Det har skrivits och snackats rätt mycket de senaste åren om LP-skivans comeback. Hur försäljningen stadigt ökar igen, att vinylen i allt fler kretsar åter är på modet och åtnjuter en stark kultstatus samt inte minst det faktum att allt fler etablerade akter väljer att släppa musik i det stora, svarta (ja, plus bildskivor och all möjlig färgad vinyl, då) formatet. Som en stor entusiast av företrädesvis all möjlig hårdrock och metal på vinyl är detta givetvis något att glädjas åt, men samtidigt är jag medveten om att denna tillbakaväxt knappast lär innebära att vinylen en dag åter kommer att härska över (den förvisso utdöende) CD:n samt förstås alla sorters ickefysiska musikalternativ som existerar där ute. Det ter sig i det närmaste som en direkt omöjlighet. Däremot anser jag att vinylen lever ett så att säga eget liv idag, separat från övriga format, även om den fortfarande hör till samma ”familj”. Den ses inte enbart som ett medium att spela upp musik från, utan inte sällan även som en prydnad, ett konstverk och en intressant, rentav spännande, artefakt från det förflutna. Jag nämnde kultstatusen ovan, och just ”kult”, bland den förnämligaste sådan som går att finna, är kanske det enskilda ordet som bäst beskriver vinylens liv 2011. Vidare får vi väl här förstås heller inte bortse från den ”lilla” detaljen att somliga, enligt mig med rätta, hävdar att en vinylskiva ofta presenterar ett överlägset ljud i jämförelse med övriga format…



För att då komma till huvuddelen av detta inlägg, så understryker en skivmässa som den som organiseras i Solna, Stockholm starkt allt det jag skriver ovan. Solnahallen var denna lördag (26/2) som brukligt full av skivor, säljare samt intresserade köpare och undertecknad hörde föga förvånande till den senare kategorin, ivrig att få bläddra igenom en och annan back. För det är just det som är åtminstone halva tjusningen med att gå på en skivmässa, hur klyschigt det nu än må låta. Man gör förstås inte inköp hos varje säljare vars utbud man tar sig en titt på, men enbart sökandet, ofta efter just den eftertraktade skivjäveln, är nog så intressefyllt. Om inte annat får man då och då tillfälle att inombords himla med ögonen och skratta åt somligas hiskeliga överpriser. Vidare fanns det även en del annat musikrelaterat till salu i Solnahallen; förutom en självklarhet som CD-skivor även platsfickor, singelpuckar, rengöringsborstar och annat som hör vinylen till, men det råder igen tvekan om att just vinylskivan har huvudrollen på en tillställning som denna.

Efter att ha orerat lite i skrift angående en av mina stora hobbys så vore det nog även på sin plats att jag berättade lite om vad jag fick mig med från mässan i Solna denna gång. Befann mig som vanligt på plats vid öppningsdags och började med att raskt leta rätt på två säljare som brukar stå och kränga skivor bredvid varandra, ofta med många godbitar inom genrerna heavy/speed/thrash/death. Har hittat en hel del schyssta grejer till rimliga priser hos dessa två herrar tidigare, så det föreföll vara ett klokt val att bege sig till deras bord först. Hittade emellertid så mycket som jag kände mig tvungen att slå till på denna gång, utan det blev endast två skivor från en av säljarna. Då var det desto glädjande att det rörde sig om ett par som jag har haft på min wantlist rätt länge nu. Den ena är Scanners ”Terminal Earth”, klassisk och riktigt bra ärketysk power metal, av ett band som tyvärr aldrig lyckades slå igenom och idag är tragiskt okända hos den stora massan. Den andra LPn bär ett klart mer famöst bandnamn, nämligen brittiska Angel Witch. ”Screamin’ N’ Bleedin” är även i deras fall platta nummer två i diskografin, men har väl aldrig fått någon större historisk status, åtminstone inte jämförbar med debuten, vilken ju räknas till NWOBHM-erans storverk. Mycket fin även denna, i vilket fall och väldigt trevligt att äntligen få lägga vantarna på den. Får även en tjuga i rabatt på dessa två köp.



Efter detta var det så dags att knalla vidare och upptäcka vad resten av mässan hade att bjuda på. Snart nog hamnade jag framför ett bord där jag gladeligen drog fram och betalade för de två andra alstren som syns på bilden ovan, båda även de av ädel brittisk klass. ”Edge of the World” är debuten och enda fullängdaren från NWOBHM-gänget Wolf (ej att förväxla med det likaledes högkvalitativa svenska bandet) och presenterar en mer melodisk men inte desto mindre lysande sida av genren. 50 spänn kändes som ett klart fynd, då jag har sett folk ta flera gånger mer för den. Judas Priest och ”Stained Class” behöver väl knappt ens nämnas, men det kan vara kul att inflika att jag aldrig har ägt den på vinyl. Anledningen till detta är att jag har haft (och fortfarande har) som mål att samla ihop de brittiska originalpressarna av bandets skivor från åren 1974-1990 och därmed inte velat köpa på mig några andra LP-utgåvor. På CD har jag dock haft sedan rätt många år tillbaka och en gammal favorit sedan högstadietiden råkar den vara med. Minns med glädje tillbaka på en vinterdag när mamma skjutsade in mig till stan (Karlstad) där den inhandlades för en hundring på numera nedlagda Megahertz.

Nåväl, kanske dags att gå vidare i lite snabbare takt. En stund efteråt bläddrar jag i några andra backar och kommer till delen där säljaren har sorterat in samlingar med blandade artister. Det fanns en särskild sådan som jag var ute efter och just när jag börjar bläddra tänkte jag att det väl vore rätt så perfekt om skivan ifråga skulle finnas just här och ser man på, det gjorde den visst! ”Rocket - Caught in Steel” gavs ut 1985 och innehåller blandade låtar med prima akter som Manowar, Gillan och Gary Moore (R.I.P.), men den främsta anledningen till att jag ville få tag på denna är att den innehåller en tidigare outgiven låt med de tidigare omskrivna storheterna Heavy Load, ”I am Me”. 50 kr för denna känns utan tvekan överkomligt.



Nästa skiva som jag plockar upp på annat håll är ”Keep the Faith” med Bon Jovi. Enligt mig deras sista riktigt genombra album, med bland annat det fantastiska eposet ”Dry County”. Inte så ofta man ser den på vinyl heller och för 40 kr och i kanonskick var det inget direkt att tveka över. Tyska melodihjältarna Axxis är ett band jag har lyssnat rätt intensivt på den senaste tiden och därmed även blivit sugen på att införliva i vinylsamlingen. Har dock inte lyckats stöta på varken debuten ”Kingdom of the Night” eller uppföljaren ”II” (vad är det med hårdrocksband och denna fantasilösa titel, egentligen?) i butikerna ännu, men nu lyckas jag åtminstone komma över deras livegiv ”Access All Areas”, med stabila versioner av låtar från de nämnda två plattorna. Inkluderat var även en snygg poster och det är ju alltid kul att få med lite trevliga extragrejer, särskilt när det rör sig om skivor som inte direkt gavs ut igår.

En stund senare finner jag en av två platser i hallen där en av Stockholms bästa skivaffärer, Hot Records, står och kränger sitt och det till riktigt hyggliga priser. Plockar på mig följande trio:



Jag svär, jag köpte inte de två översta för omslagens skull! Tycker inte ens att något av omslagen är särskilt snyggt, den uppenbart utmanande utformningen till trots. Nej, själva musiken är ju förstås det allra viktigaste och där tillfredställer i synnerhet germanska Sinner med ”Touch of Sin” och den melodiska hårdrock den innehåller. Original Sin med ”Sin Will Find You Out” (jisses, det räcker med ”synder” nu, va?) är å sin sida tyngre grejer, en portion god US-power metal, där David Defeis från Virgin Steele har varit inbladad i skapandeprocessen. På US-powerspåret fortsätter även den tredje plattan här, debuten med Helstar, ”Burning Star” och en ytterst vass sådan. På denna vinyl är omslaget enligt mig av klart högre tilldragelsefaktor, men det skulle vara kul att få tag på USA-versionen som har ett helt annat och häftigare omslag.

Fortsätter att kolla runt bland diverse bord och säljare som jag inte har besökt ännu och stannar bland annat upp lite vid ett ställe som säljer Japan-pressade vinyler med hel del blandade grupper, allt som oftast till inte alltför låga priser, som ju fallet brukar vara med dessa österländska och bland samlare eftertraktade utgåvor. Stod och fingrade lite på en viss skiva med ett visst band, men avstår, för stunden. Hittar istället ganska snart därefter ett annat bord där jag desto snabbare inhandlar basistfantomen Chris Squires (känd från proglegenderna Yes, för den som till äventyrs läser och ser ut som ett frågetecken) ”Fish Out of Water”. Klassisk platta, fullt i klass med många av moderbandets storverk, original UK-press i toppskick, inklusive ännu en stilig poster, 120 pix. Inte så mycket att orda om.  



Fick som synes även med mig ännu en stor klassiker med allas våra favoritpräster, ”Screaming of Vengeance”. Samma sak som i fallet ”Stained Class” gäller även här. Haft på CD sedan urminnes tider (nåja) men aldrig på vinyl och väntat till jag sprang på en UK-press, vilken lämpligt nog skedde nu.

Börjar vid det här laget så smått känna att jag har sett det mesta av intresse i Solnahallen för denna gång, samtidigt som jag är väldigt nöjd över dagens lyckade vinylskörd. Nära trappan som leder in och ut ur hallen stannar jag dock upp en stund till hos en säljare som jag inte har bläddrat hos ännu. Även han säljer, bland annat, en del Japan-pressar och här finner jag en annan brittisk debut som jag har velat ha ett längre tag. ”Time Tells No Lies” med Praying Mantis, i så gott som nyskick med tillhörande obi (det där ”reklambandet” runt plattan, för den som till äventyrs inte visste) för 150 kr känns helt klart värt det. Själva musiken är utmärkt hårdrock, även här av den mer melodiska skolan och omslaget törs jag påstå är det allra snyggaste bland i den skivhög som jag får med mig hem denna gång från mässan Solna.

Dock inte det allra snyggaste omslaget som pryder en vinylskiva som jag köper idag. Efter att ha stoppat ned Praying Mantis-LP:n i påsen bestämmer jag mig för att ta en runda förbi ovannämnda Hot Records på Råsundavägen, när jag ändå råkar befinna mig i krokarna. Trots den rådande skivmässan verkar butiken som vanligt inte ha någon brist på kunder och väl där finner jag först en trevlig kvartett som får göra inköpen från Solnahallen sällskap.



Hittar för det första ytterligare ett förstlingsverk av en grupp sprungen ur NWOBHM-eran, Fist med ”Turn the Hell On”. Inkluderat på denna är bland annat en av mina favoritlåtar från nämnda våg, ”Name Rank & Serial Number”, en sann dänga! Går efteråt vidare och rotar bland butikens 20-kronorsbackar, där man inte sällan kan göra ett och annat klipp. Resultatet där blir Keel – ”The Final Frontier”, King Kobra – Thrill of a Lifetime” och Survivor “Premonition”. Samtligt melodiskt, samtligt bra och prisvärt. På väg mot kassan passar jag på att ta en titt bland det som erbjuds bland de nypressade vinylerna och det är här jag hittar plattan med det absolut snyggaste omslaget bland de jag har kommit att inhandla denna dag. En skiva som jag sedan tidigare äger i ett flertal utgåvor på såväl vinyl som CD, men så handlar det ju om ett av mina största favoritband och därtill även ett album som jag betraktar som ett av de allra främsta: Magnum – ”On a Storyteller’s Night” är namnet och titeln och det rör sig om 180-gramsåterutgåva på dubbel vinyl av bolaget Back on Black, vilken, får man väl anta, inte låter alltför jäkla illa, alls. Ej hunnit lyssna ännu, i skrivande stund.



Efter denna lilla avstickare bestämmer jag mig för att på vägen tillbaka ta en sista runda på skivmässan innan stängningsdags vid fyra. Väl där återbesöker jag två säljare som jag har varit hos tidigare under dagen men inte köpt något. Det blir ändring på detta då jag först beger mig bort till den förstnämnda säljaren med Japan-pressar där jag finner det gott att köpa ett ännu en given klassiker med ett annat band jag råkar samla på, även detta lustigt nog härstammandes ur den (då) nya vågen av brittisk heavy metal. Demon med ”The Plague”, vilken då var den skiva jag stod och funderade på tidigare men inte köpte omedelbart. Den andra säljaren som jag tar en andra sväng hos är den av de första två som jag begav mig till när mässam öppnade, men som jag inte handlade något från. Nu bestämmer jag mig dock för att avrunda dagen genom att slå till på den tyska thrashtrion Destructions comeback från 2000, ”All Hell Breaks Loose”, där bandets klassiske basist/sångare Schmier åter var ombord och allt var frid och fröjd och framför allt thrash igen.



Efter detta var det så till sist dags att lämna jaktmarkerna för denna gång. Ännu en skivmässa med ännu ett lyckligt slut för oss fantaster av vinylens underbara värld. För att döma av de välfyllda kassar som andra besökare får med sig hem känns det fullt rimligt att anta var jag långt ifrån den ende som fann en hel del köpvärt i Solnahallen denna lördag och samtidigt har planer på att återvända hit den 25:e september, för mässans höstupplaga.