Att det fortfarande är en patriarkal samhällsstruktur som genomsyrar det svenska samhället går knappast att argumentera emot. Kvinnor tjänar i genomsnitt sämre och innehar sällan de högsta posterna på arbetsplatsen. På hemmaplan förväntas de sköta markservicen, för så har det ju alltid varit (jorå, jag är medveten om att jag generaliserar). Och även om man kan se tendenser mot ett mer jämställt tänk hos sentida generationer, påvisar forskningen alltjämt att det inom skolvärlden ännu finns en hel del att arbeta med på området. Pojkar är stökigare och tar mer plats, samtidigt som flickorna är flitiga, men tysta och inte sällan de får agera hjälpreda åt sina stökiga klasskamrater, så att dessa ska få något gjort. Detta medför att flickorna hämmas i sin utveckling medan pojkarnas agerande anses tillhöra det ”normala”. Det är i denna problemskrivning filmen (och den litterära förlagan förstås) Tusen gånger starkare tar sin utgångspunkt.
Och tanken är lika god som nödvändig, problematiken bör verkligen belysas. Tyvärr lämnar hantverket en hel del att önska. Kortfattat handlar Tusen gånger starkare om den blyga och tysta (såklart) Signe (Judit Weegar), som också är filmens berättare, och den klass hon går i. Här finns de snygga tjejerna, coola killarna, töntarna och de som bara är. I klassrummet är det killarnas lag som råder. Åtminstone på Olles (Jacob Ericksson) lektioner. Om det är han givetvis inte medveten. Men så en dag börjar det en ny tjej i klassen, Saga (Julia Sporre) som bryter mönstret genom att vägra finna sig i rådande normer. Olle låter sig imponeras och ger Saga uppdraget att försöka få tjejerna att ta mer plats. Saga känner sig förorättad men beslutar sig för att gå Olle till mötes. Men på sitt sätt.
Har vi sett det förut? Jorå, ett antal gånger, ibland bättre, ofta lika bra eller sämre. Som sagt, ämnet är lovvärt, men man måste låta åskådaren få tänka lite själv. I Tusen gånger starkare staplas klyschorna på varandra och allting, precis allting, känns igen. Jacob Erickssons Olle finns säkerligen på en del skolor, men känns ändå inte trovärdig. Inte heller det samtal som Olle har med Saga går att tro på. Det blir onaturligt, övertydligt.
Ändock måste jag tillstå att Tusen gånger starkare har sina poänger, inte minst som utgångspunkt i en diskussion med grundskolelever om rådande strukturer i såväl skolan som samhället i stort. Som filmintresserad finns här däremot inte mycket att hämta. Då är Teresa Fabiks Hip hip hora!, och framför allt, Lukas Moodyssons Fucking åmål betydligt bättre. Men bara att dryfta ämnet är lovvärt i sig, så se gärna Tusen gånger starkare bara för det. Förvänta dig dock inga stordåd.
