1. Black Sabbath i originalsättning ska åter ge sig ut på turné och därtill släppa ett nytt studioalbum.

Too old, too cold, säger väl det mesta. Ozzy och Bill Wards "bäst före"-datum hade väl egentligen gått ut redan innan den första återföreningen på 90-talet, även om spelningen i Globen 2005 var helt ok. De två låtarna från liven "Reunion" var tämligen trista och "Scary Dreams", en nyskriven komposition som testades live i början av 00-talet, lät heller inte så värst upphetsande. Låt gå för att den utlovade skivan enligt uppgift ska vara helt nyskriven; det vill säga, inget av materialet ska vara hämtat från någon av de tidigare sessionerna vilka ju inte ledde någon vart.

Därtill har Tony Iommi som bekant tragiskt nog drabbats av cancer, vilket adderar ännu en faktor som bidrar till att planeringen av de grandiosa planerna ännu än gång kan komma att stanna på just enbart planeringsstadiet.

2. Michael Kiske och Kai Hansen skapar åter ny musik tillsammans.

Smakprovet som Unisonic presenterade för inte så länge sedan låter ju bra. Men kanske inte så mycket mer än just "bra". Visst hörs det att Kai har satt sin stämpel på låten med samma namn som bandet, men samtidigt känns den lite väl mycket skriven på en höft. Schysst ös, men dessvärre ett alltför generiskt riff plus en smått intetsägande refräng. Förväntningarna inför den kommande fullängdaren trissas därmed inte upp till några astronomiska höjder, men visst tror jag att denna mycket väl kan komma att visa sig vara "bra", säg, 6/10-nivå. Just "bra" räcker egentligen gott och väl om man har vissa av Kiskes projekt från de senaste tio åren i åtanke, men däremot kanske inte riktigt lika gott och väl om man begrundar vad han och Kai har skapat tidigare tillsammans.

3. Van Halen släpper ett nytt album med David Lee Roth vid micken.

I mångt och mycket gäller en slags kombination av ettan och tvåan från ovan. Singeln "Tattoo" låter förvisso "bra" men jag har väldigt svårt att tänka mig att skivan kommer att höra till de främsta under 2012. Vidare hjälper det heller inte direkt att jag aldrig riktigt har förstått mig på den stora massans uppskattning, i somliga fall rentav tillbedjan, av Eddies gitarrspel, även om han har varit med och skapat en hel del njutbar musik. Men hur länge kan man egentligen leva på det redigt överskattade gnisslet i "Eruption"? Tydligen hur länge som helst, om man frågar den fanatiska anhängarskaran.

Tags: 2012 | BLACK SABBATH | Unisonic | Van Halen