Band: Karmanjakah Titel: Diamond morning År: 2026 Bolag: Karmanjakah Betyg: 10/10 Recensent: Fredrik Dunemo

I ett växande intresse och behov av något nytt inom svensk musikexport, så har jag aldrig någonsin i mitt musikintresserade liv hört så mycket höga förväntningar inför detta album. Med några singlar som har hajpats upp av större delen av metalcommunities, så måste man självklart åka med på tåget och utforska. Lyssnade på singeln "Dove" för ett tag sedan, då kom direkt känslan, jag väntar tills hela albumet släpps. Vill minnas att det var 64 dagar kvar innan albumreleasen, och den som väntar på något gott.... väntar för länge i detta fallet.

Plattan börjar såklart med första spåret "Dove", bra start med spännande rytmiska delar. Piano med en finstämd sång startar "Eyes seing eyes", som efterföljs med rysningar i kroppsdelar man inte visste fanns. Tungt artilleri och skönt grove, musikalisk slinga likt en gunga som får magen i obalans, dock med en kittlande känsla. "Sun, astray" och "Moon, astray" är ren och skär meditation. "Thousand horns" bygger upp lugnet innan och skapar istället ett frigörande yogapass i själen. Snygga mellanspel där i mellan speglar en känsla av att inte ha för bråttom, låt det bara sjunka in. "Daimond morning, " Daimond art" & "Daimond train" avslutar konceptet av lugn och trygghet, samtidigt spännande och attraktivt.

Något i konceptet av detta album får en att känna sig ung på nytt, lyssnar man på några spår och blundar så får i alla fal jag flashbacks på småminnen. När man lekte på stranden, första kärleken, saker som hände i uppväxten. När foton togs som föräldrarna har sparat i ett fotoalbum, som man nu idag kan titta tillbaka på. Nu är man ju dock vuxen, men ett barnasinne är så viktigt att ha kvar, och som alla vet så är det tufft och hårt att bli äldre. Musik kan dock göra så mycket beroende på mående, årstid och när man ska ta reda på sitt livspussel. När man lyssnar på "Daimond morning" så känns det som man har blivit frisläppt från något som tyngt en för länge. Möt den lugnande effekten med en varm kram. I denna tid av val, hetsk stämning och onödig oro, så är Karmanjakah det piller som lindrar dessa symtom.

Albumet flyter på bra när det gäller upp och nedtempo, det är känsla rakt igenom. Experimentellt och mixat till perfektion, fyllnaden av instrument och detaljer som händer bakom ridåerna ger en extra kvalitet i soundet. Det är inte för utvecklat eller invecklat, det är balans.

Så.... var det värt väntan?
Detta kan bara få ett högt betyg. Det är klart en kandidat till "AOTY", men det är långt kvar innan året är slut. Dock så är det självklart en full pott.

Band: Lamb Of God Titel: Into Oblivion År: 2026 Bolag: Century Media Betyg: 8/10 Recensent: Thomas Thomsen - Metalized

Drygt 25 år efter releasen av “New American Gospel” skickar Lamb Of God ut sitt tionde studioalbum. I samma veva har bandet också uppdaterat sin logga – tiden hade helt enkelt sprungit ifrån den gamla, som enligt bandet själva mest liknade något från en falafelmeny. En smaksak, naturligtvis.

Som tur är är det också i stort sett den enda förändringen. För Lamb Of God låter fortfarande exakt som Lamb Of God. Och tack och lov för det.

Från Richmond, Virginia levererar kvintetten ännu en metallisk örfil av det slag man inte skakar av sig i första taget. “Into Oblivion” dundrar fram med den välkända cocktailen av aggression, ilska och tung groove som bandet förfinat genom årtionden.

Sångaren Randy Blythe låter fortfarande som en skärbrännare på full effekt – rå, intensiv och kompromisslös. Men mitt i brutaliteten finns också en precision som skär genom musiken med kirurgisk skärpa. Gitarristerna Mark Morton och Willie Adler levererar aggressiva riff och sylvassa breakdowns med närmast perfekt tajming.

Samtidigt ser rytmsektionen – John Campbell på bas och Art Cruz bakom trummorna – till att bygga en grund som får även de mest komplexa partierna att låta nästan lekande lätt.

“Into Oblivion” är kanske inte ett album som återuppfinner Lamb Of God. Men det är heller aldrig meningen. Istället är det en demonstration av hur starkt ett band kan låta när de håller fast vid sitt DNA. Resultatet är en renodlad metalupplevelse – tung, aggressiv och oemotståndligt välspelad.

En gourmetservering för metalfans, där aptiten både stillas och väcks på samma gång.

Lamb Of God känns fortfarande som ett pansarfordon som kör rakt över din ryggrad – och krossar den.

Band: Venom Titel: Into Oblivion År: 2026 Bolag: Noise Betyg: 8/10 Recensent: Nolder - Metalized

Venoms legendariske frontman Cronos konkurrerar nästan med Dave Mustaine om vem som ser mest tilltufsad ut nuförtiden – men musikaliskt kan den gamle sångaren, basisten och bandledaren fortfarande leverera. Det bevisade han i somras på Metal Magic, där han stod för en riktigt stark spelning med sitt nuvarande manskap, och det bevisar han återigen här på bandets sextonde fullängdare “Into Oblivion”.

Känner man inte till Venom vid det här laget, då har man förmodligen levt under en sten på månen. Newcastle-bandet var under det tidiga 80-talet pionjärer inom både black, speed och thrash metal, även om deras musik kanske alltid bäst beskrivits som en brutal och punkig omgång råbarkad metal, med minst lika mycket gemensamt med Motörhead som med Slayer eller Bathory.

Bara av den anledningen förtjänar de all respekt i världen, och det kan mycket väl vara så att jag färgas av deras pionärstatus – men jag tycker faktiskt att de håller nivån riktigt bra på “Into Oblivion”. Här hittar jag referenser både till det allra tidigaste materialet och till de senare albumen, och jag njuter särskilt av låtar som den hårdslående första singeln “Lay Down Your Soul”, den snabba “Kicked Outta Hell” samt de tyngre “Metal Bloody Metal” och “Man & Beast”.

Bortsett från några mindre överraskningar i spår som “As Above, So Below” och den stämningsfulla avslutaren “Unholy Mother”, så låter Venom anno 2026 precis som Venom ska låta. Och även om “From The Very Depths” från 2015 länge varit min personliga favorit från det nya årtusendet, så kommer “Into Oblivion” så nära att den nästan nosar den i baken.

Visst, vi är kanske inte riktigt uppe på samma nivå som klassiker som “Welcome to Hell”, “Black Metal” eller “At War With Satan”. Men bara det faktum att Venom fortfarande känns relevanta och sprudlar av energi mer än 45 år in i karriären är imponerande i sig.

Och oavsett vad man tycker om Cronos ständiga juridiska konflikter med sina gamla vapendragare Mantas och Abaddon, så kommer vi inte undan att “Into Oblivion” förtjänar en plats i inköpskorgen – och helst den fysiska varianten.

LAY DOWN YOUR SOUL TO THE GOD’S ROCK’N’ROLL!

Band: Vomitory Titel: In Death Throes År: 2026 Bolag: Metal Blade Betyg: 8/10 Recensent: Morten Skodsvamp - Metalized

Jag tycker knappt att jag hunnit få ner armarna efter svenska Vomitorys comebackskiva “All Heads Are Gonna Roll”, och nu sitter jag här med ett ytterst välkommet och sprillans nytt album – “In Death Throes”. Och jag kan med glädje konstatera att de fortfarande låter precis som de ska, och att albumet känns som en helt naturlig fortsättning på “All Heads...”.

Den här gången har man skruvat upp brutaliteten ytterligare ett snäpp, och även om bandet aldrig varit något för easy listening, så är det ännu mer manglande kraft här 2026. Som tur är – precis som man förväntar sig av rutinerade Vomitory – går aggressionen inte ut över låtskrivandet, och albumet innehåller flera spår som biter sig fast i skallen långt efter att man lyssnat klart, som till exempel den starka singeln “For Gore And Country” och “Forever Scorned”.

Hos Vomitory verkar midtempo nästan vara ett skällsord, och det är få tillfällen man får andas mellan den fräsande, rakt-på-sak-deathmetalen som de levererar. Samtidigt används de perfekt placerade blastbeatsen mer än någonsin tidigare.

Trots det är allt omisskännligt Vomitory, och är du redan ett fan går det inte att gå fel här. Och om du mot förmodan inte hört dem tidigare, är “In Death Throes” en utmärkt startpunkt.

Band: Hardline Titel: Shout År: 2026 Bolag: SPV/Steamhammer Betyg: 8/10 Recensent: Ole Alvor - Metalized

Från ingenstans dyker det upp ett nytt släpp från Hardline – och de brukar som regel leverera. Deras förra album “Heart, Mind And Soul” från 2021 gick dock ganska obemärkt förbi för min del, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur mycket nytt som väller ut dagligen.

Men över till det här riktigt fina albumet, som drar igång direkt med “Shout” – en låt som svänger ordentligt och bjuder på solid, melodisk hårdrock. Det fortsätter med “Rise Up”, full fart framåt med Johnny Gioeli i spetsen, som fortfarande behärskar den vokala biten på bästa sätt.

I “It Owns You” och “When You Came Into My Life” dras tempot ner rejält, och jag ska erkänna att det blir lite småtråkigt där. Men det vägs snabbt upp igen med riktigt starka rocklåtar som “Mother Love”, som sitter klockrent, följt av “Rise Above No Fear” där knytnäven slår igenom ordentligt.

“Candy Love” påminner en hel del om “Taking Me Down” från albumet “Double Eclipse” – lugnare i tempot, men fortfarande med bra sväng. Sedan är det dags att dra upp tempot igen i “Welcome To The Thunder”, där det verkligen ruskas om – precis så som jag vill ha mitt Hardline.

Avslutningen kommer med “Glow”, som tyvärr känns direkt trist och lite för blek.

Sammantaget är det ändå ett riktigt bra album, som står för gediget och stabilt hantverk.

Band: Chez Kane Titel: Reckless År: 2026 Bolag: Frontiers Betyg: 8/10 Recensent: Morten Skodsvamp - Metalized

Efter alldeles för många långa, mörka månader har årets första soldag äntligen kommit – och när man ska ut och njuta av de första strålarna är Chez Kane den perfekta följeslagaren i hörlurarna.

Chez Kane är den kvinnliga motsvarigheten till Crazy Lixx, och det är därför helt naturligt att hon återigen teamat upp med Lixx-frontmannen Danny Rexon på sitt tredje album “Reckless”.

Det är ingen hemlighet att jag hunnit nå en ganska aktningsvärd ålder, och att det bakom min blekta Cannibal Corpse-t-shirt slår ett hjärta för 80-talet – tiden då jag var ung och långhårig. Därför är jag nog också mer mottaglig för Chez Kanes 80-talsestetik än de flesta.

Samtliga tio låtar på “Reckless” hade lika gärna kunnat släppas 1987, och det är nästan omöjligt att inte bli på gott humör när man lyssnar på dem. “Reckless”, “Personal Rock’N’Roll”, “Strip Me Down” – ja, hela skivan faktiskt – är genomgående hårdrock av den positiva och stämningsfulla sorten. Och även om det varken är tekniskt avancerat eller något monumentalt verk, så är det befriande att det ibland kommer musik som helt enkelt gör en på bättre humör.

“Reckless” lever upp till alla förväntningar som de två första albumen lämnade efter sig och är en stark rekommendation till dig som saknar bra retrorock – eller bara vill ha lite upplyftande hårdrock till en kall öl på balkongen.

Band: Artillery Titel: Made in Hell År: 2026 Bolag: Emanzipation Betyg: 10/10 Recensent: Momme - Metalized

Det finns band man respekterar.
Och så finns det band man har levt med.

För undertecknad har Artillery alltid varit mer än bara ett kapitel i dansk metalhistoria. De har varit beviset på att thrash från Taastrup kan mäta sig med resten av världen. Och just därför känns “Made In Hell” inte bara som ännu en release – det känns som ett statement.

Med de två nya låtarna, “Made In Hell” och “Ghost In The Machine”, låter Artillery som ett band som vägrar slå av på tempot. Riffen är rakbladsvassa, solona både sjunger och skär, och rytmsektionen hamrar fram med en självsäkerhet som bara kommer av erfarenhet och samspel. Det här är teknisk thrash med en puls som känns ända in i märgen.

Martin Steene kliver fram med pondus. Hans röst har både skärpa, kontroll och karaktär – och man märker att han inte bara sjunger Artillery, han är Artillery anno 2026. Tillsammans med Michael Stützers karakteristiska leadspel och René Louas energi uppstår en dynamik som känns både fräsch och hungrig.

Nyinspelningen av “Into The Universe” från “Fear of Tomorrow” träffar mig personligen. Inte som ren nostalgi, utan som en påminnelse om hur stark grunden var – och fortfarande är. Den nya versionen är tyngre, större och mer mogen, utan att tappa den ungdomliga nerv som gjorde originalet ikoniskt.

Och den liveinspelade “The Almighty” från Gimle i Roskilde? Den osar av svett, pondus och den där gemenskapen som bara thrash kan skapa.

Över 70 konserter på ett år, turnéer i Asien, festivalspelningar – det här är inget band som lutar sig tillbaka på gamla meriter. Det är ett band som fortfarande jagar nästa scen, både för fansens skull och för sin egen.

“Made In Hell” må vara en mindre release till formatet, men i ambition och genomslagskraft känns den allt annat än liten. För mig är det ljudet av ett band som menar det de gör.

Artillery leve länge.

Band: Gaerea Titel: Loss År: 2026 Bolag: Century Media Betyg: 8/10 Recensent: Johanna Lundberg

Jag har följt Gaerea sedan 2022. Det portugisiska bandet har fängslat mig med sitt dystra, explosiva och arga sound. Då var albumet "Mirage" stenhård black metal. Nu med deras senaste album "Loss" är musiken mer mogen och väldigt poetisk, ledsamt vacker och mjuk, utan att tappa deras hårda sound med gitarr och trummor som kickar en in i själen. Denna gång med sång där man kan höra vad sångaren sjunger. Han har en väldigt vacker röst. Det märks att de har experimenterat musikaliskt med olika stilar och sound. Det är i alla fall i min mening spännande att lyssna på.

Öppningslåten” Luminary” är headbangvänlig och jag kom ihåg första gången jag hörde denna låt och tänkte: jag kan sjunga med i refrängen, vilket jag inte hade gjort tidigare i deras musik.

Nästa låt, ”Submerged”, släpptes även som singel innan albumet kom ut. Låten varvas med ett lugnt intro för att sedan överraskas av trummor och sång som, om man inte är beredd, får en att vakna till liv igen. Denna låt gör en säkerligen nyfiken på hur resten av albumet kommer att låta och man vill höra mer. För det går åt alla olika håll och kanter; stenhårda trummor blandas med en melodi man kan sjunga med i och en ledsam och poetisk text. "The waves of my past are the chains on me. I'm submerged with nowhere to go. I'm drowning in the past of what I used to know". Hur fint är inte den biten? Är det bara jag som hackar lök eller…? Slutar du lyssna efter denna låt kommer du att missa grädden på moset.

Vad som slår mig i detta album är att många låtar överraskar en med något som man tror kommer att bli en ballad för att övergå till att ge en käftsmäll av explosiva gitarrer och trummor om och om igen.

Två låtar som sticker ut är ”LBRNT”, som är det väldigt lugna andningsrummet vi behöver för att reflektera över vad vi hittills har hört. Låten har en kvinnlig röst som vackert sjunger "I'm the nomad", och den följs upp nästan sömlöst i just låten ”Nomad”. ”Nomad” kick-startar med de aggressiva trummorna som är igenkännbara utav Gaerea, för att sedan blandas ut med en refräng som är catchy nog att jag inte kan låta bli att nynna till.

”Stardust” är höjdpunkten på hela plattan och ett värdigt avslut. Den berörde mig i nästan åtta minuter, med något sorgligt i rösten i kombination med en mängd olika sounds. Från något som man tror kommer att bli en ballad går man in i en resa från melankolisk och poetisk till att trummorna drar igång och låten får en våldsam vändning. Texten "And are you still with me when the world goes dark? Are you still with me when I fall apart?" Det känns lite extra när man har förlorat någon. När man hör resten av låten får man tillsammans med blandningen av hårt och mjukt någon form av styrka att vilja kämpa på.

Jag har haft detta album på repeat sedan det kom ut och det enda negativa är att plattan är för kort och att jag bara hann se en låt live på Fållan. För jag behövde åka till akuten med en grovt vrickad fot. Det ska bli roligt att se vad de kommer med härnäst. Jag tror detta album utvidgar deras publik från stenhårda black metal-fans till de som också lyssnar på lite mer melodisk metal.

Du kommer gilla detta album om du gillar: Blackbraid, Møl, Architects, Neurosis, Orbit Culture.

Band: At the Gates Titel: The ghost of a future dead År: 2026 Bolag: Century Media Betyg: 7/10 Recensent: Søren-Peter - Metalized

Lite över ett halvår efter att Tomas Lindberg, sångare i At the Gates, gick bort efter en längre tids kamp mot cancer, släpper bandet sitt åttonde album. Lindberg medverkar på skivan och har haft inflytande över viktiga detaljer som albumtitel, låtordning, mix, artwork och mycket mer – så även om han inte längre finns med oss, är han i allra högsta grad en del av albumet, som spelades in för ett par år sedan.

Den kunskapen är viktig att ha med sig när man lyssnar på albumet, men även om Tomas Lindberg förtjänar stort erkännande för sin karriär, sin betydelse för den melodiska dödsmetallen och sin envisa insats både på skiva och scen, så måste albumet – tyvärr – bedömas på samma villkor som alla andra. Och på “The Ghost of a Future Dead” gör At the Gates det de är bäst på – men upprepar också en del av de misstag de gjort tidigare.

Låt oss slå fast direkt att albumet är mycket bra, att produktion och mix sitter perfekt, och att Tomas Lindberg för två år sedan fortfarande hade rösten i toppform och kunde leverera sitt karakteristiska, förvrängda uttryck. Bandets grepp om melodisk dödsmetal är fortsatt starkt och catchy, och det är ett nöje att följa både trummisen Adrian Erlandsson och gitarristerna Martin Larsson och Anders Björler, som levererar såväl snygga leads som huggande riff.

Albumet fungerar som ett fint soundtrack till bandets resa från comebacken med “At War with Reality” 2014 och fram till idag. Det är melodisk dödsmetal i Volvo-kvalitet, kryddat med ett vackert och nedtonat instrumentalt gitarrstycke i form av “Förgängligheten”.

Allt är med andra ord som det ska, och som lyssnare är man nära att glömma att Lindberg gått bort, eftersom både han och resten av bandet framstår som vitala och energiska genom större delen av de tolv spåren.

Och där någonstans landar också förklaringen till varför “The Ghost of a Future Dead” inte riktigt når de allra högsta betygen. Albumet ligger nämligen lite för nära sina tre föregångare – “At War with Reality”, “To Drink from the Night Itself” och “The Nightmare of Being” – och blir därmed inte den avrundning på karriären man kanske hade hoppats på.

Samtidigt är det fortfarande en bit upp till mästerverket “Slaughter of the Soul” från 1995, som sannolikt förblir det album som definierar At the Gates.

Men bra är det – och extra kul är det att Anders Björler, som var med och startade At the Gates, också är tillbaka på skivan.

Band: Ondt blod Titel: Bauta År: 2026 Bolag: Playground Music Betyg: 6/10 Recensent: Fredrik Dunemo

Norge har mycket att komma med inom hård musik, självklart så är de mest kända för sin black metal. Internationellt har några få faktiskt lyckats, men inom den skandinaviska arean så har Norge lyckats sprida mycket bra musik som håller oss samman i den kalla norden.

Nu ska vi dock inte snacka om black metal. Tänk er snarare in på hardcore, punk, rock och pop i en passande mix. Blandat med allsång, glädjespridning, hårt & brutalt, samtidigt som det är politiskt & viktigt. Ondt blod fokuserar på sitt ursprungsmål från nordnorge, och är musikaliskt en blandning av Kvelertak, Hata som lejon & Turbonegro.

Ondt blod släppte sitt första album "Finnmark" 2016. Två år senare kom "Natur", som var lite mer av den poppigare influensen. När nu tredje albumet "Bauta" kommer åtta år senare, så var såklart förhoppningarna skyhöga.

"AUX" ger mig gosebumps, trallvänlig men samtidigt aggressiv influens av hardcore & rock. Mycket av blandningen som jag nämnt tidigare fortsätter fram till "Máddu", som är mörk och experimental, som visar deras färdighet i stil med deras första album. De två låtarna som kommer därefter är rena rama lyckopiller. Avslutar med titeln "Bauta", som drar ut sitt outro med en skön blandning av vad Ondt blod är = Tungt, hårt, melodiskt och känsligt.

Struktur genom ett album är viktigt, det är lätt att tappa fokus om det spretar för mycket, vilket det tyvärr gör här. Låtarna i sig är bra, men den känslomässiga banan när man lyssnar igenom allt blir bara krånglig. Man vill hellre byta låtar beroende på vilket "mode" man är i. Jag brukar inte vara petig och anmärka petitesser, men det drar ner lite på betyget. Uppskattar att de är tillbaka, men "Finnmark" är något de aldrig kan överträffa.