Skräckgenren är svårbemästrad. Kanske är det som gjort att vi sett så få exempel på skräckfilm i Sverige. Kanske beror det på att få av försöken varit särskilt lyckade. Hur många minns idag filmer som Besökarna (1988), Svart Lucia (1992) eller Lithivm från 1998 (enligt vissa kritiker den absolut sämsta film som över huvud taget gjorts i Sverige, tillika David Flamholcs karriärdödare)? Själv minns jag hur såväl Besökarna som Svart Lucia och på bloggen tidigare nämnda Månguden vållade stort obehag hos mig. Men det var då. Sedan dess är det egentligen bara Blair Witch-minnande Det okända (2000) och Tomas Alfredsons Låt den rätte komma in som gjort någon form av avtryck. Den senare är ju dessutom så mycket mer än en skräckfilm.
Visst filmer som Frostbiten och Strandvaskaren har även de vållat obehag, men av helt andra orsaker och bör därav glömmas bort. Vad gäller Fredrik Hillers Psalm 21 är jag mer kluven. Här finns ett till stora delar gott hantverk och en historia som åtminstone inledningsvis är engagerande. Att filmen är gjord enligt genrens konventioner är egentligen inte heller det något bekymmer (även om jag börjar bli lite trött på långhåriga småflickor i ofokus), varje nyproducerad film behöver ju knappast bryta ny mark för att vara bra. Problemen med Psalm 21 hittas på andra plan; manuset, skådespelarinsatserna, samt ljudspåret. Även effekterna lämnar en del att önska, men det är knappast avgörande. Dåliga effekter kan man köpa så länge filmen i övrigt är bra.
Att skådespelare spelar över behöver inte alltid vara av ondo (tänk Jack Nicholson i The Shining), men i Psalm 21 fungerar det inte alls. Jonas Malmsjö pendlar mellan riktigt bra till riktigt dålig, Niklas Falk gör ännu en stereotyp figur och Björn Karlsson kan endast vara nöjd över mustaschen. Då fungerar Görel Crona och Per Ragnar bättre, även om deras roller är förhållandevis små i sammanhanget. Insatserna underlättas å andra sidan inte av den illa skrivna dialogen. I diskussionerna kring kyrkan, Bibeln och prästskapet blir det nästintill pinsamt. Slutpredikan håller ungefär samma klass som slutet i Kay Pollaks pekoral Så som i himmelen. Det säger en hel del.
Tyvärr får också ljudspåret signerat Christer Christenssons motsatt effekt. Istället för att fylla i enskilda händelser dränks i stort sett varje scen av överdramatisk orkestermusik, vilket medför att man som tittare irriteras snarare än skräms. Devisen lagom är bäst hade varit att föredra.
Jag betvivlar inte Hillers kunnande, men hade gärna sett att han satsat sina pengar i ett annat projekt, eller åtminstone lagt ner några månader till på manuset. Ansatser till något bra finns, men de dribblas bort ju längre filmen lider. Det krävs trots allt lite mer än snyggt foto, några hoppa-till-scener och överdimensionerat stråkarbete för att skapa stämning. Men det kanske rättats till lagom till nästa film. Jag håller tummarna.
Dagens filmtips: À l'intérieur (Inside, 2007). Fransk skräckis som man inte glömmer i första taget.
Den här gången stod Tid - Giv akt (2010) och UFOmammut - Godlike Snake (2010) för musiken.
