Någon av ovanstående två klassiska fraser passar väldigt väl in på min musikälskande sinnesstämning just nu. För det första så var förra veckans upplaga av Sweden Rock-kryssningen mycket möjligt den bästa jag hittills har haft ynnesten att medverka på. Krux, Sodom, Enforcer och Nocturnal Rites levererade samtliga precis så föredömligt som jag hade hoppats på i respektive fall, Blind Guardian överraskade stort (en helt annan klass än det rätt trista giget på SRF 2007) och fick mig till och med att någorlunda omvärdera deras klass som liveband, men guldpokalen måste i slutändan ändå gå till melodimanskapet från Upplands Väsby. Ingen, jag menar verkligen INGEN, som såg H.E.A.Ts spelning och uppskattar deras musik kan efteråt med äran i behåll ha påstått att Erik Grönwall på något vis INTE skulle vara rätt man för bandet, för fy tusan vilket sjujäkla fynd han ÄR! Jag hade redan innan konserten blivit imponerad å det grövsta av sången, för att inte tala om själva låtarna, på färska "Address the Nation" (en recension är att vänta väldigt snart) och nu när jag fick höra snubben ta i ÄNNU mer i liveformatet så är hela pusslet fullständigt komplett, så att säga. Behöver någon ens fråga om huruvida han fixar de äldre låtarna? Jag hoppas verkligen att H.E.A.Ts karriär nu åter kommer att fortsätta uppåt, för bland svenska akter idag finns det få som är mer förtjänta av den gyllene, men ack så svårfångade, medvinden.

Idel goda tider "somewhere out on a fucking cruise ship", således. Till denna glädje adderar jag med, eh, glädje, det faktum att, den i skrivande stund förvisso ej helt kompletta, spelordningen för årets Sweden Rock Festival inte innehåller en enda för mig personligen smärtsam bandkrock. Då har jag ändå som brukligt rätt rejält mycket som jag önskar se i år. Det som just nu svider mest är den germanska kollisionen mellan Michael Schenker (och dennes "Temple of Rock", om man så behagar) och Gamma Ray, men det är ändå inget som inte känns fullt överkomligt. Troligen blir det till att se Flying V-legendaren ännu än gång; till dennes fördel talar, förutom alla givna klassiker, dels fjolårets starka albumsläpp, men även sångarfantomen Doogie White som denna gång hänger med och förgyller föreställningen. För övrigt måste festivalens onsdagsöppning vara den starkaste i sitt slag så här långt: H.E.A.T, In Solitude, Edguy, Entombed, Fear Factory och till det ett par gnuttor Sabaton. Onekligen grisigt grymt, så denna gång lär det inte bli någon slapp uppvärmning att tala om, alls.