Finns det något band som på ett mer självklart sätt förkroppsligar termen heavy metal än JUDAS PRIEST? Svar nej. Självutnämnde metallguden Rob Halford har dessutom en av genrens absolut mest legendariska och bästa röster. Det är fakta i min välrd. Ett annat faktum är dock att det börjar vara ett bra tag sedan bandet levererade på absolut toppnivå och förra plattan, "Redeemer Of Souls", visade tydliga tecken på att gubbarna blivit just gubbar. Låtarna fanns där men framförandet var stelbent och metallgudens stämband lät mer än lovligt rostiga. Liveupptagningarna på efterföljande "Battle Cry" ska vi inte ens tala om.
Jag ska ärligt säga att mina förväntningar inför nya "Firepower" var extremt lågt ställda. Detta vände dock snabbt och ordentligt när första singeln "Lightning Strikes" landade! En fantastisk rökare med en kanonrefräng som verkligen minde om fornstora dagar! När sedan det fantastiska stenhårda titelspåret också landade blev förväntningarna plötsligt skyhöga! Kunde det verkligen vara så att JUDAS PRIEST nu på gamla dagar plötsligt åter skulle leverera på "Painkiller"-nivå!? Svaret, med facit i hand, är förstås (?) ett rungande nej. Så bra är det inte, i mina öron. Däremot vill jag påstå att det är en riktigt stark uppryckning och faktum är att det inte låtit så här bra sedan just 1990. Förutom de två redan nämnda kanonerna håller jag även tunga "Traitors Gate" och Sabbath-gungiga "Children Of The Sun" som ess i leken. Det dräller dessutom av härliga riffkaskader och allsångsvänliga refränger på skivan.
Nu till den första och största invändningen. Varför 14 spår? Personligen har jag aldrig stött på en skiva som lyckas upprätthålla kvaliteten rakt igenom så många låtar. Visst kan det finnas utfyllnad även på en 10 låtar lång platta men när man landar på fjorton, ja då är det tyvärr nästan oundvikligt. Här är det flertalet spår som jag tycker går på tomgång och som gärna hade fått lämnas därhän. Exempelvis "Flame Thrower" är långt ifrån en genomusel dänga, men den hade inte heller stått ut på en demo med ett högstadiegäng från Bromölla. Den bara är. Nu väljer PRIEST att dunka ut allt på ett bräde och det är förstås bara att hylla deras självförtroende. Andy Sneap borde dock, i mitt tycke, ha satt ner foten där. Less is more.
Just Sneap tror jag annars är en stor anledning till att skivan ändå blev så bra i slutänden. Ljudet är makalöst mäktigt. Gitarrerna skär som rakblad och han tycks ha pushat såväl instrumentalisterna som Halford till stordåd! Vokalisten håller sig till sitt urstarka mellanregister och med lite produktionsmagi så låter även de högre skriken fantastiskt bra!
Till syvende och sist är det här verkligen det bästa legendarerna mäktat med sedan redan nämnda "Painkiller" och om det visar sig vara bandets sista studioalbum så går de verkligen ut med flaggan i topp. Som det ser ut nu får betyget ändå stanna på en stark sjua. Med de 10 bästa låtarna hade ytterligare en pinne eller två kunnat inkasseras.
Min recension av föregångaren "Let Them Burn" avslutades med konstaterandet att jag såg fram emot fler plattor från DENIED i framtiden. Bandets skönt småthrashiga heavy metal tilltalade mig från första sekund och de hade dessutom en mästerlig vokalist ombord i Johan Fahlberg (JADED HEART). En klockren kombo helt enkelt! Fyra långa år har nu snart passerat sedan dess och förväntningarna är förstås högt ställda på denna uppföljare. Tacksamt nog dröjer det inte långt in på öppningsspåret "Alive" för att inse att gitarristen Andreas Carlsson med manskap fortfarande vet hur en thrashig slipsten ska dras! Sicket öppningsriff! Ribban läggs högt redan där och den svajjar inte heller till en enda gång under skivans 10 "riktiga" låtar. Avslutningsvis bjuds en habil cover på "Stay Hungry" - kanske inte helt nödvändig men den funkar.
Om riffen är huvudingrediensen på "Freedom Of Speech" så är sången grädden på moset. Igen. Jag blev lite orolig när bandet plockade in ersättare för Fahlberg för ett par år sedan. Såväl Germán Pascual (NARNIA, DIVINEFIRE etc) som Andreas Larsson (TWINS CREW) är ytterst kompetenta vokalister,men herr Fahlberg är ändock herr Fahlberg och jag är glad att han är med på båten även denna gång. Nämnde Larsson sjunger faktiskt ändå på en låt, som han också varit med och skrivit, och han gör det definitivt med den äran. Favoritlåtarna just nu stavas annars "Scarred Soul", "The Devil In Me" och "False Truth", men tack vare en grymt hög lägstanivå varierar det för varje lyssning.
Få svenska band är så tragiskt förbisedda som dessa gossar och jag hoppas verkligen att "Freedom Of Speech" kan bli den språngbräda som DENIED förtjänar. Bandet borde redan i dagsläget få speltid på de stora scenerna och festivalerna. Nu hoppas jag bara på ett vinylsläpp framöver så att musiken och det galet läckra omslaget kommer till sin fulla rätt!
Det känns alltid taskigt när man inleder en text med att räkna upp en radda band som recensionsobjektet lär vara influerade av. På något sätt känns det som att man förminskar deras prestation och sänker deras egenvärde. Det är förstås inte tanken, utan helt enkelt ett sätt för oss "slöa" recensenter att lätt måla upp en bild för läsaren. Måhända lite oschysst men oj så användbart! Med det sagt vill jag påstå att svenska AERODYNE hämtat inspiration från såväl 80-talets USA (CINDERELLA, RATT) som från mer nutida svenska kollegor som HARDCORE SUPERSTAR och CRAZY LIXX. Att det då handlar om melodistark och glammig/sleazig hårdrock behöver jag väl egentligen knappt nämna.
Nu låter det förstås som att AERODYNE inte har något nytt att erbjuda och till viss del speglar det väl också sanningen. De 10 låtarna på "Breaking Free" skulle lika gärna kunna ha visat sig varit inspelade 1987 och jag hade inte reagerat nämnvärt. Saken är dock den att de gör det så pass bra att det inte spelar någon som helst roll i slutänden. Låtmaterialet är starkt rakt igenom; drivet är stenhårt och med en sångare som Daniel Almqvist är det svårt att misslyckas. Lyssna bara på stämbandsrivet i öppningsspåret "As Above, So Below"! Han har en härligt raspig pipa som passar musiken klockrent. Alla ingredienser finns här helt enkelt. För den som gillar dylik musik är det bara att hugga in och ta en ordentlig smakbit! Låt det smaka!
Extrem metal från Brasilien. Vad tror vi om det? Massivt eko på vrålsången - check. Muller och stök - check. Ondskefullt sound from beyond hell - check. Egentligen kan man applicera denna checklista på i stort sett vilket band som helst från Sydamerika och så ska det också vara! Man ska inte vara och peta i något som fungerar. Det problem som uppstår i långa loppet är att nästan alla band (om vi nu tar i) från kontinenten förstås låter ungefär exakt likadant för otränade öron och därmed riskerar att försvinna i gyttret. Jag tror dock att SEPULCHRAL WHORE (det bandnamnet alltså...) har kapacitet att bryta igenom gytterbarriären. Mitt i allt muller och ondska finns nämligen det där som ofta saknas - minnesvärda låtar! Nu snackar vi uppenbart inte om hitmusik ala Bandit Rock 101, utan om stenhård dödsmetall med inslag av såväl thrash och svartmetall. Låtstrukturerna finns dock där och likaså ondsinta melodier och riff att hänga hatten på. Det låter lite MORBID ANGEL mellan varven och arvet från de tidiga SEPULTURA plattorna lyser helt klart igenom.
För den som gillar gamla brasilianska band som SARCOFAGO och VULCANO är "Everlasting Morbid Delights" förstås ett givet tillskott i samlingen och övriga med smak för riktigt rå metal bör också ge bandet en chans. Rå sydamerikansk ondska när den är som smaskigast och bäst!
Band: Europe Titel: Walk The Earth År: 2017 Bolag: Hell & Back Betyg: 7/10
Recensent: Stefan Lejon
Jag kan öppet och ärligt erkänna att jag aldrig varit något stort fan av EUROPE. Vare sig som barn på det glada 80-talet eller efter comebacken på 00-talet. "Wings Of Tomorrow" får förvisso snurra av sig på svarven mellan varven och ett par låtar här och där på senare alster har gillats, men det har aldrig varit mer än så. Det är alltså med viss tvekan jag tar mig an bandets elfte fullängdare, "Walk The Earth".
Döm därmed om min förvåning när det visar sig att plattan sätter sig per omgående och får snurra både två och tre gånger på raken! Jag ska inte gå så långt att jag slänger på den epitet som "mästerverk" eller dylikt, men det är helt klart en genomstark skiva och faktiskt, i mina öron, deras bästa jämte tidigare nämnda "Wings Of Tomorrow". Den omedelbara favoritlåten är gravt Thin Lizzyfierade "Kingdom United", som med sina svängiga verser och mäktiga körer borrar sig rakt in i hjärnbarken! Deep Purple-färgade "GTO" och tunga "The Siege" är två andra nummer som tronar en bit ovan de övriga. Skivan är dock, som sagt, stark rakt igenom och det finns egentligen ingen låt som helt faller ur ramen.
Att EUROPE har en snortight rytmsektion, en bländande gitarrist och en grym keyboardist är det inget snack om. Det som vinner över mig i slutänden är istället den kanske starkaste sånginsats jag hört från Joey Tempest. Jag har väl aldrig tyckt att han är en dålig sångare men på "Walk The Earth" levererar han verkligen! Huruvida skivan är bättre eller sämre än sina föregångare ur ett gammalt fans perspektiv vet jag faktiskt inte. Jag vet bara att jag tycker att den rockar som satan och det trodde jag aldrig att jag skulle säga om en EUROPE platta!
10 långa år har gått sedan Umeiterna i NOCTURNAL RITES senaste gjorde sig hörda på skiva med "The 8th Sin". Under tiden har gitarristen Nils Norberg (med sedan 1997) lämnat skeppet och ersatts åtminstone två gånger. Nu senast av Per Nilsson från SCAR SYMMETRY. Denna Nilsson spelade för övrigt också på mästerliga "Esc" med ZIERLER och har dessutom lirat live med bland andra MESHUGGAH. Även om skivan, som jag förstått det, var färdigskriven när han klev in så tycker jag mig ändå höra tydliga spår av hans bakgrund. En del riff närmar sig faktiskt djent/MESHUGGAH i sina hårdaste stunder och skivan överlag är betydligt tyngre än sin(a) föregångare.
Det band som främst dyker upp i mitt huvud är dock IN FLAMES. Ta bort Jonny Lindqvists raspigt melodiösa "80-talsstämma" och 5-6 låtar kunde ha varit direkt hämtade från valfritt sentida verk av göteborgarna. Det är tung, groovig och framför allt modernt ljudande metal som bjuds. Ovanpå detta svävar sen ganska typiska NR-gitarrslingor och sången håller som sagt god gammal stil. I mina öron fungerar inte den kombinationen överhuvudtaget. Jag är alltid för att band ska utvecklas och testa nya grejer, men nej, här funkar det inte alls för min del. Det ska dock sägas att jag föredrar bandets 3 tidigaste plattor och fortfarande ser NOCTURNAL RITES som ett melodiskt speed/power metal band med vinande HELLOWEEN-riff och trallvänliga melodier. "Tales Of Mystery And Imagination" är ett förbisett mästerverk! Sån är jag. Det är dock historia sedan länge och man får väl ändå berömma gubbarna för att de fortsätter att försöka hitta nya vägar rent musikalisk. Så ska en slipsten ändock dras! Att bara harva på i samma sörja blir ingen glad av. Förutom Lemmy och Angus då kanske.
Jag passar som sagt, men tror ändå att de som gillade plattorna bandet släppte i början av tjugohundratalet kommer att gilla även denna.
Band: H.E.A.T. Titel: Into The Great Unknown År: 2017 Bolag: Gain Records Betyg: 6/10
Recensent: Stefan Lejon
Det är helt sanslöst att det redan är sju år sen IDOL-vinnaren Erik Grönwall tog över micken i H.E.A.T och därmed förstås också lite taskigt att jag fortsätter referera till mannen med just det epitetet. "Into The Great Unknown" är i alla fall redan bandets tredje platta sedan sångarbytet. Den som känner till H.E.A.T. sedan tidigare vet att det är melodisk hårdrock som bjuds. Oftast och gärna med en touch av 80-tal och AOR. Så även denna gång. Skivtiteln skvallrar måhända om en kursändring men det är inget att lägga alltför mycket vikt vid. I grund och botten följer bandet samma recept som på de fyra föregångarna, med tuffa gitarrer, storslagna refränger och dansanta melodier. Keyboarden har dock fått ta något mer plats än tidigare och ibland hamnar bandet faktiskt långt ut i radiopopfåran. Singeln "Time On Our Side" skrämde nog upp en del gamla fans med sitt moderna pop-sound. Det återkommer på fler håll på plattan men i huvudsak är det som sagt ändå hårdrock vi snackar om. Enklast uttryckt får man väl säga att det är ett mognare H.E.A.T. vi möter 2017, om det nu är "moget" att ta ett kliv i en ny och mjukare riktining. Så brukar det ju i alla fall påstås på sina håll.
Personligen tycker jag hur som helst att "Into The Great Unknown" innehåller ett flertal starka spår. Favoriterna just nu är det sju minuter långa titelspåret och mäktiga "We Rule", som i sina bästa stunder påminner om QUEEN. Som skiva har den sina brister och i längden blir det lite segdraget för min smak. Gillar du bandet sen tidigare däremot och inte räds poppighet; ja då är det bara att hoppa på tåget igen.
Jag tillhör inte skaran som tyckte att PARADISE LOST gick bort sig totalt på "One Second" (eller än tidigare för den delen). Faktum är att jag fortfarande håller den som en av mina absoluta favoritplattor med bandet. Sen kan jag förvisso tycka att "Host" var bortom min komfort, men sånt får man ta. Det är upp till varje band och musiker att själv bestämma riktning. Vad jag däremot vill hävda med bestämdhet är att "The Plague Within" var en fullträff utan dess like och bandets bästa på sjutton år vid tillfället. Mästerlig rent av! Två år senare är nu den dystra skaran tillbaka med album nummer 15 och det krävs bara en lyssning för att inse att fullträffen inte var någon engångsföreteelse. Precis som på föregångaren är det en ruskigt taggat PARADISE LOST som bjuder upp till dans. Det är tungt, mollbetonat (förstås) och riktigt jäkla brutalt. Nick Holmes rossliga stämma har mått väl av vrålgympan i BLOODBATH!
Om jag ska ge mig på att likna "Medusa" vid tidigare verk av bandet skulle jag säga att de plockat det gottigaste från "Gothic" (tyngden) och "Draconian Times" (melodierna) och kokat ner det hela till en koncis doombrygd med kraftfull smak och ordentligt med sting. Singeln "Blood And Chaos" är kanske det hittigaste som erbjuds denna gång. Refängen sitter som en smäck! Annars är "Medusa" något snårigare än "The Plague Within" och hitkrokarna (om än de finns här) tar lite längre att återfinna. Det är dock inte alls något negativt då det brukar vara en god garanti för att en skiva håller i längden! Plichtkauf!
Man kan verkligen undra om det är smart eller dumdristigt av Roland Grapow att plötsligt ge sig i kast med att släppa en hel platta med HELLOWEEN-covers. Och det samma år som ett "återförenat" HELLOWEEN ger sig ut på vägarna. Visst, han har skrivit/varit med och skrivit alla låtar, men det känns ändå som att han nått vägs ände rent kreativitetsmässigt, alternativt att han vill mjölka sin historia på lite cash innan pensionering. Men anledningen är förstås skitsamma! Frågan är förstås om det låter bra!
Först och främst kan jag konstatera att det inte sker några större utsvävningar. Låtarna från "Pink Bubbles Go Ape" (The Chance, Mankind och Someone's Crying) och "Chameleon" (Step Out Of Hell och Music) är möjligen något tyngre i nytappning, men i övrigt är det i stort sett exakta kopior rent musikaliskt. Lite mer keyboards på sin höjd. Menlöst eller respektfullt får var och en personligen värdera. Den stora skillnaden ligger dock förstås i sången. Rick Altzi (AT VANCE, HERMAN FRANK etc) har tveklöst en grym pipa, men den känns också ganska själslös när han ger sig i kast med detta material. Hans mörka och raspiga stämma ligger betydligt närmare Andi Deris' än Michael Kiskes dito och funkar också bäst i just DerisOween-låtarna. Nu är jag väl i och för sig ganska svårövertygad då Kiske är min absoluta favoritsångare alla kategorier. Tycker man tvärtom att den numera skallige skönsångarens röst är alltför vän och snäll så kan dessa versioner istället passa som hand i handske!
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om den här plattan. Låtarna är kanon! Förstås. Undantaget "Escalation 666" som jag tycker är svintråkig. Nu som då (på The Dark Ride). Framförandet är också kanon rakt igenom. Förstås. Grapow är inte bara en bra låtskrivare, utan dessutom en fantastisk gitarrist! Egentligen finns ingenting att ogilla. Ändå är slutkänslan att det är onödigt och helt obefogat. Originalen är bättre - punkt slut. Förstås.
Band: Skallbank Titel: Grav Efter Grav År: 2017 Bolag: Big Balls Betyg: 7/10
Recensent: Stefan Lejon
Rå energi är SKALLBANKs melodi och på EP:n "Grav Efter Grav" finner du just detta i kvadrat! Hur man ska genrekategorisera bandets musik är bortom mig, men death n' roll/dödsrock borde kunna ge en hyfsad hint i alla fall. Musikaliskt är det i alla fall rå och ursinning rock n' roll med en kraftfull punknerv i stil med tidiga HELLACOPTERS eller TURBONEGRO som bjuds. Sången är ännu mer förbannad och gör att, åtminstone jag, hamnar i KVELERTAKs domäner mellan varven. Jag har noll koll på vokalistens bakgrundshistoria men jag skulle inte bli förvånad för en sekund om han gapat om satan och förruttnelse i ett tidigare skede.
Vad du får här är hur som haver fyra förbannade kompositioner som framförs med ungdomlig (?) frenesi och som dessutom är ordentligt catchiga. SKALLBANK har med andra ord alla chanser i världen att nå samma framgångar som sina norska fränder i KVELERTAK! Jag spår stora framgångar i dessa värmlänningars framtid!
