I slutet av 80- och början av 90-talet höll TV3 på att döda mitt hockeyintresse (hade väl i och för sig inte varit någon världskatastrof, men ändå) tack vare ”profiler” som Lars-Gunnar Björklund, Lasse Kinch, PA Gullö och Håkan Södergren. Samtliga emellanåt illa pålästa, flåshurtiga och jobbiga att lyssna på. Egentligen har inte mycket hänt sedan dess kan jag konstatera så här tjugotalet år senare. Visst, personer har bytts ut (sånär som på Håkan ”Håkeye” Södergren) och flåshurtigheten är kanske inte lika påtaglig. Istället har vi fått expertkommentatorer och programledare till förbannelse. Jobb som tidigare utfördes av en person fördelas numera på minst två. Det räcker inte längre med en så kallad ”expert”, nej då, nu ska det vara någon vid rinkside (hur långt har du kvar till pensionen Niklas Wikegård?), en som ritar pilar och pratar taktik när det blir lite dödtid (Håkanm någon?). Lägg där till en bisittare (Calle Johansson som faktiskt är bra) till kommentatorn (jobbiga Niklas Holmgren), samt en eller flera experter i studion där Niklas Jidhe (räcker tydligen inte med en Jidhe i tv längre) är programledare.
Frågan jag ställer mig är vem allt detta är för? Har vi blivit så intresserade av taktik att vi behöver flera olika ”experters” klargöranden kring ett dåligt byte, en risig passning eller ett felaktigt uppspel? Behöver vi över huvud taget en snubbe (oftast är det en man) nere vid rinkside, eller än värre i båset? Vad fyller det för funktion? Kanske är det helt enkelt så att redaktionscheferna tänker på arbetslinjen? De ser en chans till lite good will och låter några föredettingar vara med i tv och uttrycka floskel på floskel. Är det för sponsorerna månne? Som du ser, frågorna hopar sig.
Tyvärr går det att applicera exakt samma scenario på både andra tv-kanaler och andra sporter. Jag menar, vem bryr sig om vad Rit-Ola ritar eller vad Bosse Pettersson säger? Vad spelar det över huvud taget för roll? Vilken är egentligen målgruppen? Jag känner ingen som går igång på vare sig Sladjan Osmanagic eller Martin Åslund. Jag vet inte heller någon som tycker att Mikael Renberg är särskilt festlig att lyssna på. Och är det inte så att den som tittar på ishockey, fotboll etc. redan är tillräckligt initierad att denne inte behöver all denna överinformation? Bara för att vår tid förärats namnet "Informationstiden", ska väl inte information vara ett självändamål. Tittaren måste väl ges tid att tänka själv för bövelen. Var hamnar vi annars? Vad händer med vår förmåga att ta egna initiativ och agera om vi ständigt låter någon annan diktera villkoren och berätta för oss hur vi ska tänka och se på saker? Det är något som tål att funderas på.
...................................
För övrigt blev det inte Mark Williams som tog hem VM, utan John Higgins, som nu är uppe på hela fyra titlar. Det finns inte mycket att säga om, det gör det däremot om hans motståndare, 21-årige Judd Trump som spås en lysande snooker-karriär. Offensiv till tusen och därmed en blivande publikfavorit. Inom några år är han världsetta, sanna mina ord.
Dagens filmtips: Vad som helst av Jan Svankmajer, tjeckisk leranimatör. Spana in följande och låt dig hänföras av fantasirikdomen:
Inlägget skrevs till tonerna av Year Of The Goat - Lucem Ferre.
Kommentarer
RSS-flöde för kommentarer på denna post