Antar att det inte är så många av Metalcentrals läsare som ägnade lördagskvällen åt Ingmar Bergmans psykologiska drama Persona. Ni hade säkert något bättre för er (typ umgås med andra och inte titta på tv alls). Själv kände jag mig kallad. Främst för att det var närmare femton år sedan jag såg filmen. Men jag konstaterar snart att filmen står sig lika bra idag. Sven Nykvist suggestiva foto och Bergmans stilsäkra regi i samklang med kvinnliga skådepelare i världsklass tål att ses om och om igen.
Länge var det högst osäkert om det skulle bli någon Bergman denna kväll. Barnen hade i sedvanlig ordning bestämt sig för att sömn är något för andra. Men efter visst trugande låg de i sina sängar. Nu kvarstod det bara att övertyga frun om Bergmans storhet. Storsint som hon är lät hon sig övertalas. En viss skepsis kunde dock skönjas i hennes ansikte men som så många gånger förr höll hon god min. Efteråt konstaterade hon att Bergman fortfarande inte hörde till favoriterna. Hade det inte varit för att jag berättat att det var en Bergmanfilm vi skulle se hade hon gett upp redan efter de inledande minuterna av konstnärligt bildkollage. Jag förstår henne.
Persona hör knappast till mästerregissörens mer lättviktiga filmer. I korta drag handlar den om Almas (Bibi Andersson, som fick en Guldbagge) bekännelser för den tillfälligt stumma aktrisen Elisabeth Vogler (Liv Ullmann), vilken hon följt med till ett sommarställe med föresatsen om att råda bot på hennes ”sjukdom”. Sven Nykvist suggestiva foto, där pastell samsas med kornighet och kontraststyrka, bidrar till att skapa den ödesmättade stämning som genomsyrar filmen. Bergman själv bidrar med fingertoppkänsla vad avser valet av skådespelerskor och hur han regisserar dem. Persona är på många sätt ett drama som utspelar sig lika mycket i åskådarens huvud som på tv-skärmen (eller duken). Det är en lågmäld, men samtidigt kraftfull film som dröjer sig kvar långt efteråt. Till stor del har det att göra med de många möjligheter till tolkning som filmen ger.
Efteråt skyndar frun till badrummet. Själv dröjer jag mig kvar i soffan för att samla tankarna. Känner mig nästan tom på innehåll. Ändå är jag tillräckligt vid medvetande för att kunna fundera över Bergmans inflytande. Hade det psykologiska dramat sett likadant ut utan en film som Persona och? Hade till exempel Black Swan över huvud taget varit möjlig att färdigställa? Självklart kanske du svarar. Själv är jag inte lika säker. För även om vi i Sverige har haft svårt att greppa många av Bergmans filmer (han framställs ju ofta som svår och konstig) så går det inte att förbise synen på honom utanför landets gränser. Här är han för många ett geni. Och genier ser vi ju upp till...
Dagens filmtips: Jag dödade min mamma (2009). En strålande debutfilm. Stark, vacker och engagerande.
Musiken som förgyllde denna kväll var Cauldron - Burning Fortune.
