Band: Kansas Titel: The Absence Of Presence År: 2020 Bolag: InsideOut Betyg: 9/10 Recensent: Janne Stark

Jag har hängt med Kansas sedan tidigt sjuttiotal och följt med i deras upp- och nergångar, från den progressiva och orkestrala tidiga Steve Walsh-perioden, via den mer melodiskt lättillgängliga John Elefante-eran, Steve Morse-eran, tillbaka till den senaste aningen ojämna Steve Walsh-perioden. Efter att Steve Walsh en andra gång bestämde sig för att lämna bandet ersattes han av sångaren Ronnie Platt som debuterade på 2016-års album ”The Prelude Implicit”. Ronnie låter röstmässigt ganska lik basisten Billy Greer som låter ganska lik Steve Walsh. Ny i bandet på förra plattan var även gitarristen Zak Rizvi, medan originalmedlemmarna, trummisen Phil Ehart och gitarristen Rich Williams fortfarande är kvar. Kvar är även de sedan många år verksamma medlemmarna Billy Greer och David Ragsdale medan Tom Brislin på keyboards och sång är ny i sättningen på denna platta.
”The Absence Of Presence” inleds med titelspåret som låter så klassiskt Kansas det bara går. En drygt åtta minuter lång sak som sträcker sig från melodisk rock till pampiga orkestrala partier. En enastående låt. ”Throwing Mountains” sparkar igång med ett nästan förvånansvärt tungt gitarriff, för att gå vidare in i en lite softare vers, men även den låter klassiskt Kansas i högform. ”Jets Overhead” fortsätter i samma höga klass och jag måste tillstå att detta, så här långt, är det bästa Kansas har presterat sedan sina forna glansdagar. ”Propulsion 1” är en ganska kort instrumental sak som för tankarna lite åt gitarristen Steve Morse dagar i bandet. Ett proggigt och mycket trevligt litet avbrott. ”Memories Down The Line” tar ner det hela till en stillsam pianoballadnivå. Även om den kan verka lite smörig i versen så kommer det ett riktigt snyggt pampigt parti i mitten som tar upp den ett snäpp, och där även den efterföljande versen fluffas upp lite med en mer orkestral backdrop. I sitt sammanhang en riktigt bra låt. ”Circus of Illusion” startar med det klassiska fiolsolot för att övergå i en proggig, men fortfarande melodisk vers. Jag måste tillstå att detta är, fortfarande, riktigt jävla bra! ”Animals On The Roof” fortsätter i samma stil med musikaliska berg och dalar, melodiska partier som växlas med udda rytmer och proggiga solon. ”Never” plockar åter ner det hela till stilla pianoballadnivå, men även här växer det hela gradvis, dock utan att gå över i prog-rock. Albumet avslutas med ”The Song The River Sang” som inleder med en del högst intrikata rytmer och riff. Versen visar dock en lite annorlunda sida av bandet, en positiv sådan och så kommer de klassiska Kansas-vändningarna in i bilden igen. En kul och bitvis ganska intensiv sak som definitivt uppehåller ens intresse. Ett högst förvånande och abrupt slut dock. Kan man hoppas på en fortsättning? Inalles måste jag säga att detta är en helt enastående platta med alla de ingredienser jag hade kunnat önska från Kansas. Trots att flera originalmedlemmar saknas, är de inte direkt saknade när man lyssnar på plattan. Visst hade några solon från Kerry Livgren inte varit fel, eller några sångstrofer från Steve Walsh, eller ett fiolsolo från Robby Steinhardt, men jag kan inte påstå att jag saknar det när jag lyssnar på plattan. De nya medlemmarna (och de gamla) gör ett enastående arbete och plattan låter precis som en Kansas-platta ska låta. Vad mer kan man önska?

Band: Gathering of Kings Titel: Discovery År: 2020 Bolag: RN Records Betyg: 7/10 Recensent: Henrik Halvardsson

Ursprungsidén kring GATHERING OF KINGS startade som en svensk motsvarighet till 80-tals konceptet PHENOMENA, där ett kollektiv av sångare och musiker tillsammans skulle skapa keyboard-driven och välproducerad AOR. Debutplattan, ”First Mission, var utan tvekan en av 2019 års absoluta bästa plattor och innehöll många av Sveriges mest prominenta musiker och sångare inom denna genre. Med uppföljaren ”Discovery” har man kastat om något i artist och musikeruppställningen och borta är några tunga namn som Björn Strid och Erik Mårtensson. Detta har konsoliderat kärnan i projektet och får mig att tro att GATHERING OF KINGS ledda av nestorn Victor Olsson rör sig bort från att vara enbart ett projekt och mot att faktiskt kunna bli ett ”riktigt” band.
Hur låter det då? På uppföljaren ”Discovery” är igenkänningsfaktorn hög och man landar stilistiskt nära föregångaren. Utan tvekan har man återigen lyckats producera ett album där man prickar av alla klassiska ingredienser för hur en AOR-platta av rang ska låta: välspelat, med en slick produktion och bra låtar som sätter sig. Men där ”First Mission” staplade upp potentiella hits efter hits känns uppföljaren mer som en jämn och gedigen platta där färre låtar sticker ut. Givetvis finns det några glimrande undantag. Två av singlarna från skivan, "Heaven On The Run" och "Kiss From Above" är riktiga höjdare och hade med lätthet platsat på debuten. Även "Highway To Paradise" och "From A Whisper To A Scream" gillar jag. Resten av materialet är bra, men saknar den där verkliga toppen som jag kände så starkt på "First Mission". Emellanåt kan jag känna att flera av låtarna musikaliskt står och stampar på lite samma plats utan att de lyfter. Att man på debuten också letade fram CAROLAS 80-tals dänga "Runaway" var en riktigt rolig och oväntad överraskning. På "Discovery" finns det inte utrymme för någon oväntad cover vilket är lite synd kan jag tycka. Jag hade gärna sett ett liknande låtval som hade stuckit ut litegrann.

Om GATHERING OF KINGS formas till att bli mer av ett band än ett projekt och en tredje skiva ska planeras bör konceptet få utrymme att utvecklas. Personligen tror jag att idéen skulle må bra av att släppa in andra låtskrivare och eventuellt producenter utan att för den delen förlora sin "röda tråd" musikaliskt. Utan tvekan kommer ”Discovery” dock att snurra frisk på min skivspelare i sommar. Den känns som en trygg och behaglig musikalisk upplevelse, och det kan man behöva under rådande omständigheter.

Band: H.e.a.t Titel: H.e.a.t II År: 2020 Bolag: Gain Betyg: 8/10 Recensent: Johan Engström

På förra plattan ”Into the Great Unknown” (2017), bjöds vi på lite mer experimentlusta från H.e.a.t än vad i alla fall jag är van vid. Inget fel med det, men det kändes inte riktigt som H.e.a.t och även om plattan har sina guldkorn så fick jag inte den där wow-känslan som jag brukar kunna få. Helhetsintrycket kändes inte riktigt tipp topp. På nya plattan ”H.e.a.t II” är ordningen återställd.
Här är det betydligt mer rakt på sak. Refrängerna sitter som en smäck och melodierna är så där riktigt H.e.a.t-starka som vi har blivit vana vid genom åren. Många låtar är repeat-obligatoriska, precis som sig bör när det handlar om ett band som bemästrar den melodiska rockens konst till fullo. Inledande ”Rock Your Body” har en härlig attityd och får mig att tänka på Def Leppards ”Rocket” i refrängen, ”Dangerous Ground”, ”Adrenaline”, ”One By One” och avslutande ”Rise” är samtliga klockrena låtar som jag ofta återkommer till. Jag skulle kunna fortsätta att rabbla upp ett antal låtar till, ja näst intill samtliga låtar på plattan är riktigt bra. Det är så här jag vill att H.e.a.t ska låta. Det är det här de gör bäst och som gör dem till ett av Sveriges bästa band när det kommer till att skapa melodistarka låtar med klockrena refränger.

Band: Kirk Windstein Titel: Dream In Motion År: 2020 Bolag: eOne Music Betyg: 7/10 Recensent: Daniel Halldin

Kirk Windstein – mest känd som grundare, strängbändare och vokalist i Crowbar, men även som medgrundare av Down och tillsammans med Jamey Jasta (Hatebreed), Kingdom of Sorrow – har nu släppt sin solodebut.
Hans förstnämnda band symboliserar känslan av: ´Allt är åt helvete – Förändring NU!’, medan Dream In Motion snarare förkroppsligar vanmaktskänslan: ´Allt är åt helvete – Men ni inser det för sent´.
Windstein har blivit synonym med tyngd och kommer nog aldrig att överge den stigen. Men tyngd behöver inte nödvändigtvis komma ur distpedalen allena. Det här är moll och förtvivlan från början till slut.
Så när vi tillsammans bevittnar mänsklighetens sista solnedgång, så är det just Dream In Motion som ljuder ur var mans batteriradio.

Band: Garganjua Titel: Towards The Sun År: 2020 Bolag: Holy Roar Records Betyg: 9/10 Recensent: Daniel Halldin

I dagens tidevarv så står hälsa på agendan vart man än vänder blicken. Vi musikälskare vet ju att det är lätt att pumpa igång adrenalinet med feta riff, men fördelarna är många även i baskaggarnas motpol. Forskningen visar nämligen att även lugn - individuellt rätt musik sänker puls, blodtryck och kortisol.

Leicestershirebandet Garganjua draperar med sitt tredje album kroppens kärna med ett så vackert mörker att fördelarna måste vara rena hälsokuren.
"Towards The Sun" är massiv; så även i dess lugnaste delar. Doom, sludge och post-metal avlöser varandra sömlöst i vad jag anser vara ett melankoliskt mästerverk.

Året är långt ifrån slut, men jag skulle bli förvånad om denna inte ligger på min topp 10 när decenniets första summering ska göras.

Band: Eyes Wide Open Titel: The Upside Down År: 2019 Bolag: Headbang Entertainment Betyg: 7/10 Recensent: Peter Lindgren

Karlstadbaserade EYES WIDE OPEN presenteras i pressreleasen som ett metalcoreband. Det är väl inte fel, men själv föredrar jag nog benämningen modern metal. När jag hör ordet metalcore associerar jag främst till amerikanska band som KILLSWITCH ENGAGE, ALL THAT REMAINS och AS I LAY DYING. EYES WIDE OPEN låter istället väldigt svenska och har mer gemensamt med band som ADEPT, SONIC SYNDICATE, THE UNGUIDED, SOILWORK och inte minst IN FLAMES. Om man sen vill kalla det metalcore, melodic death metal eller modern metal är väl en smaksak.

”The Upside Down” är värmlänningars tredje album. Jämfört med tidigare skivor är det egentligen ingen större skillnad, men om debuten ”Aftermath” (2013) drog mer åt melodeath-hållet så är väl nya plattan lite ”rockigare” och sentida IN FLAMES är den självklara referensen.

”Sing me the disheartened song, but my fire burns far too strong…”. Så börjar refrängen på öppningsspåret “The Disheartened Song”. Jag har gått och nynnat på den dagligen den senaste tiden, så där har EYES WIDE OPEN verkligen lyckats. ”The Disheartened Song” är också en av skivans höjdpunkter, detta tillsammans med hårda men refrängstarka ”Black Clover”, hittiga ”Die Another Day” och det BULLET FOR MY VALENTINE-doftande titelspåret.

En av plattans framgångsfaktorer är just refrängerna. Många av låtarna är ganska slätstrukna i verserna, men i de flesta fall kommer en skön refräng som lyfter låten till en ny nivå. En annan styrka är variationen som jag annars tycker är en bristvara i den här genren. Mestadels är det upptempo som gäller, men EYES WIDE OPEN är flitiga med att lägga in partier som bryter av vilket gör att mitt intresse är någorlunda konstant skivan igenom. Jag skriver någorlunda, för riktigt ända i mål når inte bandet.

EYES WIDE OPEN visar på ”The Upside Down” att de i sina bästa stunder kan mäta sig med genrens stora namn. Tyvärr infinner sig en liten känsla av utfyllnad under plattans andra halva, då de flesta av de bästa låtarna ligger tidigt på skivan. ”The Upside Down” är ändå ett album som höjer sig över mängden och har man sentida IN FLAMES som ledstjärna för vad som är bra musik är det absolut läge att ge EYES WIDE OPEN en chans.

Band: Gathering of Kings Titel: First Mission År: 2019 Bolag: RN Records Betyg: 10/10 Recensent: Gustaf Moskog

När man sitter och läser hur många väletablerade musiker som varit med och bidragit på detta album så börjar det nästan vattnas i munnen. Här hittar du Stefan Helleblad från WITHIN TEMPTATION, MASTERPLANs Rick Altzi och Victor Olsson från SAFFIRE, för att nämna några. Detta innebär ju att förväntningarna blir skyhöga. Samtidigt har jag i åtanke att projekt som dessa inte alltid lever upp till vad man hoppas på.

Den tidigare nämnda gitarristen Victor Olsson har stått för låtskrivandet med viss hjälp från Alexander Frisborg från HELLDOG och passionen är påtaglig. Första låten är instrumental, vilket i många fall känns onödigt, men i detta fall så bygger “The Gathering” upp stämningen perfekt med ett gitarrspel som vittnar om att något spännande är påväg att hända, och utan att ödsla en sekund så börjar 80-tals syntarna likt BON JOVIs glansdagar att inleda låten “Forever and a Day”. Lyssnar du på början av “I’d Die For You” från “Slippery” så är likheterna nästan komiska. Men vi är inte här för att prata om BON JOVI för det vore orättvist att bara likna “First Mission” vid 80-tals rockarna. Influenserna kan du höra från massa olika håll. Tycker du att nästa låt “Love Will Stay Alive” ger dig vibbar av MASTERPLAN så är det inte speciellt konstigt då det är Rick Altzi som sköter sången och detta på ett övertygande sätt.

Halvvägs genom lyssnandet känner jag inga som helst tecken på att förlora intresset. Tvärtom så fångar powerballaden “Passing Rain” uppmärksamheten lite extra med fantastiskt bra gitarrspel av Victor Olsson. Det känns som detta lika gärna kunde varit en trettio år gammal megahit. Det är lite den känslan som återfinner sig genom hela lyssnandet, det känns som att man sitter och lyssnar på ett gammalt album, och det är bara i positiv mening.

När jag lyssnar på “The Runaway” så får jag en svag känsla av att det är något som är bekant. Varför det tar ett tag för mig att komma på varför är förmodligen för att det är något så oväntat som en cover av Carola. Men gör man det på rätt sätt så är det alltid välkomnande. “Battle Cry” avslutar skivan och hade du sagt till mig att Yngwie Malmsteen var med och lirade så hade jag köpt det rakt av.

Jag försöker att komma på något negativ att säga men sanningen är att det inte finns mycket av den biten. Ska väl möjligen vara att vi fick vänta ända till 2019 för att få höra detta mästerverk. Det är precis såhär det ska låta när så många talanger samlas för att skapa tillsammans. Inspirerande musiker som ger sitt yttersta för varje ton och en klanderfri produktion av Thomas "Plec" Johansson. Året har bara börjat men detta kan mycket väl vara det bästa albumet i sin genre när vi summerar 2019. Melodisk hårdrock när det är som bäst helt enkelt. Struntar du i att plocka upp denna platta så gör du ett allvarligt misstag.

Befinner du dig på Sweden Rock i sommar så se till att du går och lyssnar på dom.

Band: Soilwork Titel: Verkligheten År: 2019 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 8/10 Recensent: Ola Larsson

Jag och SOILWORK har hängt tillsammans i ca 14 år.
Det var runt denna tiden jag börjat upptäcka musik på egen hand, istället för att förlita mig på vad som strömmade ur storebrorsans högtalare.

En dag var jag inne i skivbutiken "Skivlagret", rest in peace, och valsade lite. Då kom jag fram till en platta med svart omslag och en röd logga föreställande en knuten näve.
Omslaget sög tag i mig direkt av någon anledning och jag köpte den bums. Som tur är var musiken minst lika hård som omslaget antydde. Plattan var "Stabbing the Drama".

SoILWORK då var melodiös döds med starka thrash-inslag.

Vi reser fram 14 år i tiden och möts nu av ett mognare SOILWORK. Fokus riktas inte lika mycket mot aggressivitet utan mer mot progressivitet och struktur.
In träder deras nya verk "Verkligheten".

Det första som slår mig när jag börjar lyssna på plattan är det episka och kosmiska soundet.
Hela plattan känns som en enda stor resa genom galax, tid och rum.
Som en musikalisk version av en rymd-opera a'la Star Wars.

Kärnan av vad som gör SOILWORK till SOILWORK är dock intakt. Det märker man efter introt när låten "Arrival" drar igång direkt som en storm med tunga blastbeats.
Därefter stiger Björn Strid in med sitt karakteristiska skällande i versen. Men det är när refrängen kommer in jag får den här kosmiska känslan.
Det känns helt enkelt annorlunda jämfört med deras tidiga verk. Visst, de började experimentera med mer episka sångformationer redan på "The Living Infinite" från 2010, men det här är snäppet längre. Det är nästan DREAM THEATER-esqua progressiva inslag som präglar låtstrukturen och det gifter sig riktigt bra med deras grundsound.
Det låter helt enkelt grymt!

Jag gissar på att Strids tid i THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA kan ha haft ett finger med i spelet under inspelningen.
För visst är soundet mer melodiöst. Inte minst i ledsinglarna från plattan, "Stålfågel" och "Full Moon Shoals".
Om jag ska vara ärlig blev jag lite skeptisk när jag hörde förstnämnda låt för första gången, då det nästan helt avsaknades growl från Strids sida.
Men den har växt för varje lyssning och är nu riktigt njutbar.
Detsamma kan egentligen sägas om hela albumet, efter jag snurrat den tre varv inför denna recension. Musiken är så pass varierad att det aldrig blir jobbigt eller svårtuggat att ta sig igenom. Två spår står dock ut ur mängden enligt mig just nu, "The Nurturing Glance" och "The Wolves Are Back in Town".
I förstnämnda låt är det gitarrslingan som direkt fångar min uppmärksamhet och ger mig rysningar längs ryggraden. Den episka känslan igen, men med ett mer driv. I den sistnämnda är det refrängen som är det starkaste kortet och enligt mig är det nog den bästa refrängen i utbudet än så länge. Än så länge därför att jag nästan är helt säker på att detta albumet som sagt kommer fortsätta att växa med varje lyssning.

Ett minus är egentligen svårt att peka ut än, men måste jag så väljer jag redan nämnda "Arrival" som svagast bland spåren. Detta fast det ändå är en bra låt.
Den smakar dock helt enkelt inte lika bra som resten av plattan.

SOILWORK har här lyckats framställa ett album med så många nyanser och färger att det nästan kan efterliknas ett sorts musikalist prisma.
För varje lyssning infinner sig ännu en aha-upplevelse och man upptäcker någonting i en låt man ej lagt märke till innan. Betygsättningen grundar jag därför på hur jag känner för plattan just nu. Men med tanke på den utvecklingskurva jag märkt under mina omlyssningar så kan detta betyg mycket väl höjas i framtiden.

Musikåret 2019 börjar onekligen mycket bra!

Band: Disturbed Titel: Evolution År: 2018 Bolag: Reprise Betyg: 7/10 Recensent: Ola Larsson

I mina tidiga tonår, runt 2004-2005, gick det hårdrocksprogram på ZTV (ja, det fanns fortfarande då) som kort och gott hette "Metal".
Detta program fungerade som en stor inkörsport och fick mig att upptäcka många band som jag senare skulle hålla varmt om hjärtat, däribland DISTURBED.
Jag fick plattan "Ten Thousand Fists" i julklapp 2005 och den går varm än idag.
Det är en sådan platta där det inte finns något utfyllningsspår, den kan spelas rakt igenom och jag rockar hela tiden. Då var deras guldålder om ni frågar mig.
Missförstå mig inte, de är fortfarande ett kanonband och jag har följt deras karriär, men de har aldrig riktigt lyckats hitta tillbaka till det soundet de hade på den plattan.
Vilket leder oss till deras senaste giv, "Evolution".

Det är ett rätt så passande namn på detta album, om än lite fantasilöst. För DISTURBED har verkligen utvecklats sedan det ångestladdade tidiga 2000-talet.
De har alltid skrivit upplyftande och inspirerande texter, men soundet idag låter annorlunda.
Det låter fortfarande DISTURBED, men ljudbilden är mer avskalad och soft. Nästan lite mer rock än alternativ metal, som präglat de tidigare given.
Albumet har inte mindre än fyra ballad-aktiga låtar, som bevis på detta.
Soundet störde mig till en början, men när jag gett skivan ännu en chans så såg jag det hela ur en annan synvinkel. Sångaren David Draiman har verkligen en sanslös röst.
Han sjunger både ballad och rockrökare, och han gör det fläckfritt. I låtarna "The Best Ones Lie", "In Another Time", samt "No More" är det ösigt och svängigt.
Man märker nästan en glimt av den gulålder jag tog upp tidigare.

Sedan har vi låtar som "Hold On to Memories" och "Watch You Burn", där akustiska toner, signerat gitarristen Dan Donegan ackompanjerar Draimans röst.
Här är det vackra toner och man blir nästan lite emotionell då man slänger en blick på lyriken, särskilt i förstnämnda låt, som handlar om att göra det bästa av sitt liv.
Ett par riktigt starka låtar, trots att de kommer från två olika spektrum.

Sedan finns det även ett par låtar som tyvärr inte riktigt når upp till samma höjder. Inledande "Are You Ready" är OK men refrängen fastnar aldrig riktigt hos mig.
Jag går emot sångtiteln och var egentligen redo för mer. Hade funkat mycket bättre om de hade haft redan nämnda "The Best Ones Lie" som öppningspår.
Det hade kickat igång plattan mer.
I "A Reason to Fight" släcks lågan helt och jag tycker det är bottennappet bland låtarna. Riktigt tråkig om jag ska vara ärlig.
Förstår budskapet, men strukturen rent musikmässigt är inte alls min "cup of tea".
Hade de ersatt den med bonusspåret "This Venom" (från deluxe-versionen) hade skivan enligt mig fått en bättre helhet.

Allt som allt tycker jag plattan är tillräckligt bra för att jag ska återkomma till den igen, trots sina brister.

Band: Nordic Union Titel: Second Coming År: 2018 Bolag: Frontiers Betyg: 8/10 Recensent: Gustaf Moskog

Erik Mårtensson som är känd från tex ECLIPSE och W.E.T, tillsammans med Ronnie Atkins sångare i PRETTY MAIDS och Magnus Ulfstedt trummis i bland annat ECLIPSE, utgör gruppen NORDIC UNION som nu har släppt sitt andra album “Second Coming” efter den lyckade föregångaren som kom 2016.

Vad kan då gå fel när man mixar AOR (Album oriented rock) med lite melodisk hårdrock? I detta fallet inte mycket och det kan bero på att det ändå känns rätt tydligt vem som styr och ställer mellan Erik och Ronnie. Iallafall av att döma på soundet som låter mer som ECLIPSE och W.E.T, vilket det absolut inte är något fel på. Men med det sagt så är det mer troligt att fans av dessa två band kommer bli mer tillfredsställda än fans av PRETTY MAIDS.

Skivan i sin helhet låter ungefär som det mesta i och runt omkring AOR genren. Det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt. “Second Coming” har många starka låtar och håller en extremt hög lägstanivå. Pricken över i:et infinner sig också i form av Ronnie Atkins fantastiska arbete på sången, som jag skulle vilja säga är något mer unik än i de flesta AOR-band. Hela skivan är som sagt genomgående bra, men några spår som sätter sig extra hårt är faktiskt två av det mer stillsamma slaget “Die Together” och “The Best Thing I Never Had”. Men det finns även gott om fart för den som vill ha det.

Efter som jag själv är svag för medryckande melodiska högoktaviga refränger så kan jag inte annat än att ge ett bra betyg. Så är du något som jag så får du inte missa denna platta.