Jönköpingsbaserade NARNIA bildades 1996. Under åren 1998-2009 släppte bandet sex studioalbum, en liveskiva och en samlingsplatta. 2010 lades NARNIA på is, men lagom till gruppens 20-årsjubileum är de tillbaka med en ny och självbetitlad CD. Min personliga relation till NARNIA är att gillar dem, men att de ändå är ett band i mängden. Låtar som “The Witch and the Lion”, “Judgement Day” och “People of the Bloodred Cross” återkommer jag fortfarande till då och då, men annars har de väl inte gjort något större avtryck. I alla fall inte i det långa loppet.
Ska jag jämföra nya “Narnia” med tidigare album, så är det väl ingen jättestor skillnad. Som vanligt handlar det om metal av det melodiösa slaget. Ibland har NARNIA dragit åt det neoklassiska hållet, ibland i riktning mot power metal och bitvis har musiken haft en progressiv touch. “Narnia” är lite rakare och mer strömlinjeformad än de flesta av sina föregångare. Utan att direkt ha fördjupat mig i ämnet, känns den mest lik andra skivan “Long Live the King” (1999). Nästan alla låtar är halvsnabba och lättsmälta utan några större krusiduller. Lägstanivån är hög, men samtidigt lyser de där riktiga kanonlåtarna med sin frånvaro. I det här fallet är alltså jämnheten både en styrka och en brist.
NARNIAs comeback är fullt motiverad. De visar att de fortfarande har mycket att ge. Även om jag som sagt saknar den ack så viktiga pricken över i:et skulle jag nog placera det nya alstret på den övre halvan i bandets diskografi. Om gruppen vinner många nya fans låter jag vara osagt, men redan frälsta lär uppskatta även “Narnia”.
Band: Inquisition Titel: Bloodshed Across the Empyrean Altar År: 2016 Bolag: Season of Mist Betyg: 9/10
Recensent: Jakob Olsson
INQUISITION spelar, på ”Bloodshed Across the Empyrean Altar Beyond the Celestial Zenith”, black metal för rymdåldern. Satan har, i bandets snirkliga låttitlar och -texter, flyttat ut ur de mörka skogarna och frusna ödemarkerna, klassiska miljöer i black metal-sammanhang, och ut i den mörkare och kallare tomheten bland stjärnorna. Kring dessa texter målar INQUISITION upp ljudlandskap av slingrande riff och sång som närmast kan beskrivas som kväkande mantran. De stämningar som bandet förmår framkalla därigenom kan jämföras med att titta upp mot en stjärnklar himmel och förfäras över människosläktets obetydlighet: ”Through the Divine Spirit of Satan”, som en av låttitlarna lyder, ”a Glorious Universe is Known”. ”Bloodshed Across the Empyrean Altar Beyond the Celestial Zenith” är således en logisk fortsättning på de två senaste släppen: ”Obscure Verses for the Multiverse” (2013) och Ominous Doctrines of the Perpetual Mystical Macrocosm” (2011). Nya stilgrepp förekommer, men först och främst på nyansnivå. Den karaktäristiskt grodlika röstinsatsen från gitarristen Dagon har, exempelvis, blivit något mer konventionell – något som säkerligen välkomnas av många även om jag själv alltid tyckt att stilen passar musiken i all sin underlighet. Vidare kan man ana en tillbakagång till en lite kallare och vassare produktion à la ”Ominous Doctrines ...”, jämfört med den varmare ljudbilden på ”Obscure Verses …”, vilket gagnar både tematiken och låtskrivandet. Just låtskrivandet är, som man nästan kan ta för givet gällande INQUISITION, av mycket jämn och hög nivå. Det finns ett imponerande flöde i spårens progressioner mellan riff, deras rörelser mellan atmosfärbygge och utbrott, samt i albumets övergripande struktur. INQUISITION förmår trollbinda som få andra – och ännu står de i princip ohotade i sin subgenre av spacead black metal.
Sedan storfavoriten ”Rebirth” släpptes för dryga 15 år sedan har PAIN varit ett aktat husband i mina kretsar. Den obligatoriska förfestdängan ”Supersonic Bitch” fastnade som millenniebuggen i min cd-spelare. Peter Tägtgrens eviga soloprojekt genererar endorfiner på ett sätt som dödsmetalleposet HYPOCRISY aldrig riktigt åstadkommer. Karln verkar ha fingrarna i syltburkar överallt och med övermänsklig ADHD-kompetens medverka i musikproduktioner lite varstans. Det tackar vi för. Utpräglade multikonstnärer finns det få av, så när de väl dyker upp bör de få härja fritt. PAIN har med sin oförtrutna energi och sin säregna ljudbild, tänk nykter Ozzy Osbourne på 45-varv med råa elektrobeats, lyckats fylla en nisch som inte är alltför överetablerad i den moderna metalkontexten. Detta är i sig en bedrift. Som gammal PAIN-entusiast måste jag säga att nya släppet känns, ja, moget. PAIN har, liksom undertecknad, genomgått en resa från något endimensionell men energirik ungdom till en mer mångfacetterad varelse. ”Coming Home” är, utan att skräda orden, fruktansvärt bra. Tendenserna hos tidigare plattor att bli en aning repetitiva efter halvlek är som bortblåsta, men det grundläggande upptempot är där och det låter utan tvekan PAIN. På anabola. Skivan är variationsrik och dynamisk, med ett lager av stråkar och blås som adderar nyfunnet djup till hela kompositionen och som går i utmärkt samklang med technotakterna. Förutom de yviga orkestrala inslagen ges även finstämt piano, svåridentifierade industriljud, klassisk synthmatta och en gästinsats av Joakim Brodén (SABATON). Ett visst vemod har emellertid smugit sig in mellan raderna vilket jag inte tolkar som en begynnande medelålderskris utan helt enkelt som en naturlig utveckling av musiken, och livet. Det lite vuxnare uttrycket ger dock inte vika för Tägtgrens något otippade fäbless för utomjordingar, ifall någon skulle vara orolig. Även om musiken har landat så kretsar fortfarande mystiska mörka satelliter i omlopp ovan oss.
Min vinylsamling här hemma består av allt från en komplett diskografi med THE BEATLES till en dito med BATHORY och allt däremellan. Jag har skivor med band från Ungern, Tjeckien, Mexico, Japan osv. SACRAMENTAL BLOOD är däremot faktiskt det första Serbiska band jag någonsin hört! Så hur låter då Serbisk metal? Jäkligt mycket som teknisk US-döds visar det sig. Tänk DEATH, DEICIDE och MORBID ANGEL med en guttural dos OBITUARY och dina örongångar borde känna igen sig direkt. Nu tror jag väl inte att det är urtypiskt för det serbiska musikklimatet, men det vore å andra sidan förstås inte alls dumt!
Som min beskrivning ovan antyder så är SACRAMENTAL BLOOD kanske inte det mest originella bandet i världen. Jag tar till exempel för givet att samtliga medlemmar har en komplett "Florida-döds inspelad i Morrisound"-diskografi i hyllan där hemma. Någon GORGUTS och PESTILENCE finns där också. Avsaknad av originalitet är dock inte att likställa med avsaknad av kvalitet. Den varan har bandet nämligen famnvis av! Att lyckas få till ordentliga låtar mitt i allt överhastighetssmatter är berömvärt och något de verkligen lyckas med på "Ternion Demonarchy". Musiken är dessutom skönt variationsrik med blytunga passager som suger in lyssnaren. Riffen sätter sig direkt på hjärnbarken och du är garanterat mjällfri efter en genomlyssning!
Således. Är variationsrik och tekniskt betingad dödsmetall din grej så är detta förstås ett givet köp. Sluta läsa och börja lyssna!
Band: Svartanatt Titel: Svartanatt År: 2016 Bolag: The Sign Records Betyg: 6/10
Recensent:Tomas Lagerlöf
Gissningsvis är det lika enkelt att avfärda som att gilla SVARTANATTs självbetitlade debutalbum av den enkla anledningen att det mesta har hörts förr. Skivans retrorockiga sound har grupper som GRAVEYARD och HORISONT redan förädlat. Likväl lyckas bandet mobilisera nog med kraft att ”Svartanatt” blir en angenäm färd medelst mörkret. Jani Lehtinens raspiga röst lotsar lyssnaren genom tio väl utmejslade låtar där den gitarrdrivna semiballaden ”Thunderbirds Whispering Wind” och den Roky Erickson-osande dubbeln ”Dreams” och ”Demon” imponerar mest. Även ”Dead Mans Alley” och ”Secrets Of The Earth” förtjänar att lyftas fram. Sammantaget har SVARTANATT frambragt ett förstlingsverk som står sig väl i konkurrensen. De stora drakarna rår de måhända inte på men med tanke på kvaliteten som genomsyrar den här plattan ser framtiden onekligen ljus ut.
Band: Revocation Titel: Great Is Our Sin År: 2016 Bolag: Metal Blade Betyg: 8/10
Recensent: Jakob Olsson
De produktiva amerikanerna i REVOCATION visar inga tecken på att sakta ner. Istället fortsätter de med att i snabb takt släppa album med lika snabb, teknisk death metal med thrash-vibbar. Deras senaste giv, ”Great Is Our Sin”, är som alltid med REVOCATION välspelat och engagerat. Tekniskt utan att tappa bort melodi och känsla. Musik som man kan njuta av på många plan. Temat på ”Great Is Our Sin” är, som redan titeln (hämtad från en text av Charles Darwin) avslöjar, de många synder som mänskligheten har gjort sig skyldig till. I låtarna finner vi kritik av politik, religion och vårt allmänna agerande gentemot varandra och vår omvärld. Detta ramas in av en ljudbild som stundom förmedlar ilska, stundom förtvivlan. Samtidigt ligger det något vackert och nästan eteriskt över det hela – mycket tack vare gitarristen, och sångaren, David Davidsons skickliga gitarrspel. De progressiva och jazziga element som alltid funnits med som nyanser i hans spelande får här större utrymme än på tidigare album, och blommar fullt ut i albumets solon. Övriga bandmedlemmar gör också de goda insatser, och resultatet blir musik som är riktigt rolig att lyssna på. Hur ”Great Is Our Sin” nivåmässigt förhåller sig till bandets övriga diskografi är svårt att säga. De musikaliska idéerna känns igen från den självbetitlade skivan från 2013, fast här i mer välpolerad form, och det är på det hela taget en jämnare historia än 2014 års ”Deathless”. Gillar man dessa skivor kommer man, med stor sannolikhet, också att gilla ”Great Is Our Sin”. Den når kanske inte inte riktigt upp till den höjdpunkt i bandets produktion som jag anser att EP:n ”Teratogenesis” från 2012 representerar, men REVOCATION fortsätter alltjämt att vara ett säkert kort.
Band: The Dead Daisies Titel: Make some noise År: 2016 Bolag: Spitfire Music Betyg: 8/10
Recensent: Henrik Halvardsson
THE DEAD DAISIES har haft en ständigt föränderlig line-up sedan starten 2012 men den kvalitativa musiken har varit bestående. Jag var väldigt svag för bandets första två album: debuten ”The Dead Daisies” (2013) och uppföljaren ”Revoluciòn” (2015) och nya ”Make some noise” gör mig absolut inte besviken. Det är klassisk rock som andas av AC/DC och AEROSMITH där den meriterade producenten Marti Frederiksen styr den musikaliska skutan med stadig hand. Direkt efter den första genomlyssningen har jag ett knippe personliga favoriter som inledande ”Long way to go”, ”We all fall down”, “Last time I saw the sun”, ”Mine all mine” samt titelspåret “Make some noise”.
Allt sedan jag hörde MÖTLEY CRÜEs självbetitlade skiva från 1994 har sångaren John Corabi varit lite av en personlig favorit och han lyfter detta albums tolv spår till nya höjder med sin riviga och bluesiga röst som ger liv, tyngd och trovärdighet till texterna. Han är dessutom i gott sällskap med de eminenta musikerna Brian Tichy (trummor, ex OZZY OSBOURNE, FOREIGNER), David Lowy (gitarr, ex RED PHOENIX, MINK), Doug Aldrich (gitarr, ex WHITESNAKE, DIO) samt Marco Mendoza (bas, ex THIN LIZZY, WHITESNAKE). Helhetsintrycket dras dock ner något av låtar som ”All the same” samt CREEEDENCE CLEARWATER REVIVAL covern “Fortunate son”. Jag är inte heller överdrivet förtjust i plattans andra cover, THE WHOs ”Join together”. Vissa låtar ska man inte ge sig på och särskilt inte som bandet gör något nytt eller anmärkningsvärt med sin version.
Detta till trots är ”Make some noise” en otroligt välsmakande och välspelad musikalisk brygd med stora doser av svängig och skitig blues samt en nypa hårdrock och ”southern rock”. Spring och köp!
År 2000 släppte Atlanta-bandet LEECHMILK sin första, och också sista, fullängdare. Bandet har sedan dess blivit en nära på bortglömd del av musikhistorien – trots att de nästan perfekt representerar det som sludge-genren strävar efter att uppnå genom sin orubbliga ogästvänlighet och misantropi. Att ”Starvation of Locusts”, som deras album heter, nu ges ut på nytt genom Divine Mother Recordings i remastrad utgåva är således en sann kulturgärning. Det som slår en när man lyssnar på ”Starvation of Locusts”, nu 16 år senare, är hur starkt dess estetik och budskap fortfarande talar till lyssnaren. LEECHMILKs sånger om samhällets förfall, med anspelningar på exempelvis Orwell genom låtar som ”Doubleplusungood”, träffar som knivhugg rakt i magen – en stor del tack vare det hårt distade riffandet, användandet av samplingar och den oerhörda desperation som Dan Cayedo lyckas förmedla via sin röstinsats. Varje spår är minnesvärt och koncentrerat; flera av dem är inte ens tre minuter långa, men hinner trots det säga det som många andra akter inte hinner på dubbla låtlängden. Man kan bara hoppas att ”Starvation of Locusts”, med denna nyutgåva, nu kan få det erkännande som albumet förtjänar. Har man något som helst intresse av klassisk sludge i samma anda som EYEHATEGOD, -(16)-, BUZZOV·EN och IRON MONKEY är det här någonting som man inte bör missa.
Band: Salem’s Pot Titel: Pronounce This! År: 2016 Bolag: Riding Easy Records Betyg: 7/10
Recensent: Jakob Olsson
På svenska SALEM’S POTs ”Pronounce This!”, bandets andra fullängdare, har man skapat ett synnerligen välljudande och retrodoftande hopkok av alltifrån stonerrock, psykedelisk rock och klassisk doom till mörkare country och blues. De drogade och skräckfilmsinspirerade texterna och atmosfären känns igen, men jämfört med tidigare släpp har produktionen städats upp betydligt och bandet har vågat ta ut större svängar i låtskrivandet. Att ”Pronounce This!” är en välspelad skiva, och att det finns mycket att uppskatta i hur bandet kombinerar olika genrer, råder det ingen tvekan om. Dock finns det saker som bandet gör bättre och sämre. Allra mest excellerar SALEM’S POT i albumets rockigare och stökigare passager. Bandet flörtar med 70- och 80-talet utan att tappa den egna, moderna identiteten och får till ett medryckande sväng som verkligen vinner på den nya produktionen. Det motsatta kan tyvärr sägas om de ständigt återkommande doom-sekvenserna. Dels är dessa element inte lika välskrivna, men instrumentationen saknar dessutom den tyngd som i alla fall jag hade önskat, härligt rymdiga syntar till trots, och jag tappar därför snabbt intresset när SALEM’S POT sänker tempot. Tråkigt, då bandet har visat att de behärskar också detta på den första, ELECTRIC WIZARD-ljudande, fullängdaren ”... Lurar ut dig på prärien”. Det är dock lätt att förlåta bandet när de ofrånkomligen ökar hastigheten igen, och lyssnar man på en dänga som ”The Vampire Strikes Back”, eller explosionen som utgör finalen av ”Just for Kicks”, är det omöjligt att inte ryckas med.
Band: Rage Titel: The Devil Strikes Again År: 2016 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 7/10
Recensent: Erik Arvidsson
Det första smakprovet från RAGEs nya sättning var EP:n ”My Way”. Den övertygande inte. Titel-/huvudspåret höll förvisso acceptabel klass, men lämnade en något besk eftersmak av slätstrukenhet och brist på finess. Men allvarligaste misstaget var att inkludera nyinspelningar av mästerstyckena ”Black in Mind” och ”Sent by the Devil” (från fullpottaren ”Black in Mind”, 1995) och förvandla dem till sämre pastischer av sig själva i en opassande produktion. Tack och lov är RAGEs 22:a fullängdsalbum i ordningen ”The Devil Strikes Again” betydligt mer övertygande än teasern.
Som indikerades inledningsvis så har vi med en ny konstellation att göra. Ok, en sanning med modifikation. Grundaren, huvudsakliga låtförfattaren, vokalisten och basisten Peter ”Peavy” Wagner är självfallet kvar. Peavy är RAGE. Tysken har nu hållit sitt metallskimrande skötebarn vid liv sedan 1986 (1983 om man räknar förlagan AVENGER) och likt man delar in Jorden kronologiskt i eror och perioder kan man numera göra det samma med RAGE. Vi skall inte analysera detta djupare än att kort fastställa att faserna kommit att bli ett antal och att den senaste - ”Viktor Smolski”-perioden - avslutades förra året efter hela 16 år och sju plattor. Utöver den vitryske gitarristens frånfälle fick även batteristen André Hilgers foten av bara farten. Med de nya medlemmarna Marcos Rodriguez (gitarr) och Vassillos Maniatopoulos (trummor) är ansatsen att återupprätta fornstora glansdagar genom en återgång till stilen från främst första halvan av 90-talet. En period då RAGEs kreativitet och vitalitet var på sin absoluta topp. Missionen har förvisso burit njutbar frukt, men inte till den grad att det blir en fullständig smakexplosion. Den naturliga följsamhet och själ som omhuldande kompositionerna från nämnda era finns inte riktigt där. Men intentionerna är goda och man kan nästan förnimma den genuina lidelse och glöd som genomsyrat tillkomsten av ”The Devil Strikes Again". Det är nästan så entusiastiskt att man tappat fokus på professionen ibland. Bland annat så lämnar skärpan i sången stundtals mer att önska.
Men låt oss granska opuset för vad det verkligen är; en snabb och energisk konstruktion bestående av tio relativt raka dängor utan kompromisser grundat på RAGEs signum av heavy/speed metal, smakligt glaserade med thrashiga riff och starka refränger. Öppningslåten, tillika titelspåret, tar inga fångar. Den är kompromisslös så det förslår och du lämnas i spillror när den tonat ut. Härligt. Med ”Back on Track”, ”The Final Curtain”, ”Ocean Full of Tears” och ”Spirits of the Night” kommer trion allra närmast med att lyckas återuppväcka anden och andan de eftersöker. Dessa bidrag hade nog kunnat kvalat in på album som ”Trapped” (1992), ”The Missing Link” (1993) eller ”Black in Mind”. Överlag är det effektiva spår med hög lägstanivå vi bjuds på, om än ”Deaf, Dumb and Blind” passerar ganska obemärkt förbi och ”Times of Darkness” som trots sina goda intentioner att ta lyssnaren in på mer komplexa territorier aldrig lyckas bilda önskad substans. Lyfter gör däremot avslutningskompositionen, den relativt intensiva ”The Dark Side of the Sun”, där Peavy i sina pre-chorus-sångslingor förmedlar vibbar av mer exotiska platser och svunna tider. Refrängen som därefter följer är av delikataste art. En värdig avrundning på en värdig skiva.
Passion före perfektion. Äkthet före märkvärdighet. Tillbakablick före progression. Ös före subtilitet. Starkt, men inte förträffligt. Detta sammanfattar RAGE anno 2016 och deras ”The Devil Strikes Again” ganska väl.
