Att evolutionen inom metal-genrer har utvecklats och exploderat i decennier, det har ingen undkommit. Nya sound, tempon och udda instrument, som man aldrig kunde tänka tanken på skulle fungera inom hård musik. Jag kan backa bakåt i tiden och känna hur man reagerade första gången man hörde Deftones "Around the fur" från 1997, då jag var elva år ung. Sjukaste soundet, riffen och något ingen annan gjort förut, gjorde mina öronkanaler intresserade.
Första gången jag hörde Unprocessed, gjorde ett liknande intryck, fast då i vuxen ålder. 2019 körde jag i min vana vardag en random spellista på musik jag lyssnar mest på. Plötsligt dök det upp något i liknelse med filmen Ratatouille från 2007, där en matkritiker äter sin favoriträtt och får då en flashback till sin barndom. "Abandoned" från plattan "Artificial void" gav mig exakt den känslan. Många band genom åren har självklart influerat mig, och som jag brukar uttrycka "hjälpt mig genom livets hårda stunder".
För att gå in på rätt spår, så har Unprocessed utvecklat ett sound som passar in i nutid, de släppte sitt första album "In Concretion" 2014 med en lite hårdare attityd. Sju album senare har de åkt en berg-och-dalbana både musikaliskt och känslomässigt. Unprocessed levererar även kärlekstunnlar med deras album "Gold" från 2022, som även den är leverans i en annan nivå, dock för en annan publik. Varje album har gett en utveckling som ständigt fått nya och gamla fans att klia sig i huvudet, samtidigt som man känner igen vilket band man faktiskt lyssnar på.
Med låtar som öppningsspåret "111" som spränger barriärer, så får man känslan av att nu blir det åka av. Sedan kommer berg-och-dalbanan som jag nämnt tidigare. Det betyder inte att det är något negativt, snarare tvärtom. "Sacrifice me" skapar spänning inför vad denna attraktion har att erbjuda. Njut sedan av en åktur som är värd varje minut. "Dark, silent and complete" som är sista spåret, där har vi en slutstation som gör intryck rakt i hjärtat.
"Angel" som album är solid, med en balans som funkar och aldrig blir tråkig. Tyvärr så håller den dock inte samma mått som "....And everything in between" från 2023. Detta är för er som gillar en ny generation av progressive metalcore. Tung basgång, förvirrande men samtidigt medryckande riff och trumtempon. En blandning av skönsång och skönvrål från Manuel Gardner Fernandes, som enligt mig är en multikonstnär inom musik, då han även har ett soloprojekt. Med sina tre tyska musikaliska genier, så kommer denna underhållningspark vara öppen länge.
När ett band, brittiskt därtill, bär namnet Tailgunner och bildats av en basist som haft sitt koncept klart för sig innan han varken lärt sig skriva låtar eller värvat medmusiker – då är det rätt givet vilka förebilderna är. Iron Maiden. Stora skor att fylla och ett av många upptrampat spår att följa för ett ungt band. Fullt naturligt då att de första släppen med Tom ”Bones” Hewson med manskap, ep:n ”Crashdive” (2022) och albumet ”Guns for hire” (2023), låter som de gör: lovande men trevande.
Nya ”Midnight blitz” är en helt annan femma. Inte på grund av VAD som görs så mycket som HUR. Albumet bjuder inga nya eller ens sällsynta grepp. Soundet frångår till stor del det äktbrittiska till förmån för kontinentala power metal-influenser, vilket lär väcka anstöt hos somliga tidigare fans. Men sett till det absolut viktigaste, nämligen låtkvaliteten, är ”Midnight blitz” en i det närmaste helgjuten triumf.
Den inledande titellåten är ett praktexempel: en medryckande storsmocka och blivande livefavorit. Därifrån bara fortsätter det levereras pärlor, som kan grovt delas upp i två underkategorier. Dels de rent power metal-betonade, som fartvidundret ”Follow me in death” och den Primal Fear-vältrande ”Blood sacrifice”. Dels, och framför allt, de svulstigt vräkiga, envar med sin egen distinkta personlighet. Som refrängmonstret ”Tears in rain”. Eller ”War in heaven” med sin inledande skräckfilmssynt och ödesmättade Pretty Maids-atmosfär. För att inte tala om den episka finalen ”Eulogy”, som hämtad från Gamma Rays gyllene era kring ”No world order” (2001) och ”Majestic” (2005). Utropstecken också till två skenbart svenskinfluerade spår: ”Dead until dark” (som gjord av Enforcer före kvalitetskollapsen) och ”Eye of the storm” (som hämtad från någon av Europes två första plattor).
Något omisskännligt EGET har Tailgunner ännu så länge inte att visa upp. När eller om den saken förändras, är deras status som en av den nya tidens stora heavy metal-mästare säkrad. Vad de än så länge har, räcker långt sett till materialet och även utförandet. Hewson, likt en annan Nikki Sixx, utnyttjar inte sitt bandledarskap till att framhäva sig själv, utan levererar rekorderliga men anspråkslösa basmattor och låter bandkamraterna glänsa desto mer. Vilket de gör, med den äran. Eddie Mariotti är en flink trummis, Zach Salvini och Rhea Thompson en flyhänt gitarristduo. Och sångaren Craig Cairns har den exakt rätta kombinationen av kraft och streetcred i sina präktiga pipor, som kommer långt mera till sin rätt här än i det andra band, tyska Induction, som han visligen prioriterat bort.
Även produktionen på ”Midnight blitz” är värd beröm. En viss KK Downing har ingen direkt glänsande meritlista som producent i egen regi – ett band som Violet Storm kom aldrig någonstans och ingen av KK’s Priest-plattorna är något att hänga i gran – men hans insats i det här fallet är oklanderlig, och mer därtill.
Band: Orbit Culture Titel: Death Above Life År: 2025 Bolag: Century Media Betyg: 9/10
Recensent: Johanna Lundberg
"Inferna" kickstartar albumet med tunga trummor som känns in i själen och som får en att vilja ha mer. Och mer får vi. Låtarna som kommer är tunga och kan få de flesta melodiska dödsmetallälskares hjärta att slå ett par extra slag. I alla fall mitt.
Den kanske mest underskattade låten är enligt mig "Inside the Waves", den är så poetisk metal kan bli om man lyssnar på texten, med gitarrsolo och sång som ger en rysningar på armarna.
Sen kommer "The Tales of War" och man undrar lite vad detta ska bli när den börjar med lugn orkester. Nu kanske vi får andas, men nej. Den byggs upp på ett sätt som får en att önska att man var där live. Ni vet, spänningen inför öppningslåten innan bandet kommer ut på scen. Denna låt har en mix av metallgenrer som gör sig bäst på scen, med en refräng som man bara måste sjunga med.
Om du bara måste lyssna på en låt så är det "Hydra". Den har en melodi som gör en dålig dag bra, med både gitarr- och trumsolo och en refräng som får en att bara vilja ställa sig upp från skrivbordet och headbanga när den kommer på i lurarna. Energin har dessutom ett "fuck it, I can do it”-känsla.
"Death Above Life" känns modern och kanske den råaste låten på plattan, med mycket sång och känslor. Den är nästan lite jobbig att lyssna på för den förmedlar så mycket sorg.
Och tårarna kan man nästan inte hålla inne när den sista låten spelas: "The Path I Walk" en balladliknande låt med en filmisk känsla som får en att stanna upp och bara lyssna på sångarens fina röst, utan hårda trummor eller tunga gitarrer.
”Death Above Life” är ett stadigt album med mycket råa inslag och en massa energi, kanske till och med en av förra årets bästa releaser. Från att ha sett dem som förband till In Flames för några år sen till att ha sin egen headlineturné med en platta som gör en glad och nyfiken på framtiden. För det är en sak som är säker, framtiden ser ljus ut för Orbit Culture.
Så – detta är alltså Megadeths storslagna final? Det som kunde ha varit en spännande nystart, med en färsk sologitarrist i bagaget och allt. I realiteten blir det väl knappast någotdera. Dels betvivlar jag att Megadeths aktuella ”farväl” blir mycket långvarigare än det förra, det vill säga cirka tre år. Dels för att ”Megadeth”, som i albumet, i princip bara är ett enda stort ”meh” med enstaka småplus i kanten.
Bäst är skivan som stilistiskt närmast Megadeths ungdomsår på 80-talet. Inledande ”Tipping point” är kardinalexemplet: ett på en gång thrashigt och diggvänligt stycke, och tillsammans med genresyskonet ”Made to kill” albumets solklara höjdpunkter. Sistnämnda låt förhöjs också ytterligare av en sagolik insats från trummisen Dirk Verbeuren. Något putslustiga ”Let there be shred” spelar inte i samma liga, men nära nog för att låttrion som helhet kan sägas upprätthålla vintage-Megadeths anda med hedern i behåll.
Återbesöken i det New Wave of British Heavy Metal-orienterade mellantempostuket från Megadeths 90-tal imponerar inte lika mycket. ”Obey the call”, ”I am war” och ackegura-kryddade ”The last one” är på intet vis misslyckade, men heller inte på en nivå över godkänd utfyllnad.
Halvdant som bäst blir det under de tillkämpade tänkvärdheterna med 90-talsalternativa tongångar. Alice Cooper-gnälliga ”Another bad day” är en bagatell. Dave Mustaines försök att vara självutlämnande, sårbar och filosofisk på ”Hey, God?!” faller platt. Och för det oförfalskade punkanslaget på ”I don’t care” är ”pinsamt” inte ordet. Som åldrande, välbärgad och alltmer gubbkonservativ musiker har Mustaine inte ett uns trovärdighet i rollen som etablissemangshånande radikal. Att denna parodiska travesti infinner sig redan som låt nummer två gör heller inga underverk för sträcklyssningsupplevelsen.
Av plattans båda utropstecken är ”Puppet parade” en hisnande oblyg, men ändå tämligen njutbar ansats att kreera en andra ”Symphony of destruction”. Vad covern ”Ride the lightning” beträffar … hade någon på allvar förväntat sig mer än ett nytt galghumoristiskt kapitel i Mustaines ”hatar, hatar inte”-följetong visavi Metallica?
Spelmässigt är ”Megadeth” förväntat oklanderlig. Verbeuren och basisten James LoMenzo är sedvanligt briljanta, och Mustaine tajt som ett lusarsel på kompgitarren. Fast som sångare bemödar han sig knappt ens om att försöka låta genuint ilsken i sitt muttrande längre. Och nykomlingen Teemu Mäntysaari (Wintersun) må vara en kapabel sologitarrist, objektivt sett kanske rentav lämpligare i sammanhanget än föregångaren och Angra-veteranen Kiko Loureiro. Men någon Chris Poland eller Marty Friedman som egenhändigt förmår tillföra musiken en identitär dimension är han definitivt inte.
Sammanfattningsvis: ”Megadeth” är en tvättäkta mellanplatta, oförmögen att hävda sig ens i konkurrensen mot katalogens överlägsnare 2000-talssyskon som ”The system has failed” (2004) och ”Endgame” (2009). Bättre lycka nästa gång, Dave – för, som sagt, räkna med att det BLIR en nästa gång.
Det är en fröjd att åter få höra nytt material från svenska Bullet, som fortsätter i samma välbekanta spår som deras tidigare släpp. Det handlar om råbarkad old school-hårdrock som träffar precis rätt – tight spelat, utan onödiga utsvävningar och med full fart från första stund. ”Kickstarter” öppnar albumet med tunga riff och det svänger något alldeles enormt. Därefter rusar det vidare med ”Caught In Action”, en låt som tydligt lutar sig mot Accept och andra band i samma tradition. Visst kan man hävda att man hört detta många gånger förut, men här finns ändå en påtaglig friskhet, en energi och nerv som genomsyrar hela skivan. Tempot dras ned avsevärt på ”Keep Rolling”, vilket ger skrikhalsen – förlåt, sångaren – Dag ”Hell” Hofer en chans att hämta andan. Hofer kan vara något påfrestande i längden, men det men det är helt enkelt hans sätt att leverera. På ”Hit The Road” kan man ana influenser från D-A-D, särskilt i låtens uppbyggnad. Den råa inledningen på ”Spitfire” lovar gott, och här är det verkligen allvar på hög nivå – den sortens låt som man helst av allt vill uppleva med en kall öl i handen, stampandes i golvet och vrålande för full hals. Och i det stora hela är det just detta albumet handlar om: att ha en fest, lyfta näven i luften och tillbringa en riktigt bra kväll i sällskap av Bullet.
Band: Dirkschneider & The Old Gang Titel: Babylon År: 2025 Bolag: Reigning Phoenix Betyg: 7/10
Recensent: Søren-Peter - Metalized
Gitarriffet är lika enkelt som det är fängslande, och rösten är omedelbart igenkännlig, det är Udo Dirkschneider – Accepts röst, som han också kallas, även om det är nästan 30 år sedan han klev av det tyska heavy metal-lokomotivet. Och när den första raden i den första låten, ”It Takes Two to Tango”, lyder "In your mind you are the Master...", känner vi oss alla trygga igen. För om det krävs två för att dansa tango, krävs det sex för att spela rock – och de sex medlemmarna i Dirkscheider & The Old Gang vet hur man gör det.
Tre av medlemmarna, Dirschneider själv, basisten Peter Baltes och gitarristen Stefan Kaufmann, har alla ett förflutet i Accept, och det hörs på flera av spåren på ”Babylon”, men det blir aldrig mer än subtila referenser till ljudet av det tyska metallokomotivet, för med Dirkschneider & The Old Gang vill Udo och de fem andra i ensemblen något. De vill spela rock – och det betyder att det också finns utrymme för ballader och arrangemang som inte är så ”metal” att det spelar någon roll. Genom att låta Dirkscheider, Baltes och sångerskan Manuela Bibert dela på rollen som frontman gör bandet sig själv en stor tjänst, för varje gång man börjar sakna lite vacker sång, kliver Bibert in, och när man saknar en skarp kant, sjunger Udo en refräng eller tar leadsången. Detta enkla trick gör att ”Babylon” aldrig verkar för långt eller för poppigt, eftersom de tre sångarna har sina egna kvaliteter.
Lägg till det faktum att kompositionerna är fina i sin växling mellan det poppiga, det mer rockorienterade och det tyska. Musikernas erfarenhet är obestridlig, och vi förlåter snabbt de få missarna. Ibland blir arrangemangen lite för corny, och sextetten låter oavsiktligt som Roxette – fast med bättre gitarrister. För Stefan Kaufmann, som tidigare spelade gitarr i U.D.O och trummor i Accept, spelar en stadig rytmgitarr, medan Mathias Dieth ansvarar för solospelet, vilket kryddar låtarna utan att göra dem för kitschiga. Jag vet att det finns en risk att Udo och resten av det gamla gänget kommer att kritiseras för skivan och få höra att den är för slät, men jag är verkligen nöjd med ”Babylon”. Ibland är bra rock precis vad man behöver, och om man tycker att en låt som ”Dead Man's Hand” är för poppig, kanske man har rätt – men det är ändå din tur att gå till baren.
Band: Avatar Titel: Don't go in the forest År: 2025 Bolag: Black Waltz Betyg: 9/10
Recensent: Mike Gehrcke - Metalized
Avatars nya album "Don't go in the forest" är ett album som jag hade svårt att kategorisera, eftersom det var som om varje låt på albumet var en egen genre. Oavsett om du letar efter en låt med läckra gitarrsolon och skrikande, eller en lugn, nästan kärleksfull låt, så har Avatar svaret för dig. Men jag måste erkänna att det fungerar precis som det ska, eftersom det ger albumet en fantastisk frisk fläkt. Känslan av att aldrig veta vad som kommer härnäst är helt magisk. Naturligtvis betyder det också att om du inte är ett stort fan av alla genrer av metal, kommer det att finnas låtar som du inte bryr dig lika mycket om som de andra. Ändå är albumet så fantastiskt sammansatt att Avatar levererar något som är så nära ett mästerverk att det åtminstone hör hemma på allas spellista, eller som ännu en vinylskiva i vardagsrummet som du kan spela sönder.
Band: Bloodbound Titel: Field of swords År: 2025 Bolag: Napalm Records Betyg: 6/10
Recensent: Dag Harrison
Bollnäs-scenens enda kemiskt mörkerbefriade band Bloodbound borde vara större än de är. De är framme vid sitt elfte studioalbum på 20 år utan att visa minsta tecken på avmattning, varken beträffande energi eller kreativ gnista. De behärskar till närapå fulländning den ädla konsten att skapa gamla skolans power metal med den slagkraft som bevarar fräschören i det välbekanta. Och ”Field of swords” skulle ha utgjort en rent triumfatorisk bedrift, om inte … ja, vi kommer till det.
Spelmässigt är albumet enastående. Fredrik Berghs svulstiga klaviatur och Daniel Hansfeldts precisionsdubbeltrampiga trumspel är de klarast lysande instrumentala stjärnorna i en till alla delar oklanderlig helhet. Patrik J Sellebys sång är genretypisk utan att vara generisk, och lika njutbar som alltid. Ja, varje medlem gör en prickfri insats, både som individ och som en del av laget.
Musikaliskt bygger ”Field of swords” på just vad alla power metal-skivor borde bygga på, om dess skapare bara besitter förmågan till det: anthems, mera anthems och ingenting annat än anthems. (Denna gång med korstågstema.) Bloodbound besitter den förmågan. Resultatet är att i princip (kanske bokstavligen) varenda låt är en potentiell blivande fanfavorit. Titelspåret, ”Land of the brave”, ”Teutonic knights” och ”Pain and glory” är alla mer eller mindre fartfyllda power metal-smockor i traditionell stil. ”Defenders of Jerusalem” följer ett poppigare spår, lämpat för en singel om än kanske inte en konsertstämningshöjare. De folkmusiksberikade ”As empires fall”, ”The code of warriors” och ”Light the sky” tillför helheten en piffig kryddning, den sistnämnda med anmärkningsvärd elegans över sina halsbrytande takt- och stilskiften. Och avslutande ”The nine crusades”, med smakfull om än inte utstickande gästsång från Brittney Slayes (Unleash the Archers), är som skräddarsydd till hymn för mässor i metalgudarnas tempel. Sammanfattningsvis lyder slutomdömet även rörande denna aspekt: oklanderligt och mer därtill.
Den enda, svårkonkretiserade men ödesdigra, svagheten hos detta på papperet utomordentliga album, är att det gör ett så artificiellt intryck. Produktionen siktar på en mäktig, cineastisk atmosfär i Rhapsodys och Avantasias anda. Vad den beklagligtvis landar i, är en allestädes närvarande känsla av AI. Soundet erinrar på det mest olustiga vis om de fingerade grupper som numera översvämmar Youtube, med namn som Dragonshaft och juvenilt pornografisk lyrik. Trots vetskapen om att intrycket är en illusion är det omöjligt att skaka av sig. Det är bara att hoppas att Bloodbound till nästa album anlitar en utomstående producent som förmår lyfta fram inte bara kvaliteten, utan själva livet i deras kompositioner. För, och detta kan inte understrykas nog: som låtskrivare har de få likar, för att inte tala om övermän, inom sin genre.
Band: Treat Titel: The wild card År: 2025 Bolag: Frontiers Records Betyg: 8/10
Recensent: Dag Harrison
”Gammal är äldst” är inte alltid en sanning i metalsammanhang. Men det är det i fallet Treat. Med ”The wild card” visar 80-talslegendarerna att deras återkomst till svunna höjder på ”The endgame” (2022) inte var någon engångsföreteelse: de tillhör fortfarande svensk pudelrocks absoluta toppskikt. Vilken av dessa båda skivor som är den bättre är en målfotofråga. Låt oss bara konstatera att ”The wild card” är en tveklöst fullvärdig uppföljare och gå vidare därifrån.
I själva verket är ”The wild card” en fullt logisk fortsättning på sin föregångare – i sig en angenäm överraskning efter de något trevande stilexperimenten på albumen närmast efter 2010 års vidunderliga comebackalbum ”Coup de grace”. Robert Ernlunds livsnjutande sång förblir lika karakteristisk och omärkt av ålder. Bandpappan Anders Wikströms riffande är lika köttigt som någonsin och hans solon om något ännu mera rödglödgade än vanligt. Nalle Påhlsson och Jamie Borger är fortfarande en rytmsektion att drömma om och Patrick Appelgren fortfarande Treats perfekta hemliga vapen och prick över i. En av svensk hårdrocks stora orättvisor är att denne keyboardkung ännu inte fått det erkännande han så länge förtjänat.
Fastän själva låtarna är hela 13 till antalet inger ”The wild card” aldrig en känsla av övermättnad. (Faktum är att det redan vattnas i munnen på mig efter en framtida deluxe-utgåva då det enligt Wikström ligger ännu mera godis kvar i arkivet). För att ge en av nödvändighet selektiv närmare presentation, är skivans fem första spår alla sannskyldiga, gamla skolans Treat-bangers. Främst bland dessa tronar ”Rodeo”, medan ”1985” inte oväntat har en del gemensamt med Nestors ”1989”. Därifrån varvas det förväntade med det smakfullt överraskande. ”Mad honey”, med sina Led Zeppelin-stråkar och sitt pophoppiga gung, är inget mindre än magnifik. ”Adam & Evil” doppar tån aldrig så lite, och på rätt sätt, i mer samtida radiorocksestetik. ”Heaven’s waiting” och ”Your majesty” skulle närmast kunna beskrivas som upptempoballader, envar med sin egen, förljuvande identitet. Och även de låtar som åtminstone i detta sällskap framstår som ringare uppvisar städse något piffigt kännetecken som gör dem minnesvärda. Som exempelvis det Def Leppard-ska plockintrot till ”Night brigade” och hela den allmänna ysterheten hos ”In the blink of an eye”.
Och ja, okej, ännu ett specialomnämnande: ”Endeavour” – det kanske mest originella och smygmoderna av de ovannämnda fem öppningsspåren – är rimligtvis också en fanfavorit i vardande.
Tio album in i karriären och – detta kan inte upprepas ofta nog – Treats briljans får fortfarande yngre och nog så kapabla konkurrenter att svettas. Inte kan de på fullt allvar överväga att ta ner skylten efter nästa turné? När de uppenbart har så mycket kvar att ge?
Visst är det en konstig känsla att ha fått precis vad man trodde sig önska, men ändå inte bli riktigt nöjd?
På papperet applåderade jag helhjärtat Joakim Brodén & Co:s beslut att dra ned på epiken några snäpp efter ”The war to end all wars”. Nämnda fantomvax var ändå den grandiosa finalen på en hel konceptalbumstrilogi: ett logiskt ställe att sätta punkt för en pompös era innan den övergick i självparodi. Och upplägget med fristående, relativt krusidullfria käftsmällar till låtar känns ju igen från bandets tidiga album, bestående av princip enbart fanfavoriter. En återgång till det stuket med förnyad entusiasm och kreativiteten på topp – det kunde väl bara bli kanon?
Mja. Det blev ... okej. Varken mer eller mindre.
”Legends” inger lite samma känsla som att starta om med ett ex från ungdomstiden. Förväntan och entusiasmen som övergår i besvärad förvirring vid upptäckten att de gamla välkända movesen inte längre framkallar samma effekt. Ändå börjar skivan ganska – med betoning på ganska – bra. ”Templars” är en genuin old school-Sabaton-dänga som hämtad från ”Primo victoria”. ”Hordes of Khan” är ett gediget upptempostycke som hämtat från uppföljaren ”Attero dominatus”. ”A tiger among dragons” lyckas vara på en gång småklurig och snärtig, och ”Crossing the Rubicon” är typ exakt vad alla som längtat efter en andra ”Carolus rex” kan begära. Så långt, allt väl. Eller, allt skapligt.
Härifrån blir det dock mer spridda skurar. Tre karakteristiskt Sabaton-hurtiga marschtemponummer av godtagbar standard: ”I, emperor”, ”The duelist” och ”Lightning at the gates” – fast den sistnämnda förvirrar med ett syntfanfarbaserat mellanspel med ”You are my sunshine”-vibbar. Även ”Impaler” förbryllar med en märkligt heroisk atmosfär sett till ämnesvalet och den bloddrypande texten. ”The cycle of songs” och den snabba ”Maid of steel” är anonyma, och avslutande ”Till seger” en direkt kalkon – om än med stor potential att gå hem hos beundrare av gamla Mello-kräkmedlet ”När vindarna viskar mitt namn”.
Kanske ligger en del av problemet i det breddade textkonceptet. Det välkända världskrigstemat var måhända begränsande, men också särskiljande. Ett knippe låtar om blandade krigsherrar genom historien är däremot mer av ett generiskt power metal-påhitt. Vad som avgjort är en del av problemet, är syntljudet: fortfarande cineastiskt, men snarare komedilättviktigt än dramapompöst.
Däremot gör Thobbe Englunds återkomst underverk för flytet. Gitarristen är som klippt och skuren för bandet och passar in i den Sabatonska helheten på ett sätt som föregångaren/efterträdaren Tommy Johansson aldrig gjorde. Och efter ett flertal lyssningar lyfter ”Legends” som helhet ändå till fullt godkänd, efter att vid den första ha framstått mest som ett anonymt och återvunnet gytter. Vilket är skumt i sig: växarplattor med tuggmotstånd är väl inget man förknippar med det här bandet? Vi snackar ändå Sabaton, inte King Crimson.
