Band: Death Angel Titel: The Evil Divide År: 2016 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 7/10
Recensent: Stefan Lejon
'Kings will be kings' brukar man ibland säga och det är något som sannerligen stämmer in på thrash metal-giganterna of yore. Nya band i all ära! Under senare år är det det gamla gardet som visat var det nitbeklädda skåpet ska stå. SLAYER, MEGADETH, TESTAMENT, KREATOR osv osv. 30+ år in i karriärerna har de lyckats prångla ur sig några av sina absolut starkaste alster. Sjukt imponerande och likaledes glädjande för oss huvudskakare förstås!
På 80-talet var DEATH ANGEL ynglingarna i gänget. Uppstickarna som kom från ingenstans; fick sin andra demo producerad av Kirk Hammet (METALLICA) och spåddes enorma kommersiella framgångar. Efter att ha släppt tredje plattan "Act III" på storbolaget Geffen tog det dock tvärtstopp i en svår trafikolycka och plötsligt var sagan all. För ett drygt decennium i alla fall.
"The Evil Divide" är bandets femte platta efter comebacken i början av tjugohundratalet med genomstarka "The Art of Dying" och deras åttonde totalt. DEATH ANGEL har egentligen aldrig släppt en svag skiva, men jag personligen började oroa mig något efter förra plattan "The Dream Calls For Blood" som jag fann alldeles för hård och aggressiv. Att det kommer från någon som älskar grejer som MARDUK och tidiga KREATOR må verka larvigt, men i fallet DEATH ANGEL vill jag ha en tydlig lutning mot melodier.
På "The Evil Divide" tycker jag i alla fall att bandet balanserar mellan ytterligheterna på ett bättre sätt. Det är fortfarande benhårt thrashande gäller, men det dyker också upp betydligt softare partier och såväl melodierna som refrängerna är mer framträdande och helt enkelt bättre. Annars låter det mest som man vant sig att det ska låta från Mark Osgueda och mannar. Kvalitetsthrash med läckra riff; hårt drivande trumlir och förstklassig sång. Vad mer kan man önska sig?
Ett ordentligt kliv i rätt riktning och kurvan pekar återigen uppåt!
BURNING HATRED fullängdsdebuterar med ”Carnage” efter 14 år, 18 medlemmar (inkl. nuvarande line-up) några demos och en EP. Heder för dedikation och att inte ge upp men jag förstår ganska snabbt varför Hollands halva befolkning är listad under ex-medlemmar på Metal Archives. Ingen vid sina sinnens fulla bruk orkar med detta trams längre än en kvart. Fisljummen mid-tempodöds vars enda inspiration verkar vara de livlösa dussinkopior till band som översvämmade och vattnade ur death metal i början på 90-talet. Det låter ”rätt” men är så fel och saknar allt vad bra och intressant musik innehåller. Det är inget driv, inget mangel, inga fräsiga riff eller fängslande melodier. Inget nyskapande, inget unikt. Ingen själ. Varje band behöver inte rättfärdiga sin existens med banbrytande musik som omformar våra känslor och tankar i grunden men att vara så här anonyma och intetsägande är ta mig tusan en bedrift. ”Carnage” kan omöjligt tillföra någonting av värde i ditt liv så till vida du inte dyrkar precis allt som släpps under parollen death metal. Inte ens dra på smilbanden ids man då det visserligen är taffligt framfört men ändå håller en såpass hög nivå att de inte hamnar i kalkonligan. Till och med skadeglädjen blir man snuvad på.
Band: ToxicRose Titel: Total Tranquility År: 2016 Bolag: City of Lights/Rock It Up Betyg: 8/10
Recensent: Stefan Lejon
Hade jag inte haft koll på bandet sedan tidigare så skulle det första riffet troligen ha fått mig helt ur balans. Efter att ha beskådat det fantastiskt snygga och black metal-osande omslaget så torde den gängse uppfattningen vara att det ska åtföljas av svärmande DISSECTION-riff och vrålsnabba blastbeats. Vad som bjuds på "Total Tranquility" är dock något helt annat. TOXICROSE är nämligen en av Sveriges absolut främsta fanbärare inom stenhård och rak heavy metal.
W.A.S.P., tidiga MÖTLEY CRÜE och 80-talet i allmänhet förutsätter jag är starka influenser för medlemmarna. Grundingrediensen är något de flesta troligen skulle kalla sleaze metal och den dekadenta Sunset Strip-känslan sitter som en smäck. Det finns ändå viss relevans i bandets val av omslagskonst. Till skillnad från många andra band har TOXICROSE nämligen strävat efter att karva ut sin egen nisch i genren. Detta uppnås bland annat genom att använda sig av stämningshöjande keyboardmattor och väl urvalda stildrag från såväl thrash som just black metal. Ett smart drag som genast höjer intressenivån rejält!
"Total Tranquility" är bandets första fullängdare och det hörs från första sekund att de lagt enormt mycket tid på låtskrivandet. Låtarna är oerhört genomarbetade och varenda pukslag och riff sitter precis där det ska. Samtidigt är också produktionen passande sylvass och ger bandet en än mer metallisk touch än på debut EP:n från 2012.
Att så kallad sleaze går att synka med hårdare metal visade HARDCORE SUPERSTAR med övertygelse på sin thrashosande "Dreamin' In A Casket". Nu tar TOXICROSE över bollen och sätter den stenhårt i krysset. Leder inte detta till ett världsomspännande genombrott så blir jag grymt förvånad!
När singelspåret ”Varangian” damp ned väcktes ett stort mått av tvivel hos mig. Trumljudet var absolut inte min kopp te och låten i sig kändes snäppet för lättsmält ställt mot min uppfattning om hur GRAND MAGUS ska låta. Djup skepsis har förvisso förbytts mot en viss kapitulation, för ”Sword Songs” är en ok skiva. Men många delar stör mig. Trummorna låter fortfarande dassigt och borde spolas bort i närmsta bidé – även om ett sound är i mångt och mycket en smaksak kommer jag inte vänja mig den här gången. Störst problem har jag med de något snabbare, hurtigare tongångarna, samt att jag upplever att det saknas en riktigt snorbra låt. Närmast kommer ”Born For Battle (Black Dog Of Brocéliande)” och “Master Of The Land”, men det är på tok för lite när man ligger på GRAND MAGUS nivå. Resterande låtar är catchy, men saknar mörker. Någon beskrev det som för lite BLACK SABBATH och för mycket MANOWAR, en uppfattning jag delar. Förhoppningsvis kommer det nya materialet till sin rätt live, men på skiva är det helt enkelt inte tillräckligt bra.
Jag ska vara brutalt ärlig och börja recensionen med att säga att jag aldrig riktigt fastnat för AVATAR. Senaste plattan, "Hail the Apocalypse", kallade jag "generisk och slät melodisk döds" i min recension. Mitt omdöme kring den skivan har heller inte förändrats sedan dess. Nu sitter jag däremot här med nya plattan "Feathers & Flesh" och gamla oförätter räknas förstås inte längre.
De referenser jag då drog till vitt skilda akter som IN FLAMES, MESHUGGAH och LAMB OF GOD gäller till stor del fortfarande. Det handlar om melodisk, semi-brutal och smått progressiv metal helt enkelt. Den här gången vill jag dock framhålla SYSTEM OF A DOWN som främsta stilkamrat, även om de nu inte låter precis likadant. Det är vilda kast fram och tillbaka mellan brutalitet och melodiösa partier däremot och där emellan ryms precis allt. Det är dansant, huvudskaksvänligt, vrålbrutalt och svängigt på en och samma gång. Först och främst är det dock att betrakta som väldigt medryckande och faktiskt hitvänligt i all sin galenskap. Betänk att skivans story handlar om en uggla som går ut i krig mot världen (!!).
Bäst på skivan i mina öron är "House Of Eternal Hunt" som svänger friskt mellan ENSIFERUM-dansant folk metal (!!) och verser som är så SYSTEM OF A DOWN att det är galet. "Tre små grisar"-pastischen "Tooth, Beak & Claw" - komplett med handklapp och surfgitarr ala Dick Dale - är en annan riktigt härlig dänga. Överlag har AVATARerna fått till en riktigt stark och intressant platta som milsvida överträffar samtliga föregångare och ingen är gladare än jag! Som en sista brasklapp vill jag bara tillägga att 14 låtar är lite i mastigaste laget och det drar också ner betyget lite. Ändock en skiva som kommer att snurra rätt frekvent hemma på svarven framöver!
Band: Moonsorrow Titel: Jumalten Aika År: 2016 Bolag: Century Media Betyg: 10/10
Recensent: Stefan Lejon
Sedan 2001 har mina årsbästalistor, med jämna mellanrum, varit rätt förutsägbara. Fem gånger har listan nämligen toppats av bandet som ska avhandlas i denna recension och varje gång har det känts precis lika givet. 2001 ockuperade bandet till och med såväl den första som den andra platsen med debuten "Suden Uni" och uppföljaren "Voimasta Ja Kunniasta". Men nu är året 2016 och bandets sjunde platta har precis landat. Frågan är då förstås om de än en gång lyckats nå svindlande höjder eller om det till slut blivit pannkaka av hela skiten.
"Jumalten Aika" (eller "gudarnas tidsålder" på svenska) bjuder, enligt god MOONSORROW-tradition, inte på många nya låtar. Speltiden är dock i vanlig ordning ordentligt tilltagen och de fem låtarna klockar in på totalt 67 minuter. Det säger väl i sig inte speciellt mycket, men avslöjar ändå rätt tydligt att det handlar om musik av det mindre lättsmälta och mer episka slaget. Influenserna från främst BATHORYs mellanperiod ("Blood" till "Twilight") och även den norska black metal-vågen från tidigt 90-tal är tydlig, men bandets sound är ändå helt unikt. Henri Sorvali, också känd under namnet Trollhorn när han föder fram dansant folkmetall i FINNTROLL, är en fullkomligt mästerlig kompositör som alltid lyckas väva in vansinnigt snygga melodier även i de mest brutala passager. Hans keyboardmattor sveper med sig lyssnaren in i känslostormar på ett nästan Zimmerskt sätt och är ofta huvudingrediensen. Övriga medlemmar tillför förstås också sitt till helheten och framförallt trumspelet imponerar den här gången! Sången känns även den råare och om möjligt än kraftfullare än tidigare.
Den som hört bandet tidigare lär känna igen sig även på "Jumalten Aika". Den största "skillnaden" är möjligen att folkmusiken är något mer framträdande än på de närmast föregående plattorna. Inte på det dansanta sätt som i FINNTROLL eller KORPIKLAANI, men den är ändock ständigt närvarande i det ödesmättade melodispråket. Bandets finska rötter är väldigt tydliga med andra ord. Med låten "Suden Tunti" (endast 7:06 lång!) har de dessutom fått till något som nästan kan kallas en snärtig bit med hitpotential. I bjärt kontrast mot avslutande mastodonten "Ihmisen Aika (Kumarrus Pimeyteen)" som väller över en likt de sista skälvande minuterna av ragnarök.
I mina öron är det alltså inget snack om saken. MOONSORROW har skapat ännu ett mästerverk och förstaplatsen på min årsbästalista är ohotad!
Den Minsk-födde Victor Smolski har snarare musiknoter i blodet än blodkroppar. Redan vid den ringa åldern av sex år började han studera piano och cello för att några år senare finna sig till rätta med sin livskamrat gitarren. Meritlistan har sedan dess växt till sig ordentligt. Mest renommerad och framgångsrik har han blivit som tongivande låtskrivare och gitarrist i tyska akten RAGE. Det höll i femton år. För ett år sedan blev meningsskiljaktigheterna mellan honom och bandets grundare och vokalist Peter ”Peavy” Wagner för stora.
När nu Victor kan breda ut sitt vingspann till sitt fulla omfång - fri från RAGEs musikaliska ramverk - är det den ambitiösa och eklektiska debutplattan ”Tsar” som är resultatet, förpackat under namnet ALMANAC. Här känns Victors gitarrspel mycket mer i harmoni med musiken än det någonsin gjorde i RAGE. Det finns ju de som ansåg att vitryssen "spelade sönder” RAGE. Men självklart hörs det även att han tillbringat ett och ett halvt decennium i den tyska trion då det finns både riff och sångslingor som ekar av hans forna arbetsgivares signum. Men ALMANAC har en egen identitet med en inriktning som verkar i gränslandet mellan power metal, melodisk metal och progressiv metal - inbakat med klassiskt/symfoniskt musicerande samt etniska tongångar. Utförandet är sinnrikt och innovativt. Kompositionerna har många intrikata detaljer, välskulpterade arrangemang, bryggor och sidospår - men fokus ligger på låtarnas karaktär som i grunden är relativt riffdrivna. Vad den orkestrala delen anbelangar (som självklart framförs av en symfoniorkester) så är dessa arrangemang naturligt integrerade i låtarna snarare än agerar ”pålägg” i syfte att skänka en svulstig dimension.
ALMANAC har - lite ovanligt - tre vokalister vilka passionerat ger en drygt 50 minuter lång historielektion om tiden då Ryssland var ett Tsardöme med Ivan den förskräcklige i spetsen. Med historier om krig, erövringar och makt gör Andy B. Franck (BRAINSTORM), David Readman (PINK CREAM 69) och Jeannette Marchewka (LINGUA MORTIS ORCHESTRA) klanderfria insatser. Det skall betonas att sången utförs till 95 procent av männen.
ALMANAC är definitivt värda att ge en chans vare sig du är ett fan av RAGE/LMO, en power metal-anhängare eller bara beundrare av välspelad och välarrangerad metal/hårdrock. De nio spåren är alla fullt godkända även om det fluktuerar något under resans gång. Men inget som naggar ”Tsar” nämnvärt i kanten.
Band: Metal Church Titel: XI År: 2016 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 7/10
Recensent: Martin Wilhelmsson
Historien är fylld av band som kunde ha blivit stora, band som förtjänar mer berömmelse än vad dom fick, och band som var nära att slå igenom, men som någonstans snubblade på mållinjen. De amerikanska veteranerna i METAL CHURCH är ett sådant band. METAL CHURCH hade självaste METALLICA som förband, James Hetfield har nämnt David Wayne som en influens sångmässigt och deras två första album är klassiker. Trots detta så fick bandet aldrig något större genombrott på bredare front, men har fått en kultstatus bland konnässörer av heavy metal och thrash metal.
Nygamle sångaren Mike Howe har återvänt och gör sin första platta med bandet på 23 år. Förra plattan ”Generation Nothing” lämnade ett ganska intetsägande helhetsintryck, men Mike Howes återkomst höjer helheten med sin ljusa taggtrådsstämma, som fortfarande känns pigg. Riffandet och låtarrangemangen vandrar i gränslandet mellan gubbthrash och NWOBHM-doftande heavy metal. Det är tight med en vital stämma på toppen. Dock hade plattan mått bättre av att ha förkortats något, speltiden klockar in på drygt en timme och en del av låtarna känns mer som utfyllnad.
Veteranbandets elfte platta är bättre än föregångaren och bland deras starkare alster på denna sida utav millenniet. Kanske inte en av årets bästa plattor, men jänkarna har klämt ur sig ett godkänt album.
Mer kommersiell och välfriserad metal/rock får man leta efter. Ett light-progressivt och melodiskt utgiv som inte ens under lupp avslöjar några ärr. Super-skickliga CIRCUS MAXIMUS förmedlar på sitt fjärde alster ”Havoc” massor av känslonyanser i en modern inramning. Vid en jämförelse med föregångaren ”Nine” (2012) märks det dessutom att norrmännen styrt in sitt skepp på än mer lättillgängliga och ofarliga farvatten än tidigare. Nya släppet erbjuder inte riktigt samma tyngd och gitarrerna - som fortfarande är en stor del av soundet - har fått stå tillbaka något för mer luftiga partier, keyboards och effekter. Dessa justeringar är dock inte av ondo. För oj vad gruppen istället jobbat med att lyfta fram karaktären i låtarna. Melodistyrkan har odiskutabelt varit prioritet ett vid tillkomsten av detta släpp.
Så låt oss ta en titt på låtutbudet. Plattan öppnar med effektiva ”The Weight” som delvis lutar sig mot en semi-symfonisk approach och delvis mot DREAM THEATERs trygga axlar, medan den efterföljande känslosamma och stundtals post-grunge-inspirerade ”Highest Bitter” har ett starkt eget signum med ursnygga inslag. Gällande titelspåret är det både det mest tveksamma och det mest utstickande inslaget. Med nära nog MARILYN MANSON-ekande arrangemang och sångeffekter lär bidraget dela fanskaran i tu. I ”Pages” adderas istället ett modernt mörker-progressivt lager där refrängen möter upp med en vägg av tyngd. På tal om refräng, så går denna definitivt inte av för hackor i läckert emotionella och melankolidraperade ”Flames”. När vi nu är halvvägs genom plattan växlar bandet naturligt in på ett spår av episka stycken sprängfyllda med läckra hooks, melodislingor, verser och refränger. ”Loved Ones”, ”After the Fire”, ”Chivalry” samt singel-releasen och smått MUSE-proggiga ”Remember” lämnar inte mycket att klaga på om man söker storslagna progressiva låtar. Frontmannen Michael Eriksen magnifika pipa bör också nämnas som en viktig del i ekvationen. Utan hans vokala känsloregister hade helheten blivit mer slätstruken och ytlig.
”Havoc” är välproducerad finrumsmetal att njuta av och känna sig sofistikerad till. Musiken skär på ett förträffligt sätt rakt igenom radiorockens, hårdrockens och prog-metallens domäner. Om det låter som din kopp te skall du inte förbise denna release. Men söker du fara, hårdhet och skit under naglarna så sök genast annorstädes.
Band: Dynazty Titel: Titanic Mass År: 2016 Bolag: Spinefarm Records Betyg: 8/10
Recensent: Peter Lindgren
På DYNAZTYs tre första album var det främst pudelrock som gällde. Jag gillade dessa skivor, men stockholmarna var ändå ett band i mängden för mig. På fjärde plattan, 2014 års “Renatus”, hände dock någonting. Plötsligt var musiken mycket hårdare. Det var ju inte det att DYNAZTY börjat spela death metal eller så, men skillnaden var anmärkningsvärd. Det var inte bara själva förvandlingen som tilltalade mig. Jag tyckte också att låtskrivandet hade skruvats upp ett snäpp plus att Nils Molins kraftfulla röst kom bättre till sin rätt. “Renatus” tog kort sagt DYNAZTY till en ny nivå.
DYNAZTYs femte fullängdare “Titanic Mass” tar vid där “Renatus” slutade. En naturlig uppföljare helt enkelt. Bandet ligger mestadels någonstans i gränslandet mellan pudelrock och heavy/power metal. Det kan förstås vara en fördel att lägga sig mittemellan två genrer. Då kan man ju tilltala fans från båda lägren och det är just vad DYNAZTY bör göra.
Gillade man “Renatus” kan jag nästan lova att man även kommer att uppskatta “Titanic Mass”. Skivan andas kvalitet från början till slut. Oavsett om det är fullt ös som i “Untamer of Your Souls”, pampigt midtempo som i “I Want to Live Forever” eller en smäktande ballad (“The Smoking Gun”) är det väldigt bra. Lägstanivån är imponerande hög och jag har svårt att välja en enskild favorit eftersom det finns så många kanonlåtar.
