Är man det minsta intresserad av Queensrÿche lär man rimligen inte ha kunnat missa den cirkus som har omgärdat Seattlebandet på sistone. En cirkus vars senaste hållplats är den påstådde bråkstaken  Geoff Tates ännu inte helt bekräftade beslut att turnera med en ny, egen sättning under namnet Queensrÿche. Han och de forna kollegorna som är kvar i det skrivande stund officiella Queensrÿche skulle därmed göra inträde i den klubb som tidigare ståtar med namn som Saxon, Sweet, L.A. Guns och Asia; det vill säga band vilka som utav ett ödets nick har kommit att existera i två olika sättningar, där den ena allt som oftast anses vara den legitima, såväl på papper som i fansens sinne.

Vilken av de eventuella (i skrivande stund kvarstår som sagt en egentlig bekräftelse från Tates håll) två upplagorna av Queensrÿche som allmänt kommer att anses vara den "officiella" är ännu inte helt klart, men det råder för närvarande inget tvivel om att den konstellation som värvade vokalisten Todd La Torre, genomförde ett par konserter under namnet Rising West, för att slutligen, till sparkade Geoff Tates avsmak, presentera sig som ett pånyttfött Queensrÿche.

Det är på en och samma gång både rätt lustigt och föga märkligt att avpolletteringen av Tate och inträdet av La Torre har mottagits med ett smärre jubel av månget fan. Den sistnämnde "high pitch"-fantomen har sedan tidigare hunnit imponera stort som ersättare för hädangångne Midnight i Crimson Glory; ett annan klassisk US metalakt med semiprogressiva undertoner. Setlistan som det nya och för närvarande enda Queensrÿche har kört är att betrakta som en dröm för anhängare av gruppens period mellan 1982 och 1991, med ett flertal kultiga låtval som Tate inte har sjungit på mer eller mindre en evighet, gissningsvis mycket beroende på den med åren allt mer begränsade rösten. Lägg därtill det obestridliga faktumet att den musik som bandet har släppt efter "Promised Land" (1994) med några enstaka undantag betraktas som en ocean av tristess företrädesvis skapad under Tates ledning och det är inte alls svårt att förstå varför de som sörjer ett Queensrÿche utan dess originalsångare är i en tydlig minoritet. Samtidigt förundras jag lite över att så pass många, av skriverier på nätet att döma, verkar se La Torre som den store frälsaren som har kommit för att rädda Queensrÿche.

Visst, det är lätt att förstå förtjusningen över att Queensrÿche numera åter har en sångare som kan göra alla gamla låtar rättvisa samtidigt som de senaste 15 årens produktion med fördel lyser med sin frånvaro i setet. Men just där stannar det också, för tillfället. Det Todd La Torre varken mer eller mindre gör för bandet i dagsläget är samma sak som han gör för Crimson Glory; det vill säga, han möjliggör för båda akterna att på ett gott vis leva på gamla meriter. Något som inte alls är fel i sig, men för ett band som Queensrÿche är det i samma veva nog så viktigt att ännu än gång kunna övertyga i studion och leverera nytt, kvalitativt material. Därför ska det bli intressant att se vad, om något, som La Torre kan bidra med på ett eventuellt kommande studioalbum. Måhända behöver han inte komma med något eget på låtskrivarfronten, alls. Kanske kommer övriga medlemmars insatser i det facket visa sig räcka mer än väl; de har trots allt påstått att Geoff Tate envist har refuserat en massa intressanta idéer som inte har kommit ifrån hans huvud. Hur det kommer att bli med denna saken återstår att se och intressant ska det bli. Just nu vågar jag enbart tippa på att chansen är större att ett Geoff Tate-löst Queensrÿche släpper en ny "Rage for Order" än att Tate gör det på sitt håll.