I en tråd på Sweden Rocks forum snackas det just nu om skivor som anses vara värda det högsta betyget på en 1-10-skala. Närmare bestämt vilka kriterier som kan tänkas krävas för att ett album ska kunna stämplas med 10/10 och således anses vara ett mästerverk. Alltid en intressant diskussion, detta. Somliga anser ju att den ”perfekta” skivan knappast finns där ute och att en betygstia därmed är mer eller mindre omöjlig att applicera på något släpp av någon artist. Personligen anser jag att man, antingen i egenskap av musikkritiker eller bara musikälskare i allmänhet, ska vara väldigt försiktig med att förära ett verk ”tio av tio”-statusen, men inte desto mindre kan jag själv räkna upp relativt många verk av den sorten. Men vad kräver då JAG egentligen för att 10/10 ska kunna uppnås? Här följer lite kort om detta:

HELHETEN är i min bok, likt i många andras, det gyllene kodordet för att betygstian ska kunna manifestera sig, men rimligen krävs det även att de flesta individuella låtarna är skitbra. Dock inte nödvändigtvis varenda en på plattan och givetvis måste inte varje enskild låt vara just 10/10-värdig. Jag har mycket svårt att på rak arm komma på plattor där kompositionerna från början till slut kommer upp i allra högsta betyg; de som kommer allra närmast är väl Pink Floyds opus "Wish You Were Here" och Deep Purples energiurladdning "Made in Japan" (något fuskigt då det är en liveplatta, tack, jag vet).

Nej, visst kan det på en sann tiopoängare existera, säg, ett par åttor och/eller möjligen en stark sjua som gör sitt för upplevelsen av det totala verket, vilket rimligen i regel bör utgöras av exempelvis några klockrena tior och resten nior. För visst måste gränsen dras någonstans. Ett album som är värt 8/10 kan ha en ytterst stabil helhet det med, men ett innehåll på (åter ett exempel) en tia, tre nior, två sjuor samt två sexor presenterar visserligen ingen direkt DÅLIG musik alls, men är rent kvalitetsmässigt helt enkelt för ojämnt för att ha en rimlig chans att nå upp till högsta ligan. Man kan även säga att ALLT på skivan inte alls måste vara 10/10, men dock ska fortfarande det mesta vara det eller åtminstone nosa däromkring.

Vidare får vi när vi snackar helhet och fullfjädrade mästerverk heller inte glömma bort den lilla detaljen att rätt många fantastiska alster där ute, inte minst konceptbetonade sådana, innehåller intron, outron eller diverse mellanspel vilka allt som oftast inte kan och/eller bör ses som "riktiga", låtar men vars roll för hela bilden oftast ändå är grymt viktig. "Operation: Mindcrime" (Queensrÿche), "Shout at the Devil" (Mötley Crüe) och "Storm of the Light's Bane" (Dissection) är tre perfekta typfall på 10/10-hingstar där de respektive introna pumpar upp öronen något enormt inför det fantastiska som komma skall.

Vill även ta och passa på att räkna upp ett gäng, enligt mig, sanna 10/10-album där det inom parantes nämns en eller ett par låtar på skivan som är ett par smulor avgjort svagare än det övriga materialet men ändå gör sitt för den så förträffliga totaliteten.

Alice Cooper – Killer (Yeah, Yeah, Yeah)
Helloween – Keeper of the Seven Keys Part 2 (Rise and Fall)
Magnum – On a Storyteller's Night (Steal Your Heart)
Rainbow – Rainbow Rising (Do You Close Your Eyes)
Savatage – Gutter Ballet (She's in Love)
Saxon – Wheels of Steel (Freeway Mad)
Thin Lizzy – Black Rose (S&M)
Uriah Heep – Demons and Wizards (All My Life)

Avslutningsvis såväl som sammanfattningsvis går det även att göra det betydligt enklare för sig och uttrycka kärnan i denna diskussion på följande vis: Musiken på en 10/10-platta måste vara överjävligt överfantastiskt överbra.

Inte HELT relaterat soundtrack, ej heller taget från en av de ovannämnda 10/10-orna. Men ändå:

Tags: betygskriterier | Deep Purple | klassiker | Mästerverk | Mötley Crüe | Pink Floyd | Queensrÿche