Jo, jag var traditionsenligt med på den trevliga Sweden Rock-kryssningen i torsdags-fredags förra veckan. Tänkte helt enkelt dela med mig av mina åsikter av banden som spelade ombord denna gång, håll till godo:

Helix (8/10): Att fyra femtedelar av den klassiska sättningen åter är på plats är i sig tillräckligt skoj. Att det vidare rör sig om ett gäng vitala gubbar med förmågan att leverera den efterlängtade feststämningen gör givetvis inte saken sämre. Brian Vollmer är en lysande frontman med den raspiga i pipan i gott behåll och av övriga medlemmar måste i synnerhet trumslagaren Greg Hinz och dennes vildsinta spel prisas. De givna klassikerna så som "Wild in the Streets", "Deep Cuts the Knife" och "Rock You" levereras och blandas med några lyckade färskvaror. Som öppningsband för resan var Helix kort sagt inget annat än ett klockrent val.

Dark Funeral (6/10): Är ärligt talat inget jättefan av detta gäng, som hör till en av de black metal-akter jag aldrig riktigt har fått upp ögonen för. Med detta sagt måste jag ändå tillstå att jag gillar det jag hör denna kväll. Det infernaliska öset infinner sig som sig bör och den nye vokalisten sköter sig fint. Tyvärr hinner bandet inte köra igenom hela sitt set; enligt vad jag har hört beror detta på att Helix drog över tiden lite. Synd, men så kan det gå.

Exodus (6/10): Jag skriver alltjämt under på den välspridda åsikten att den vältatuerade Rob Dukes i alltför hög grad är en aggro-gaphals som i längden blir trist att lyssna på och egentligen inte passar så bra i en klassisk thrash-akt som Exodus. På senaste plattan "Exhibit B: The Human Condition" har han visserligen börjat ta en del myrsteg gällande de röstmässiga nyanserna men så värst kul att lyssna på är han fortfarande inte. Där har vi ganska precis det som sänker än i övrigt trevlig och energisk spelning, med den ständigt underhållande riffkungen Gary Holt i spetsen. Sedan vore det faktiskt ytterst välkommet om ett par låtar från "Pleasures of the Flesh" åter kunde få plats på spellistan. Så pass att jag skulle kunna tänka mig offra ett välsmakande "Bonded by Blood"-nummer eller två.

Gamma Ray (7/10): I rollen som avslutare på lördagen är tyskarna givna. Gitarristen Henjo Richters hastiga frånvaro på grund av en cykelskada är högst olycklig, men gör inte nämnvärt mycket för att stjälpa framträdandet. Kai Hansen lyckas axla en stor del av strängbördan på egen hand och får därtill uppbackning av bandets livekeyboardist Corvin Bahn, vilken bland annat får chansen att glänsa i ett par solon. Gamma Ray sitter på en låtskatt av det bastantare slaget, men väljer likväl att setlistemässigt ofta blanda och ge. Själv skulle jag hemskt gärna se storverk som "Abyss of the Void" och "Last Before the Storm" ha en ständig plats inför publiken, men Kai & co verkar vara mer intresserade av att gräva fram relativa bagateller som "The Spirit" och rätt fjantiga "Money". Inte heller innehar titelspåret från fjolårets "To the Metal" någon blivande klassikerstatus och hade med avgjord fördel kunnat ersättas av något mer upphetsande. Då är en ettrig "Dethrone Tyranny" och den numera lite slitna men väl så stabila konsertöppnaren "Gardens of the Sinner" betydligt mer njutbara, tillsammans med själklarheterna "Rebellion in Dreamland", "Somewhere Out in Space" (eller "Somewhere out on a fucking cruise ship", som Kai så stiligt introducerar den) och faktiskt även eviga Helloween-hiten "I Want Out". Dessa, tillsammans med ett som vanligt oklanderligt röj säkrar trots allt ett högt betyg.

Hell (9/10): Den liksminkade kvintetten på scen ser ut att höra hemma som husbandet på familjen Addams släktträff , något som ska ses som ett högst positivt omdöme. Den med törnekrona prydde vokalisten tillika skådisen David Bower lever sig inte in i texterna - Han ÄR texterna! Teatralisk, dramatisk och överväldigande är enbart förnamnen. Diverse utstyrslar och accessoarer förstärker det visuella intrycket ytterligare, men frontmannens främsta vapen är och förblir hans eldfängda samt personliga röst. Då ligger de övriga medlemmarnas insatser heller inte långt efter. Att ett NWOBHM-gäng vars drömmar sprack för ungefär ett kvarts sekel sedan 2011 gör comeback med ett av årets absolut vassaste hårdrockssläpp  är hisnande nog.  Att de dessutom visar sig vara ett liveband som sopar mattan med ungefär 90 procent av kollegorna från såväl då som nu är inget annat än en smärre sensation. Till på köpet ser jag mig själv bli ännu mer förtjust i materialet på "Human Remains" efter att ha upplevt det i explosivt liveformat. Domen är solklar: Hell är något av det bästa jag har tagit del av som konsertbesökare på väldigt länge.

Anvil (8/10): "Hur många här har sett filmen?" Steve "Lips" Kudlow får ett högt och högst väntat jubel till svar. Ändå får jag inte riktigt känslan av att de flesta i publiken befinner sig på plats främst på grund av den tokhyllade dokumentären som till sist gav kanadensarna något som kan kallas för ett egentligt genombrott. Responsen i speed/power metal-dängor som "Winged Assassins", "Mothra" och "666" talar sitt tydliga språk: Den utmärkta musiken och inte bandets nyvunna status som kulthjältar, är det som spelar störst allra roll. Med all rätt. Anvils relevans och värdighet i dagens musikklimat stärks vidare av låtvalen från de två senaste, utmärkta, plattorna. "Juggernaut of Justice", "This is Thirteen" och "On Fire" är stenkrossare av rang vilka utan bekymmer konkurrerar med det gamla. Mycket av just det brottartunga soundet står den fenomenale Robb Reiner bakom; i det närmaste jämförbart med att ha minst tre kompetenta skinnpiskare på scen samtidigt.  Lips låter å sin sida pryda ansiktet med ett brett leende så gott som hela speltiden och verkar inte kunna befinna sig i ett annat känsloläge än "totalt överentusiastisk", något som inte minst präglar mellansnacket. Gott så. Det klassiska dildosolot hänger med även det och allt är fina fisken.

Tags: Anvil | Dark Funeral | Gamma Ray | Helix | Hell | Sweden Rock Cruise