Band: Bloodbound Titel: War of Dragons År: 2017 Bolag: AFM Records Betyg: 9/10
Recensent: Peter Lindgren
Bollnäsbaserade BLOODBOUND har aldrig varit särskilt originella, men att så ogenerat stjäla från andra band som de gör på sitt sjunde album ”War of Dragons” har de aldrig gjort förut. T.ex. låter öppningsspåret ”Battle in the Sky” så mycket SABATON att det nästan blir löjligt, delar av titelspåret har kopierats rakt av från NIGHTWISHs ”Wishmaster” och inledande versen på ”Silver Wings” påminner inte så lite om början på ”Night of Passion” med THE POODLES.
Jag är väl inte odelat positiv när det gäller det här med att ”låna” från andra band, men det är också den enda kritik jag har mot ”War of Dragons” som är en helt fantastisk skiva rent låtmässigt. SABATON och HAMMERFALL har fått sina genombrott och det mycket välförtjänt. Det finns dock ytterligare ett svenskt band i samma genre som är minst lika bra, men som aldrig nått ut till de stora massorna och det är BLOODBOUND. Det känns sjukt orättvist och jag hoppas verkligen att det är dags nu.
BLOODBOUND skivdebuterade 2006 med ”Nosferatu”, en av mina favoritplattor från hela 2000-talet. Efter den grymma debuten hamnade bandet i en liten ”svacka”. Med BLOODBOUND-mått mätt, alltså. Även ”Book of the Dead” (2007) och ”Tabula Rasa” (2009) är kanonalbum som överträffar det mesta. Från fjärde skivan ”Unholy Cross” (2011), den första med nuvarande sångaren Patrik Johansson (SHADOWQUEST, ex-DAWN OF SILENCE), började formkurvan peka uppåt igen och efter det har varje platta varit den näst bästa de släppt. Jag trodde det var omöjligt att toppa ”Nosferatu”, men på 2014 års ”Stormborn” kom BLOODBOUND överraskande nära och nu på nya ”War of Dragons” är de framme. Det känns helt overkligt att skriva det, men ”War of Dragons” är på samma nivå som debuten.
”War of Dragons” är ett sådant där otroligt sällsynt album där t.o.m. den sämsta låten, vilken det nu skulle vara, är en hit. JUDAS PRIESTs ”Painkiller” är ett exempel och det finns väl några till, men det är i min bok väldigt få skivor i historien som har så hög lägstanivå som denna platta.
BLOODBOUND har ända sedan debuten varit ett av mina favoritband, men i skrivande stund undrar jag om de inte är det allra bästa bandet. Jag förstår ju att inte alla kan tycka att de är lika bra som jag tycker, men om du som jag älskar band som SABATON, HAMMERFALL och POWERWOLF vore det väldigt märkligt om du inte även uppskattade BLOODBOUND. Det är bara februari, men jag känner redan nu att det ska mycket till om inte ”War of Dragons” är etta på min lista när 2017 ska sammanfattas.
Band: Firewind Titel: Immortals År: 2017 Bolag: Century Media Betyg: 7/10
Recensent: Stefan Lejon
Mina egna upplevelser av den grekiska övärlden handlar (förstås) uteslutande om sol, bad och blaskig öl. Good times helt enkelt. Mina erfarenheter av grekisk musik är däremot betydligt "mörkare". ROTTING CHRIST, SEPTICFLESH och SUICIDAL ANGELS ÄR grekisk metal i min lilla värld. Det är mörkt, brutalt och framför allt (oftast) jävligt bra. Hur det kan finnas så mycket ilska och hat under Helios sol förstår jag inte, men jag tackar och tar emot!
Konstantinos Karamitroudis (eller Gus G som han också kallar sig) FIREWIND är dock av en helt annan sort. Här är det melodiös power metal som bjuds och i centrum står nämnde Gus med sina gitarrskills och spelar åttor runt de flesta. Färdigheter som bland annat gett honom jobb som Zakk Wyldes ersättare i Ozzy Osbournes soloband och som gjort honom eftertraktad av band från jordens alla hörn. En grym gitarrist helt enkelt!
Hans eget låtskrivande har jag däremot aldrig riktigt fastnat för. "Allegiance" från 2006 tyckte jag var okej, men i övrigt har FIREWIND alltid känts för stelbent och faktiskt rätt menlöst i långa loppet. "Immortals" är bandets åttonde fullängdare, om man räknar bort debuten (demon) "Nocturnal Symphony" som endast släpptes via mp3.com, och deras första med grymme Henning Basse (BRAINSTORM, METALIUM etc) på sång! En värvning som faktiskt gör bandet mer intressant direkt. Apollo Papathanasio (SPIRITUAL BEGGARS etc) var förvisso ingen dålig sångare; Basse har dock en rivigare och mer intressant röst som skänker musiken välbehövlig edge och tyngd.
"Immortals" behövde knappt en full genomlyssning för att ta över ledarflaggan från tidigare nämnda "Allegiance" som bandets i särklass starkaste släpp i mina öron. Låtmässigt är det överlag jämnstark och med toppar som "Hands Of Time" och tunga "Live And Die By The Sword" är det bara att gratulera Gus till ett gott genomfört hantverk! Gillar man grejer som STRATOVARIUS, DRAGONFORCE och KAMELOT så bjuds man faktiskt på ett veritabelt smörgåsbord här! Toppat med solvarm fetaost förstås. Knappast något mästerverk men ändock en redig power metal-rökare som kommer att snurra på svarven med jämna mellanrum.
Band: D Aphelium Titel: Sprungen Ur Lust År: 2017 Bolag: Wolfspell/Burning Skull Betyg: 7/10
Recensent: Stefan Lejon
"Aphelium är den punkt i en himlakropps bana eller den tidpunkt då den befinner sig längst bort från solen". Så säger Wikipedia när jag Googlar på bandet i fråga för recension. Ett rätt så passande namn för ett black metal band kan jag tycka. Men nu är det förstås musiken vi ska titta lite närmare på!
Så vad är det då som bjuds på detta Gotländska bands första fullängdare, "Sprungen Ur Lust"? För det första så får vi ta oss minst 20 år bakåt i tiden för att hitta källan från vilken musiken är sprungen. Det handlar nämligen om ganska tidstypisk 90-tals black (mitten till slutet av årtiondet) med fokus på melodier snarare än aggressivitet. Ett lager skandinaviskt klingande folkmusik finns också inbakat i melodispråket. Aggressiviteten försakas dock inte på något sätt! Det är fortfarande black metal vi pratar om här.
Kvalitetsgäng som DAWN och många av de svenska band som låg på legendariska No Fashion Records har nog gjort ordentliga avtryck hos upphovsmannen. Jag hör också drag av exempelvis tidiga EMPEROR och DIMMU BORGIR kring "Stormblåst". Framför allt så är musiken enormt känsloladdad och man riktigt känner hur mycket hjärta och själ enmansbandet (en herr D Seestrand hanterar samtliga instrument samt sång) lagt ner i komponerandet och inspelningen av skivan. Ljudet är förvisso av "sovrumskaraktär" men det är ju precis så den här typen av musik ska låta. När exempelvis DIMMU BORGIR plötsligt äntrade Studio Abyss tidigt 1997 förändrades musikens karaktär drastiskt och steg upp ur underjorden och ut i ljuset utan pardon. Inget ont om det överhuvudtaget, jag är näppeligen någon trve-snubbe, men det känns härligt att få ta ett steg tillbaka under jord med D APHELIUM.
Allra snyggast blir det när Seestrand lägger lite extra fokus på pianot. Det stillsamma plinkandet i kombination med svärmande black metal-riff är sanslöst vackert i till exempel "Stöpt I Mörker Och Kyla". SATYRICON-svänget som dyker upp i "Ut På De Nakna Hällarna" smakar också mumma. Melodierna överlag är dock vad som framför allt fängslar mig och de sveper undan alla tveksamheter kring produktionen. Gillar man naturromantisk 90-tals black och klarar sig utan maffiga produktionsvärden så är "Sprungen Ur Lust" ett givet köp! Det blir ytterst intressant att följa D APHELIUM i framtiden! Här finns potential för stordåd!
När hårdrocken var som mest stelbent, urlakad och radioanpassad i slutet av åttiotalet hade BATTLE BEAST haft en solklart chans till total world domination. Finnarna raddar nämligen upp potentiella hits enligt löpande band-principen på nya "Bringer Of Pain". Problemet är att det är så urbota tråkigt och dessutom så kan gitarrljudet vara något av det sämsta jag någonsin hört. Producenten måste ha varit full när han rattade fram detta åbäke till ljud. Med en klinisk västkustproduktion ala TOTO hade det fungerat betydligt bättre. Det här är nämligen poppig AOR och ingenting annat. De "tunga" gitarrerna och de mullrande baskaggarna känns helt malplacerade och tillför exakt ingenting. Snarare motsatsen faktiskt. Mer fokus på synthblippandet hade helt klart varit att föredra! Sångerskan Noora Louhimo är däremot helt fantastisk och hennes röst räddar upp det hela något. Sicken jäkla pipa hon har! När det blir mer symfoniskt mellan varven så blir det också lite NIGHTWISH-light och då funkar det ändå hyfsat.
När jag såg bandet öppna för ACCEPT 2014 så vill jag minnas dem som betydligt tuffare och hårdare. Mer klassisk heavy metal helt enkelt. Nu blir det för stor splittring mellan hårt och mjukt i mina öron. Skriva låtar med klar hitpotential kan de i alla fall som sagt. Om de istället hade donerat låtarna till Frontiers hade Serafino Perugino säkerligen kunnat lägga dem i händerna på en producent som kokat ihop en fantastiskt AOR-platta på ingrediensera. Refrängerna är ärligt talat ganska svåra att skoja bort och jag skulle så gärna vilja digga detta mer än jag gör.
Det finns förstås fans även till detta och jag gissar att de främst hittas i Tyskland eller på finalen i Melodifestivalen i Stockholm till våren. Själv sorterar jag skivan i lådan märkt "Till Röda Korset" och går vidare med mitt liv.
När HAMMERFALL slog igenom med dunder och brak 1997 så svämmade scenen snart över av extremmelodiösa band som sjöng om tuffa krigare, drakar och demoner. Det ena förstås sämre än det andra. Men så ser det oftast ut när en scen "slår igenom" på bred front. Snart nog självdog genren mer eller mindre och endast en handfull band överlevde. Idag är power metal en genre bland många andra och de nyare band som faktiskt lyckas bryta igenom bruset bjuder allt som oftast på melodiöst ös av god kvalitet. Arvikagänget LANCER hör till just dessa och på sin tredje fullängdare känns det som att de verkligen har hittat hem! Kanske är det avsaknaden av den horribla "battle ostrich" (stridsstruts) som prytt de tidigare omslagen som gör att jag gillar trean bäst redan från första sekund? Nej då, skämt och strutsar åsido så är det musiken som alltid stått i fokus när det gäller LANCER och där finns nog med kvalitet för att överskugga visuellt tveksamma idéer. Lite som med RIOT och deras säl.
"Mastery" är som sagt bandets tredje fullängdare men också deras första på storbolaget Nuclear Blast. Ett drag som äntligen ger bandet möjlighet att nå ut till en betydligt större publik. Tacksamt nog svarar också musiken upp till de krav på kvalitet som då krävs. Direkt med inledande "Dead Raising Towers" sätts en hög standard som sedan också bibehålls genom skivans 52 minuter. De omedelbara favoriterna är gravt EDGUY-minnande "Mastery" och HELLOWEENiga "Iscariot". Tobias Sammets tonkonst är nog överlag den tydligaste ledstjärnan. Tänk "Theater Of Salvation" blandat med "Hellfire Club" och du vet ungefär vad du har att vänta dig. Det ska dock tilläggas att LANCER har tillräckligt mycket av egen personlighet för att inte fastna i copy-cat fällan.
Den enda direkt negativa aspekt jag kan peka ut är gitarrljudet. Det kan förstås ha att göra med att jag endast fått lyssna på mp3or (hoppas, hoppas!) men det låter verkligen burkigt och trist. Lite som när jag och polarna spelade in ruttna demos med våra "grymma" band under gymnasietiden på en portastudio. Det stör mig litegrann, men tack vare hög kvalitet på musiken kommer de undan med det. Betygsåttan är i alla fall väldigt, väldigt nära.
Gillar du ultramelodisk metal är det dock inget att fundera över. Arvika kan!
KREATORs återkomst till thrash metal i och med "Violent Revolution" 2001 var ungefär lika förvånande som den var fantastisk. Nu tillhör jag det fåtal som faktiskt gillade gothutflykten på "Endorama" och som aldrig upprördes av stilskiftet. KREATOR och thrash metal hör dock hemma i samma säck potatis; så är det bara. Sen kom det faktiskt något gott ur bandets experimentlusta också; det kan inte ens den bittraste thrasher förneka! Om han nu inte råkar vara en surpropp som inte gillar melodier det vill säga. Även om jag fortfarande håller bandets fem första plattor som några av de bästa skivor som någonsin släppts så var det i mina öron ett betydligt mer melodiinriktat och intressant KREATOR som kom ut på andra sidan gothträsket. Ett uppdaterat sound som tog bandet in i samtiden, with a bang!
Precis som på föregångarna är det mixturen feta thrashriff och galet medryckande melodier som står i fokus även på "Gods Of Violence". Jag gav "Phantom Antichrist" en stark nia här på Metalcentral när den släpptes och förutspådde att den skulle fotsätta att växa; något den mycket riktigt gjort under sina fyra år på jorden! "Gods Of Violence" är dock MER av precis allt. Ännu starkare melodier; refränger som sitter likt epoxylim i skallen och ett driv utan dess like! Det sistnämnda är nästan det som imponerar mest av allt. Att en snart 51 år gammal Ventor kan spela med samma kraft och driv som han gjorde på "Endless Pain" när han var 19 - ja det är galet imponerande i min värld. Ett år yngre kollegan Mille Petrozza låter samtidigt mer förbannad än någonsin när han gapar om våldets gudar, om totalitär terror och faktiskt också om homosexuellas rättigheter. Det sistnämnda tas upp i fantastiska "Side By Side" ("Side by side. As we crush homophobia!") och gör mig bara än mer förälskad i bandet! Snygg så det förslår! Hyllningen till fansen i "Hail To The Hordes" måste förstås också nämnas. Som aktivt fan sedan snart 30 år tar jag förstås åt mig av "äran". Tack för den gubbar!
Jag har en polare som länge hävdat att dagens KREATOR är utomordentligt power metal-influerade och det har jag låtit gå oemotsagt. På "Gods Of Violence" stämmer det dessutom bättre än någonsin förr! Hur mycket thrash Milles och Sami Yli-Sirniös tighta riffande än är så är det sådant fokus på melodierna att det ofta glider över i något som lättast kan beskrivas som power metal. Här är det också mer fokus på slagkraftiga refränger än kanske någonsin tidigare. Eller, för att vara mer exakt, på bryggorna. "Gapa titeln upprepade gånger"-refänger ÄR KREATOR och det finns förstås också här. Allt annat vore att häda! Däremot föregås det allt som oftast av galet trallvänliga bryggor som backas upp av snygga melodier och harmonier. Väldigt MAIDEN möter europeisk power metal. Jag uppmanar alla att låna öronen till exempelvis "Totatalitarian Terror" och "Lion With Eagle Wings" så snart möjligt är. Den som inte får dessa att fästa omedelbums bör faktiskt uppsöka läkarvård. Den förstnämnda utser jag redan här och nu till årets låt!
"Phantom Antichrist" påstod jag var KREATORs bästa sedan "Coma Of Souls" (1990). Den här gången går jag ännu längre och påstår, öppet och uppriktigt, att "Gods Of Violence" placerar sig jämte min absoluta favorit i diskografin; mästerverket "Extreme Aggression" (1989). Stora ord förvisso och bara tiden kan utvisa om det uttalandet håller i längden. Jag tror starkt på det hur som helst! Nu blir det ytterst spännande att höra om någon kan konkurrera med denna raket om titeln som årets album när 2017 ska summeras om 12 månader. Tveksamt. Väldigt tveksamt! Tian sitter som en spark i solar plexus!
Lätt progressiv och svårt melodisk metal är vad dessa Boråsare bjudit på ända sedan jag först hörde deras debutdemo 2008. Redan där och då blev jag galet imponerad av killarnas förmåga att skriva snabbhäftande dängor. Av någon anledning gick den 5 år gamla debuten, "And She Says Gold", mig totalt förbi och det känns därför spännande att återbekanta mig med bandets musik nu. 8 år är en lång tid och mycket har förstås hänt. Jag har vuxit rätt rejält på bredden och jag skulle vilja säga att ENBOUND gjort precis samma sak. Jämfört med debuten är detta betydligt mer "moget", hur tråkigt det ordet än kan låta, och soundet når ut längre åt alla håll och kanter. Killarna har förstås utvecklats som såväl låtskrivare och musiker och bakom micken står nu WORK OF ART-bekantingen Lee Hunter (Lars Säfsund). Originalvokalisten Marcus Nygren blev snabbt en favorit och av någon anledning har jag följt hans fortsatta karriär med bland annat STATE OF SALAZAAR och 8-POINT ROSE närmare än bandets. Herr Hunter har dock en helt makalös pipa och smälter in i ENBOUNDs universum helt sömlöst! För att inte snacka om gitarrliret! Mumma!
Som jag nämnde i inledningen så är det gravt melodisk metal som bjuds. Ömsom lite lätt progressiv i karaktär och ömsom nästan poppigt. En del melodier och partier skulle nästan (ve och fasa för den tuffe rockern!) passa bättre i Melodifestivalen än på en festivalscen på Wacken eller Sweden Rock. Är man tuffare än tuff så förstår man dock att det är skitsamma och så njuter man fullt ut av de smekande melodierna! Ska jag tipsa om en låt för att lyssna in sig så säger jag "Holy Grail". Där får man allt på ett bräde. Stenhårda och meckiga riff; galet medryckande sångslingor och en refräng som går att bre på macka!
Gillar man band som ECLIPSE och H.E.A.T, men föredrar mer metal och mindre radiorock än de senare bjuder på, ja då är det här ett pliktköp! Fantastiskt bra helt enkelt!
Det du just nu börjat läsa är mitt sjätte utkast; mitt sjätte försök att beskriva vad jag egentligen tycker om den här skivan. I mitt första utkast jämförde jag skivan rakt av med deras tidiga verk och det är förstås oerhört orättvist. Det är trots allt ett knippe odödliga mästerverk vi snackar om. Att jämföra med föregångaren "Lulu" funkar inte heller. Dels för att det inte var helt och hållet deras eget verk och dels för att den var fullständigt katastrofalt dålig.
Så, hur låter "Hardwired..." då? Det låter förstås som METALLICA först och främst. Min första tanke är att den skulle ha fungerat klockrent som uppföljare till storsäljande "Metallica", då de respektive andelarna rock, hårdrock och thrash är ungefär desamma. Möjligen att det thrashas lite hårdare när det väl ska till att thrashas nu på ålderns höst. Det finns också låtar som skulle suttit som en smäck på "Load". Att beskriva METALLICAs sound i detalj känns rätt menlöst, då du som läser detta antagligen har minst lika bra koll som undertecknad. Vi vet alla att det är tungt; att det är hårt och att det är radiovänligt på en och samma gång. Musik som passar såväl Kent-fanet som thrasharen.
Bortsett från "Reload" (och tidigare nämnda "Lulu") har jag egentligen aldrig ogillat något bandet släppt. METALLICA är METALLICA och duon Hetfield/Ulrich lyckas alltid knåpa ihop ett gäng kvalitetsdängor. Så även denna gång förstås! "Moth Into Flame", "Spit Out The Bone" och "Confusion" skulle absolut inte ha skämts för sig på "Metallica" och en EP med dessa låtar skulle nog ha håvat in åtminstone en nia i betyg. Tyvärr är det också så att många låtar går på tomgång och framför allt så är låtarna, i mina öron, alldeles för långa. De flesta skulle ha tjänat på att kapas ner med 1-2 (eller till och med 3) minuter, istället för att bandet bara maler på planlöst med något svängigt riff.
Hyllningen till Lemmy Kilmister i "Murder One" är riktigt tuff (asläcker video också!), "Atlas, Rise!" klart habil och "Now That We're Dead" lite småmysig. Nästan 80 minuter ny musik med METALLICA är dock alldeles för mycket i mina öron. Så många tuffa riffidéer sitter inte Hetfield på i dagsläget. "Master Of Puppets" var 55 minuter lång och där någonstans skulle de ha stannat även denna gång.
Gillar man METALLICA så lär man förstås gilla även detta; trots de negativa aspekter jag radar upp ovan. Det gör i alla fall jag. Habilt var ordet.
Band: Bon Jovi Titel: This House Is Not For Sale År: 2016 Bolag: Island Betyg: 5/10
Recensent: Johan Engström
Det har florerat rykten att BON JOVI skulle gå tillbaks till rötterna med nya albumet "This House Is Not For Sale". Det är, precis som i många andra fall när sådana här rykten florerar, inte sant. BON JOVI följer, på nya plattan ungefär samma pop/rock-mönster som de har gjort sedan "Crush" (2000). Att det mer eller mindre inte finns en gnutta likhet kvar av den hårdrock som levererades på bandets i särklass två bästa album "Slippery When Wet" (1986) och "New Jersey" (1988) är fakta och givetvis även tråkigt. Det största problemet ligger dock inte i musikstilen som sådan, utan mer i låtskapandet. Steget mot ett mer pop/rockigt sound togs redan på "Keep the Faith" (1992) när Bob Rock kom in i bilden som producent. "Keep the Faith" är dock ett riktigt bra album. Efterföljande "These Days" (1995) är helt okej, men därefter har samtliga plattor endast innehållit två, tre bra låtar, där oftast öppnaren varit i en klass för sig. Så är även delvis fallet med "This House Is Not For Sale". Öppnaren, tillika titelspåret har det där lilla extra som gör att man vill lyssna på den om och om igen, men därefter svalnar det tyvärr. Visst, "Knockout", "Born Again Tomorrow", "Roller Coaster" och den sköna balladen "Real Love", som tyvärr endast fick plats på deluxe-versionen, är samtliga godkända låtar men mer än så är det inte. Plattan når med nöd och näppe upp till betyget godkänt, men hur ett band som en gång skapat urstarka låtar som "Runaway", "You Give Love a Bad Name", "Livin' on a Prayer" & "Born to Be My Baby", har kunnat tappa så mycket av sin låtskrivarförmåga kommer jag troligtvis aldrig att förstå.
Band: In Flames Titel: Battles År: 2016 Bolag: Nuclear Blast Records Betyg: 8/10
Recensent:Tomas Lagerlöf
IN FLAMES elfte album, Hansa Studio-producerade ”Siren Charms” delade lyssnarskaran i två. Många var de som hyllade utvecklingen, lika många kom att sky skivan som synden. Möjligen kommer ”Battles” att falla dem något bättre i smaken. Med en föredömlig produktion, signerad Howard Benson (SEPULTURA, MOTÖRHEAD), är den kommersiella kokong som omslöt föregångaren förvisso intakt, emellertid kan blinkningar till svunna tider skönjas.
Inledande ”Drained” anger med sin slagkraftiga refräng tonen för plattans tolv låtar. Bortsett den sju minuter långa, fantasieggande ”Wallflowers” bjuds det i sann IN FLAMES-anda på relativt korta, koncisa kompositioner, samtliga med allsångsvänliga refränger.
Med ”Battles” befäster IN FLAMES sin position som en av Sveriges mest pålitliga hårdrocksakter. Fullträffararna avlöser varandra på ett måhända lättuggat, men ack så effektivt verk. Lyssna bara på ”Like Sand”, ”In My Room” eller det klistriga titelspåret, om du fortfarande tvivlar.
