklig Joey Tempest på höjden av sin förmåga. Framför allt i ovannämnda ”Tainted blood” och ”Not for sale”, samt egensinniga kraftballaden ”One of us” och ”Wings of an aeroplane”. Pärlor även de sistnämnda, kan tilläggas.
”Force majeure” överflödar också av små men uppiggande överraskningar. Exempelvis den feta soloduellen mellan gitarristen Dave Dalone och keyboardisten Jona Tee i den tunga ”Harder to breathe”. Eller de aningen djärva soundexperiment som smyger sig på i skivans slutskede. ”Paramount” gör osannolikt nog ett försäljningsargument av sin ”Smurfhits”-mässiga fanfar till huvudriff. ”Demon eyes” lägger i överväxeln på ”Rainbow med Joe Lynn Turner”-manér för att landa ett stenkast från power metal-territorium. Och ovannämnda ”Wings of an aeroplane” är ett stycke pudelrock lika jublande euforiskt som Leckremos sång. En perfekt avslutningslåt, garanterad att lämna lyssnaren med ett leende på läpparna. Resterande spår, ”Hollywood” och ”Hold your fire”, bekräftar tidigare observationer om att H.E.A.T:s mest rock’n’roll-betonade sida är deras minst övertygande, men utan att hamna i farozonen för vedernamnet ”utfyllnad”.
Produktionen är föredömligt fet, rytmsektionen Jimmy Jay och Don Crash sin vanliga fina kombination av soliditet och energi – sammanfattningsvis har H.E.A.T i och med ”Force majeure” för, faktiskt, första gången gjort två lysande album på raken. Historien om bandets sångarrockad kunde inte ha slutat lyckligare för alla parter.
Band: Gathering Of Kings Titel: Enigmatic År: 2022 Bolag: RN Records Betyg: 7/10
Recensent: Dag Harrison
Gathering Of Kings har på kort tid seglat upp som ett av de mest lovande i den strida strömmen av gammaldags melodiska radiometalband. En pikant promotiondetalj är den surrealistiska, skarpt monokroma omslagskonsten – i fallet ”Enigmatic” går denna i orange – som sticker ut i det fysiska och metaforiska skivstället. Viktigare är, förstås, att Gathering Of Kings slår de allra flesta kolleger på fingrarna i konsten att skapa genuint minnesvärda låtar. Sannolikt för att Gathering Of Kings, liksom det Phenomena de ofta jämförs med, verkligen är sin skapares älskade skötebarn med en genuin vision i ryggen. Alltså i motsats till ett i raden generiska och toppstyrda all-star-projekt som Frontiers Records ”skämt bort” oss med de senaste åren.
Huvudmannen Victor Olsson – även gitarrist i likaledes förträffliga 70-talskramarna Saffire – är en sällsport begåvad kompositör som föredömligt förvaltar arvet efter flera generationers radiorockmästare, liksom det ABBA som med nödvändighet influerat varje i Sverige född musikskapare under en viss ålder. Likheten med Phenomena går främst igen i Joel Selsfors förföriskt duttdansanta klaviaturslingor, samt givetvis de alternerande leadsångarna. Idel ädel vokalist-adel – Jonny Lindkvist, Rick Altzi, Apollo Papathanasio, Tobias Jansson – och det mer osynade kortet Alexander Frisborg kan, förstås, noteras för utomordentliga insatser. Samma sak med den instrumentala biten: proffsighet och snits över hela fältet, utan ansats till teknikskryt. Den enda, lilla, brasklapp som ”Enigmatic” inte riktigt lyckas undgå rör faktiskt själva materialet.
”Felet” är till stor del att bandets förra, andra, och hart när oslagbara album ”Discovery” (2020) kastar en skugga som ”Enigmatic” inte förmår kliva ur. En superlåt i paritet med den förstnämndas ”Riders of the light” saknas på ”Enigmatic”. Gästspelet från folkpopslegendarerna One More Time på ”Feed you my love” (leadsång: Lindkvist) framstår som en förslösad möjlighet, då denna hårdpopbagatell är en av, om inte rentav den svagaste låten på skivan. I viss konkurrens med efterföljande ”Clone trooper” (sång: Papathanasio), en ansats till hair metal-dänga som också bara med nöd och näppe kommer över godkänt-strecket.
Men, tagen för sig själv är ”Enigmatic” en oförnekligt imponerande skiva med högt sträcklyssningsvärde. ”Here be dragons” (sång: Frisborg) är ohotat bäst – dess smakfulla vintageproginslag för tankarna till Uriah Heep, Magnum och rentav Legs Diamond. ”How the mighty have fallen” (sång: Altzi) med sin triolfeelingsfolk är så ABBA-svensk en hårdrockslåt kan bli, och mellantempoballaden ”A rainbow and a star” (sång: Lindkvist) en avkomling från original-Rainbows sprödare stunder. Resten av skivan är i princip en frikostig provkarta från det melodiösa hårdrocksfältet med inslag av hair metal, ”ny” och ”gammal” skandi-pudel och FM-rock med ”Top Gun”-faktor 10. Även bonusspåret ”Fool's cabaret” försvarar med bravur sin plats i laget. Det finns, kort sagt, inga skäl för någon omdömesgill lyssnare att inte införskaffa ”Enigmatic” – bara det inte blir på bekostnad av ”Discovery”.
Band: Kreator Titel: Hate Über Alles År: 2022 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 7/10
Recensent: Fredrik Magnil
Det är ringrostigt att skriva den första recensionen på väldigt många år. Ringrostiga är dock inte Kreator trots glapp på fem år mellan aktuella "Hate Über Alles" och föregångaren "God Of Violence". Det är inte enbart extrema aggressioner men den tyska metallen är blank som en midnattssol. De har blivit äldre, Mille, Ventor och Sami, 50+. Nytillkomne basisten Frederic Leclercq är bara 44 år. Att de blivit äldre är dock inte nämnvärt negativt märkbart.
Kreator fortsätter i den bana de hittade tillbaka till på 2001 års "Violent Revolution", efter ett allt för experimentellt utforskande 90-tal där "Coma Of Souls" kunde blivit en svanesång för Kreator så som vi kände dem. Det experimentella finns här men inte så de tappar fotfästet. Exempelvis hörs Mille sjunga rent i "Pride Comes Before The Fall", vilket väl kan tyckas onödigt. Rensång, kvinnlig sådan, hörs även i "Midnight Sun" vilket mig veterligen är premiär för Kreator. Kan mycket väl tänka mig att detta drag kritiseras, men jag hatar det inte. Kreator anno 2022 är uppdaterad, kvalitativ, bred, thrash metal.
Thrash-attacker, tempoväxlingar, medryckande melodier och lite därtill… Egentligen vad man bör och tydligen kan förvänta sig av Kreator som visar vitalt att de fortfarande är att räkna med. Men att avsluta med en stillnande sjuminuterslåt drar ner helhetsintrycket.
Denied torde, tillsammans med Manimal, vara Sveriges mest underskattade heavy metal-band idag. Fast där det sistnämnda bandet till stor del har sin egen slapphet att skylla för sin obskyritet, får vi i fallet Denied klandra publiken. Fans, har ni inte bättre koll än att ni låter ett band av den här kalibern flyga under radarn?
Men men – det är inte för sent än, speciellt som Denieds sjätte album ”Humanarchy” inte visar några som helst tecken på falnande kreativitet. Det första skivan gör är att dunka lyssnaren vimmelkantig med ett vältrande riff av närmast Pantera-lik hyperbrutalitet. På detta följer en strängt taget lika tung, men mer traditionellt melodisk fortsättning, i Metal Churchs och Morgana Lefays anda – och med det faller bitarna på plats och den vane Denied-lyssnaren nickar igenkännande och gillande. ”Divided” är, kort sagt, en väl vald, chockvärdesberikad öppningslåt.
Därifrån fortsätter det, med en väl upprätthållen balans mellan röd tråd och nödvändig variation låtarna emellan. ”Death by a 1000 cuts” är en fullfjädrad jeansvästbanger, modell Enforcers glansdagar men med en pikant, gothlik bismak i form av keyboards från mångkunnige producenten Fredrik Folkare. Titelspåret ”Humanarchy” är ett nytt stycke ångvältsmetal som inger samma associationer som ovannämnda ”Divided”, utöver en smakfull brygga som gjord av Lion's Share eller rentav Black Sabbaths Tony Martin-era. ”Don't cross that line” lyckas med konststycket att bevara smäcktyngden intakt, inom ramarna för en i teorin typisk skandi-powerballad i Talismans och Eclipses anda. ”Ten ton hammer of pain” bjuder på cynisk groovethrash inte olik vad Testament gjorde på ”Low”. På ”Flesh made God” återgår Denied, igen, till det vid detta laget välkända Metal Church/Morgana Lefay-köret, men i mer av upptempo som välkommen omväxling. Skivans längsta – dryga sju och en halv minut – låt ”Maintenance of insanity” – kan på sätt och vis kategoriseras som episk ballad, men dess ohöljt svartsarkastiska ton stör detta intryck, på ett positivt sätt som fascinerar: nästan som ett mer än lovligt skruvat Megadeth. Finalen ”Ties of blood” sluter cirkeln från skivans brutala inledning med ett närmast ”death metal á la Hypocrisy”-skoningslöst huvudriff, elegant kringränt av Annihilator-melodiska brygg- och refrängpartier. Och efter det är ”Humanarchy” slut, efter dryga 42 och en halv minut utan en överflödig sekund.
Summa summarum har gitarristen och bandledaren Andreas Carlsson gjort ännu en hypersolid insats som låtskrivare, på ett sätt som får en att undra om hans andliga hemvist är den svartklatschiga Bollnäs-scenen snarare än Upplands Väsby. Motsvarande klass håller såväl produktion som musicerande, och danske sångaren Søren Adamsen (ex-Artillery) har formligen lyft sig själv i håret på detta sitt andra Denied-album. Och då var även han, liksom hela bandet, alldeles tillräckligt bra redan på föregångaren ”The decade of disruption” (2020). ”Humanarchy” är dock ännu ett strå vassare, och förhoppningsvis är det nu som Denied börjar inhösta sin belöning för snart två decennier av ständig och oförtröttlig självförbättring.
