Amerikaner har en tendens att göra egna versioner av sådant de gillar. Infernal Affairs blev The Departed, Ringu blev The Ring och Ju-On blev The Grudge. För att ta några exempel. Även Sverige har ”drabbats” (ofta är det ju tyvärr så att originalet håller betydligt högre klass), länge pratades det om en anglosaxisk Jägarna (kanske tur att den aldrig blev av) och just nu pågår David Finchers emotsedda nyinspelning av Män som hatar kvinnor, som väntas ha premiär i slutet av året. En annan svensk film som rönte stor uppmärksamhet, och som fått en amerikansk efterlaga, är Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in.

Lindqvists tog, något oväntat, såväl kritiker som vardagsläsare med storm i och med debuten Låt den rätte komma in. Att skräcklitteratur ofta mottas med skepsis är ingen hemlighet, men genom att förlägga historien till Stockholmsförorten Blackeberg och fokusera på vardagsproblem som utanförskap, kärlek och mobbning kom skräcktemat att bli en tämligen liten del av berättelsen. Just det realistiska anslaget lockade över nya läsare till genren. 

Nog fanns det således en och annan som våndades över att Tomas Alfredson fått i uppdrag att göra film av Lindqvists roman. Alfredson själv var länge tveksam, men lyckades till slut att hitta en ingång i berättelsen om Eli och Oskar. Resultatet blev ett välspelat och formmässigt snyggt drama med inslag av skräck (såklart). Mycket är sig likt sett till romanens innehåll, så när som på att ett antal karaktärer fått stryka på foten och att delar av slutet skrivits om. 

Den amerikanska återgivningen av Låt den rätte komma in, som fått namnet Let Me In, bör främst ses som en version på Alfredsons tolkning. Matt Reeves (Cloverfield), som både skrivit manus och regisserat, har skalat av grundhistorien ännu mer. Karaktärerna är färre till antalet, till exempel är alkoholisterna i stort sett borta och Oskars (Owen här) pappa har reducerats till en röst. Istället har en polisroll skrivits in i manuset som hjälper till att driva handlingen framåt. Dessutom har Reeves tagit sig friheten att ändra helt på ”Håkans” bakgrund. Pedofilvinkeln är borttagen, istället antyds det att ”Håkan” följt Abby (Eli) sedan han var i Owens ålder. Härmed framstår han som mer sympatisk än hos Alfredson (och Lindqvist), även om han även här är en mördare.

Över huvud taget står sig Reeves version bra gentemot Alfredsons. Främst beror det på att berättartempot, som även här är drömskt, samt det stilrena och snygga fotot (ser dock annorlunda ut här, men är i det närmaste lika vackert) tagits till vara. Även det sparsmakade skådespeleriet känns igen, framför allt är det lite extra kul att se personliga favoriten Richard Jenkins (Six Feet Under, The Visitor) övertyga i Per Ragnars roll.

Dock kan man ställa sig frågan varför Reeves valt att göra filmen. Det är ju inte direkt så att Reeves tillför något nytt till historien (förutom att göra Owen till voyeurist)? Ska man kanske se Let Me In som en hyllning? Eller är det helt enkelt så att filmen blivit till enkom för att tillgodose en amerikansk publik som inte orkar ta sig an film där man tvingas läsa en textremsa för att kunna förstå handlingen?  Jag hoppas på det förra. Om inte, så är bakgrunden till Let Me Ins tillblivelse enbart sorglig.

Dagens filmtips: Ikväll gör SVT en välgärning genom att visa Persona (1966), en av Ingmar Bergmans starkaste filmer. Får inte missas!

Earth - Angels Of Darkness, Demons Of Light 1 och Iroha gjorde författandet av ovanstående inlägg möjligt.

Tags: Cloverfield | Låt den rätte komma in | Let Me In | Matt Reeves | Per Ragnar | Richard Jenkins | Six Feet Under | The Visitor | Tomas Alfredson