I slutet av 80- och början av 90-talet höll TV3 på att döda mitt hockeyintresse (hade väl i och för sig inte varit någon världskatastrof, men ändå) tack vare ”profiler” som Lars-Gunnar Björklund, Lasse Kinch, PA Gullö och Håkan Södergren. Samtliga emellanåt illa pålästa, flåshurtiga och jobbiga att lyssna på. Egentligen har inte mycket hänt sedan dess kan jag konstatera så här tjugotalet år senare. Visst, personer har bytts ut (sånär som på Håkan ”Håkeye” Södergren) och flåshurtigheten är kanske inte lika påtaglig. Istället har vi fått expertkommentatorer och programledare till förbannelse. Jobb som tidigare utfördes av en person fördelas numera på minst två. Det räcker inte längre med en så kallad ”expert”, nej då, nu ska det vara någon vid rinkside (hur långt har du kvar till pensionen Niklas Wikegård?), en som ritar pilar och pratar taktik när det blir lite dödtid (Håkanm någon?). Lägg där till en bisittare (Calle Johansson som faktiskt är bra) till kommentatorn (jobbiga Niklas Holmgren), samt en eller flera experter i studion där Niklas Jidhe (räcker tydligen inte med en Jidhe i tv längre) är programledare.

Frågan jag ställer mig är vem allt detta är för? Har vi blivit så intresserade av taktik att vi behöver flera olika ”experters” klargöranden kring ett dåligt byte, en risig passning eller ett felaktigt uppspel? Behöver vi över huvud taget en snubbe (oftast är det en man) nere vid rinkside, eller än värre i båset? Vad fyller det för funktion? Kanske är det helt enkelt så att redaktionscheferna tänker på arbetslinjen? De ser en chans till lite good will och låter några föredettingar vara med i tv och uttrycka floskel på floskel. Är det för sponsorerna månne? Som du ser, frågorna hopar sig.

Tyvärr går det att applicera exakt samma scenario på både andra tv-kanaler och andra sporter. Jag menar, vem bryr sig om vad Rit-Ola ritar eller vad Bosse Pettersson säger? Vad spelar det över huvud taget för roll? Vilken är egentligen målgruppen? Jag känner ingen som går igång på vare sig Sladjan Osmanagic eller Martin Åslund. Jag vet inte heller någon som tycker att Mikael Renberg är särskilt festlig att lyssna på. Och är det inte så att den som tittar på ishockey, fotboll etc. redan är tillräckligt initierad att denne inte behöver all denna överinformation? Bara för att vår tid förärats namnet "Informationstiden", ska väl inte information vara ett självändamål. Tittaren måste väl ges tid att tänka själv för bövelen. Var hamnar vi annars? Vad händer med vår förmåga att ta egna initiativ och agera om vi ständigt låter någon annan diktera villkoren och berätta för oss hur vi ska tänka och se på saker? Det är något som tål att funderas på.

...................................

För övrigt blev det inte Mark Williams som tog hem VM, utan John Higgins, som nu är uppe på hela fyra titlar. Det finns inte mycket att säga om, det gör det däremot om hans motståndare, 21-årige Judd Trump som spås en lysande snooker-karriär. Offensiv till tusen och därmed en blivande publikfavorit. Inom några år är han världsetta, sanna mina ord.

Dagens filmtips: Vad som helst av Jan Svankmajer, tjeckisk leranimatör. Spana in följande och låt dig hänföras av fantasirikdomen:

Inlägget skrevs till tonerna av Year Of The Goat - Lucem Ferre.

Tags: Bosse Pettersson | Calle Johansson | Håkan Södergren | hockeyvm | Lars-Gunnar Björklund | Lasse Kinch | Martin Åslund | Mikael Renberg | Niklas Holmgren | Niklas Jidhe | Nilkas Wikegård | Osmanagic | Rit-Ola | TV3

Kvartsfinalerna är i full gång. Judd Trump ser onekligen vass ut, Mark Williams likaså. Mark Selby vacklar något och matchen mellan O´Sullivan och Higgins verkar bli så tuff som man kunde ana. Jag pratar givetvis om världsmästerskapet i den i Sverige så sorgligt förbisedda sporten snooker.

Snooker är, för den som inte vet, en typ av biljard men med betydligt högre svårighetsgrad. Borden är 3.60 * 1.80, vilket är stort, samtidigt är fickorna (hålen alltså) och bollarna mindre. För att lyckas krävs således ett taktiskt sinne, matematiska kunskaper, fantastiskt psyke och bollkontroll utöver det vanliga. Till skillnad från många andra sporter behöver inte en tilltagande rondör vara till någon nackdel. Trivselkilona kan snarare ge extra kraft i stötarna och naturlig pondus över bordet.

Trots att snooker åtnjuter ett litet intresse i vårt avlånga land kan vi ändock känna oss stolta över Eurosports (mig veterligen den enda kanal som visar snooker) eminenta kommentator Kim Hartman, som på Zachrisson-manér lotsar tittaren genom matcherna. Hans lugna framtoning och minnesvärda kommentarer gör tittandet till ett sant nöje. Detta är något som DARKTHRONEs Nocturno Culto också påpekar i senaste numret av Close Up Magazine, där han bland annat dryftar sitt intresse för sporten. HÄR kan du ta del av några av Hartmans mest minnesvärda citat.

Hur går det då i årets upplaga av VM? Innan turneringen tippade jag Mark Williams och det får nog stå fast, även om jag i sedvanlig ordning håller tummarna för sportens bad boy Ronnie O´ Sullivan, som dagarna före turneringen var på väg att hoppa av. Karln som sagt och gjort både det ena och andra genom åren lämnar få oberörda. Säsongen har fram till VM varit en bedrövelse, men när han är som allra bäst finns det få, om någon, som kan mäta sig med honom. Så nu är det upp till bevis i bataljen mot ständige antagonisten John Higgins. Må bäste spelare vinna (och måtte det bli Ronnie).

Ögongodis:

Dagens filmtips: Mången sportfilmer har det gjorts genom åren. Några har berört (The Wrestler, Dogtown and Z-boys, Riding Giants, Raging Bull etc.), andra stimulerat kräkreflexen (Remember the Titans någon?). En film som gjort intryck på mig är Murderball från 2005 som handlar om något så ovanligt som rullstolsrugby. Kan det bli tuffare än så?

Nej, inlägget skrevs inte till tonerna av "Eye Of The Tiger" utan till Primordial och Skraeckoedlan.

Att Mastodon hör till mina favoriter lär knappast ha undgått någon som regelbundet besöker metalcentral. Inte heller att en av föregående års största stunder utspelade sig i London och anrika Roundhouse. Sjuttiofem minuter musikalisk briljans med fokus på årtiondets kanske vassaste släpp - "Crack The Skye". Berörd var bara förnamnet (recension hittar du här). Att det nu ges möjligheten att få återuppleva (i alla fall nästan) denna magiska afton om och om igen, tack vare hyfsat färska dvd-släppet Live At Aragon, är självklart glädjande. Inte bara för mig utan också för alla fans som snopet snuvades på konfekten på grund av att strängbändaren Bill Kellhier tvingats till att kurera sin pankreatit (som med stor sannolikhet uppstått i samband med otillbörlig alkoholkonsumtion).

Hur låter då Live At Aragon? Bra förstås, det är ju Mastodon vi snackar om. Men precis som Tomas Lundström konstaterar i sin utmärkta recension på dagensskiva, och som även jag var inne på, hade det räckt med att få höra Crack The Skye. Det som kommer efter blir inte den grädde på moset man skulle kunna hoppas på. För jämte låtar som Oblivion och The Czar står sig Circle Of Cysquatch och Mother Puncher tämligen slätt. Men sammantaget är Live At Aragon ändock ett givet köp. Och då bör jag väl tillägga att jag sällan finner glädje i att titta på live-dvd:er. Men Mastodon verkar jag inte kunna få nog av.

Dagens filmtips: Rush in Rio (2003). Anledningen till att Rush idag är ett av mina absoluta favoritband.

Year Of The Goat - Of Darkness har gått på repeat under författandet av detta inlägg. Tomas Eriksson måtte ha en av landets bästa röster. Och vilken låt sedan!

Tags: Bill Kellhier | dagens skiva | Live at Aragon | Mastodon | Rush in RIo | Tomas Lundström | Year of the Goat

Att det fortfarande är en patriarkal samhällsstruktur som genomsyrar det svenska samhället går knappast att argumentera emot. Kvinnor tjänar i genomsnitt sämre och innehar sällan de högsta posterna på arbetsplatsen. På hemmaplan förväntas de sköta markservicen, för så har det ju alltid varit (jorå, jag är medveten om att jag generaliserar). Och även om man kan se tendenser mot ett mer jämställt tänk hos sentida generationer, påvisar forskningen alltjämt att det inom skolvärlden ännu finns en hel del att arbeta med på området. Pojkar är stökigare och tar mer plats, samtidigt som flickorna är flitiga, men tysta och inte sällan de får agera hjälpreda åt sina stökiga klasskamrater, så att dessa ska få något gjort. Detta medför att flickorna hämmas i sin utveckling medan pojkarnas agerande anses tillhöra det ”normala”. Det är i denna problemskrivning filmen (och den litterära förlagan förstås) Tusen gånger starkare tar sin utgångspunkt.

Och tanken är lika god som nödvändig, problematiken bör verkligen belysas. Tyvärr lämnar hantverket en hel del att önska. Kortfattat handlar Tusen gånger starkare om den blyga och tysta (såklart) Signe (Judit Weegar), som också är filmens berättare, och den klass hon går i. Här finns de snygga tjejerna, coola killarna, töntarna och de som bara är. I klassrummet är det killarnas lag som råder. Åtminstone på Olles (Jacob Ericksson) lektioner. Om det är han givetvis inte medveten. Men så en dag börjar det en ny tjej i klassen, Saga (Julia Sporre) som bryter mönstret genom att vägra finna sig i rådande normer. Olle låter sig imponeras och ger Saga uppdraget att försöka få tjejerna att ta mer plats. Saga känner sig förorättad men beslutar sig för att gå Olle till mötes. Men på sitt sätt.

Har vi sett det förut? Jorå, ett antal gånger, ibland bättre, ofta lika bra eller sämre. Som sagt, ämnet är lovvärt, men man måste låta åskådaren få tänka lite själv. I Tusen gånger starkare staplas klyschorna på varandra och allting, precis allting, känns igen. Jacob Erickssons Olle finns säkerligen på en del skolor, men känns ändå inte trovärdig. Inte heller det samtal som Olle har med Saga går att tro på. Det blir onaturligt, övertydligt.

Ändock måste jag tillstå att Tusen gånger starkare har sina poänger, inte minst som utgångspunkt i en diskussion med grundskolelever om rådande strukturer i såväl skolan som samhället i stort. Som filmintresserad finns här däremot inte mycket att hämta. Då är Teresa Fabiks Hip hip hora!, och framför allt, Lukas Moodyssons Fucking åmål betydligt bättre.
Men bara att dryfta ämnet är lovvärt i sig, så se gärna Tusen gånger starkare bara för det. Förvänta dig dock inga stordåd.

Dagens filmtips: Mellan väggarna (2008).

Soundtracket idag stod The Haunteds "Unseen" för.

Tags: Fucking Åmål | Hip hip hora! | Jacob Ericksson | Judit Weegar | Julia Sporre | Lukas Moodysson | Teresa Fabik | Tusen gånger starkare

Trodde du (eller kanske snarare hoppades) att filmer som bygger på serier var en utdöende konstart? I sådant fall är det dags att tänka om. 2000-talet har nämligen inneburit ett allt större intresse för att omvandla serier till film. Spiderman, Hulk, X-Men, Batman, Superman, Catwoman och Daredevil är bara några av alla de seriehjältar som fått en plats på vita duken under det senaste årtiondet. Frågan är vad det beror på.

Till viss del har det givetvis att göra med att det idag är tekniskt möjligt att göra dessa hjältar och hjältinnor rättvisa på film. Därmed inte sagt att historierna alltid håller ihop, men vad gör väl det när vi låter oss bländas av extravaganta stunts, häftiga effekter och 3D-teknik? Det är ju sååå häftigt.

Eller är det det? Är det inte snarare så att man som åskådare gång efter annan känner viss besvikelse över de avsteg som tagits från originalet just till förmån för ytterligare en explosion eller en tillkonstlad kärlekshistoria. Å andra sidan är det kanske inte främst till fansen filmerna riktas utan till en explosions- och effekttörstande allmänhet som endast önskar bli underhållen i ett par timmar.

Så är det nog, vilket filmbolagen också förstått. Även om fansen ogillar filmversionen kommer de med stor sannolikhet ändå att se den. Och vad gäller allmänheten är inte heller den svår att övertala. Med rätt marknadsföring går det att övertyga de flesta. Det måste åtminstone vara fallet med The Green Hornet som drog storpublik i USA trots genomgående usla recensioner. Ibland brukar det talas om motreaktion i fall likt detta (Göta kanal till exempel), men det är knappast hela sanningen. Hur människor tänker och resonerar är sällan enkelt att förstå, vilket också är ett av filmbolagens största utmaningar. Men innan de löst det, väljer de att trampa i invanda hjulspår och mata oss konsumenter med blockbuster på blockbuster. Inte sällan med seriehjältar i huvudrollerna.

Nedan följer några trailers på kommande "serietidningsfilmer". Mycket nöje/missnöje:

.........................................

För övrigt måste "Det överexponerade gömstället" vara årets skivtitel (och en av de bästa skivorna i år över huvud taget). Bob Hund är och förblir ett av Sveriges bästa band. Någonsin.

Dagens filmtips: Batman Begins (2005).

Dagens inlägg skrevs på plats i mitt överexponerade gömställe med Graveyard, Blood Ceremony och Bob Hund, förstås, som sällskap.

Tags: Batman | Bob Hund | Catwoman | Daredevil | Det överexponerade gömstället | Green Hornet | Hulk | Spiderman | X-Men

Nyligen skrev kollega Trosic ett inlägg på sin blogg om vad man kan kräva av ett album för att det ska få full pott. Utgångspunkten för inlägget är en tråd på Sweden Rocks forum. Med nyanserad blick låter Trosic läsaren ta del av hans intressanta resonemang kring ett ämne som vållat ångest och bryderier hos många musikälskare. Diskussionen kan tyckas trivial och navelskådande, men är för de initierade blodigaste allvar (nåja).

På samma sätt diskuteras ju även film. Själva diskussionen ser i stort likadan ut, inte sällan med IMDB: s topplista som utgångspunkt. Det finns dock vissa skillnader medierna emellan. Den antagligen viktigaste av dessa är det faktum att man sällan ser en film mer än en, kanske två gånger, innan man ger den ett betyg. Samtidigt kräver en skiva som får högsta betyg ofta tio, ibland tjugo, genomlyssningar. Visst, en film är vanligtvis längre och rymmer, förutom ljud, också bild (duh), vilket i sin tur ger helt andra förutsättningar. Här kommer inte minst dagsformen att spela in. Låt mig ta ett exempel:

Du kommer hem från jobbet och är svintrött. Av någon konstig anledning bestämmer du dig för att trotsa din sargade själ och ger dig på den mycket långsamma och eftertänksamma Gudar och människor. Vad tror du händer? Somnar? ja antagligen. Inte för att filmen är dålig (det är den inte) utan för att förutsättningarna för att titta på den typen av film är sämsta tänkbara. Men, tänker du, den går ju att se om. Självklart gör den det, men vårt första intryck har ofta en avgörande roll. Därmed inte sagt att det är omöjligt.

Vad krävs då för att en film ska kunna uppnå det högsta av betyg? Inte så mycket om man får tro sentida Roger Ebert. Karl jämställer filmer som Salt och Rango med Citizen Kane (åtminstone om man ser till betyget). Kanske kan han skylla på åldern. Frågan kvarstår. Trosic menar, vad gäller skivor, att helheten är mycket viktig, men att en platta kan innehålla en, kanske två lite sämre låtar och ändå nå toppbetyg. Applicerat på film skulle samma resonemang innebära att en skådis är sådär i en roll, eller att ett par sekvenser är halvdana. Jag köper det.

Samtidigt tror jag att kontexten är viktigare när det kommer till film, alltså var och i vilket sammanhang filmen beskådas. Numera är det förvisso fullt möjligt att få riktigt bra filmupplevelser hemma i soffan, men på den tiden det bara fanns VHS krävdes det bioduk för att den där extatiska känslan skulle infinna sig. Till viss är det så även idag, åtminstone för min egen del.Men nog har jag sett en och annan fullpoängare på hemmaplan.

Den sista frågan torde då handla om vilka filmer som jag är villig att ge högsta betyg. Svar: Vet faktiskt inte, men nedan följer en lista över filmer som påverkade mig mycket när jag såg dem:

Amelie från Montmartre, Apocalypse, Barntjuven, Bennys video, The Big Lebowski, The Big Sleep, Black Swan, Casablanca, Chinatown, Cinema Paradiso, Citizen Kane, Fanny & Alexander, Festen, Funny Games, Gudfadern 1-2, Guds stad, Gycklarnas afton, Hunger, In The Mood For Love, Maffiabröder, No Country For Old Men, Pans Labyrint, Reservoir Dogs, Seven, Station Agent, Persona, Winter´s Bone, Återkomsten.

Dagens filmtips: se ovan.

Graveyard - Hisingen Blues spisades under tiden detta inlägg författades.

Tags: Amelie från Montmartre | Apocalypse | Återkomsten | Barntjuven | Bennys video | Black Swan | Casablanca | Cinema Paradiso | Citizen Kane | Fanny & Alexander | Festen | Funny Games | Gudfadern 1-2 | Guds stad | Gycklarnas afton | Hunger | In The Mood For Love | Maffiabröder | No Country For Old Men | Pans Labyrint | Persona | Reservoir Dogs | Seven | Station Agent | The Big Lebowski | The Big Sleep | Winter´s Bone

Stefan Jarl har gjort många minnesvärda dokumentärer, men frågan är om inte Underkastelsen från förra året är den som drabbar hårdast. I filmen låter Jarl undersöka sitt blod, vilket visar sig innehålla en mängd olika kemikalier. Kemikalier som med stor sannolikhet kommer att finnas kvar när Jarl lämnar jordelivet. Kemikalier som vi alla bär på.

Härpå låter Jarl ett antal olika experter (många tunga namn), världen över, förklara och resonera kring alla dessa kemikalier som vi har runt omkring oss utan att vi vare sig tänker på dem eller kan göra något åt dem. Experterna är rörande överens om att det som idag är ett relativt litet problem redan om några generationer kommer att vara ett av de allra största. De hävdar nämligen att vår generation och de som kommer efter exponerats betydligt mer för kemikalierna än till exempel Jarls generation.

Bilden som målas upp är minst sagt oroande, och även om det blir väl många talking heads och vetenskapliga termer slutar aldrig Underkastelsen att beröra. Allra starkast blir det när skådespelerskan Eva Röse konfronteras med det faktum att hon i och med graviditeten överfört ett otal kemikalier till fostret. Det går inte att ta miste på hennes känslor när detta uppdagas.

Stefan Jarl säger i extramaterialet till Modstrilogin att filmskapande, även dokumentärer, alltid handlar om att skapa illusion. Det handlar om att övertyga den som tittar på att det som sägs åtminstone känns som vore det verklighet. Det lyckas Stefan Jarl utmärkt med den här gången.

Dagens filmtips: Capturing The Friedmans (2003). En dokumentär som väcker känslor. Jag lovar.

Ockult rock av märket Blood Ceremony agerade soundtrack denna gång.

Tags: Eva Röse | Stefan Jarl | Underkastelsen

En norsk film om troll låter kanske inte så roligt teorin, men fungerar desto bättre i praktiken. I alla fall om man pratar om mockumentären Trolljegeren. Formen har hämtats från den numera klassiska The Blair Witch Project, det vill säga filmen börjar med att vi får veta att det som vi snart ska få se är material som någon hittat och som nu presenteras för första gången. Lite trist kan tyckas, men det blir snart bättre.

Kort handlar Trolljegeren om tre filmstudenter som hakar på drevet om misstänkt tjuvskytte på björnar. En man vid namn Hans ses som huvudmisstänkt. Snart visar det sig att både björnarna och Hans är del av något betydligt större.

André Øvredal har med Trolljegeren fått till en riktigt sevärd film. Detta beror inte minst på själva formen, mockumentären är en tacksam filmform för den här typen av film. Genom att skapa en illusion av verklighet låter vi oss lättare övertygas. Kanske inte fullt ut, men tillräckligt. Historien, karaktärerna och dialogen fungerar i stort sett riktigt bra hela vägen (slutet känns inte helt lyckat). Därigenom blir Trolljegeren också ren njutning att se. Hans är, som det vid ett flertal tillfällen påpekas, en riktig hjälte, utan att det för den sakens skull blir för mycket. Se och låt dig förundras över att norrmännen inte bara är skickliga i längdspåret.

Dagens filmtips (förutom ovanstående) får bli en annan lyckad mockumentär - Peter Jacksons Forgotten Silver (1995) som lurat många.

(O)ljudet som ackompanjerade detta inlägg stod Tragedy - Nerve Damage för.

Tags: André Øvredal | Forgotten Silver | Peter Jackson | Trolljegeren

Smaken är som baken, onekligen. Igår ställde jag mig frågande till huvudhistorien i The King´s Speech men tji fick jag. Tom Hoopers film blev kvällens stora vinnare med sammanlagt fyra Oscar, samtliga i de tyngsta kategorierna. Eller vad sägs om Bästa film, Bästa regi, Bästa originalmanus samt Bästa manliga huvudroll. Det är bara att krypa till korset och gratulera.

Även Christopher Nolan skrapade ihop fyra priser med låtsaskrångliga Inception. Här imponerade priset för bästa foto mest då teknikpriserna var väntade.

The Social Network fick nöja sig med två priser, bland annat för Bästa musik (Trent Reznor). The Fighter hade ensligt juryn de bästa birollerna, och nog är både Christian Bale och Melissa Leo väl värda sina priser.

Natalie Portman fick en välförtjänt Oscar för sin utmärkta prestation i Darren Aronofskys lika utmärkta film Black Swan. Kul för övrigt att Aronofsky hittat tillbaka till gammal god filmforms-form. The Wrestler var visserligen bra, men samtidigt lite för "vanlig" för att vara signerad Aronofsky. Här tas dock svängarna ut rejält utan att det som i The Fountain går över styr.

Galans stora förlorare blev bröderna Coen som trots tio nomineringar för västernfilmen True Grit fick lämna kvällen tomhänta.Tycker dock inte att de behöver misströsta - tio nomineringar är ändå tio nomineringar. Och med handen på hjärtat kan Coens bättre än så här.

Slutligen, ett stort grattis till Susanne Bier som vann en Oscar för bästa utländska film (Hämnden). När är det dags för en svensk vinst månne? Någon ny Bergman ståtar inte i sikte. Nåja, så länge Kay Pollak inte vinner några priser är jag mer än nöjd.

Dagens filmtips: Citizen Kane (1941) vann aldrig priset för bästa film. Det borde den ha gjort. Maken till filmdebut får man leta länge efter. Orson Welles var ett geni.

Trap Them "Darker Handcraft" förgyllde denna skrivstund.

I natt svensk tid är det dags för den 83: e Oscarsgalan. Liksom föregående år har hela tio filmer nominerats i klassen Årets bästa film. En sak är tämligen säker och det är att Toy Story 3 inte lär vinna. Däremot kommer det att bli en promenadseger för densamma i klassen Bästa animerade film. Vad övriga nio anbelangar är det svårt att gissa vilken som drar det längsta strået. The King´s Speech ligger bra till, liksom True Grit. Tolv respektive tio nomineringar talar sitt tydliga språk.

I mina ögon är ingen av dem värd epitetet "Årets bästa film". The King´s Speech är snygg till utseendet och välspelad, men hur intressant är egentligen själva historien? Inte särskilt om du frågar mig. True Grit har också den skickliga skådespelare (förstår inte hur juryn kunde missa att nominera Hailee Steinfeld) i rollerna och Deakins fotot håller i sedvanlig ordning världsklass. Någon ny No Country For Old Men är den dock inte. Faktiskt långt därifrån. True Grit saknar nämligen den nerv som No Country.. genomsyras av. Från första till sista ruta. Visserligen hade Coens stor hjälp av Cormac McCarthys mästerliga roman, men enligt utsago skall även True Grit vara en roman utöver det vanliga. Men något fattas här. Lägg där till att ljudspåret emellanåt blir övertydligt. 

Inte heller den tredje mest nominerade (åtta totalt), The Social Network, ser jag som en värdig vinnare. Jesse Eisenberg är förvisso strålande i huvudrollen och historien är engagerande, men det krävs mer för att stå högst på min pall. 

Själv hoppas jag på Winter´s Bone eller Black Swan. Två filmer som lyckas beröra på flera plan. Det är också med stor sannolikhet mellan dessa båda kampen om pris för bästa kvinnliga huvudroll står. Möjligen att Anette Benning kan blanda sig i leken, men jag skulle inte våga satsa mina pengar på det. Här håller jag tummarna för Jennifer Lawrence vars porträtt av den sjuttonårige Ree hör till går rakt in i märg och ben. Men jag sörjer inte om Portman vinner, då även hon imponerar.

Priset för bästa manliga huvudroll skulle mycket väl kunna gå till Jeff Bridges om det inte vore för att han vann förra året. Istället lär kampen stå mellan Colin Firth och Jesse Eisenberg. Firth som inte lyckades vinna 2009 bör nog ses som favorit, men Eisenbergs gestaltning av Mark Zuckerberg har imponerat på många. Imorgon bitti vet vi svaren. Hade Ricky Gervais varit värd hade jag kunnat tänka mig att titta, nu får det bli text-tv imorgon bitti istället. Det funkar rätt bra det med.

…………………………………………….

Om du mot all förmodan missat att världens bästa band just nu, Mastodon, släpper en live-dvd i mitten av mars tar jag gärna tillfället i akt och upplyser om det. DVD-n rymmer bandets spelning på Aragon Ballroom, Chicago där bland annat "Crack The Skye" framfördes i sin helhet. Nedan kan du ta del av "Ghost Of Karelia". Mycket nöje.

Dagens filmtips: Med tanke på att Västernfilmen verkat ha fått en renässans vill jag slå ett slag för John Hillcoats aningen förbisedda The Proposition från 2005. Manus står ingen mindre än Nick Cave för.

Utan Mastodon i hörlurarna hade inte detta inlägg skrivits.

Tags: Black Swan | Colin Firth | Deakins | Jeff Bridges | Jennifer Lawrence | Jesse Eisenberg | King´s Speech | Mark Zuckerberg | No Country For Old Men | Oscar 2011 | The Social Network | Toy Story 3 | True Grit | Winter´s Bone