När det handlar om den soppa som är dagens numera inte helt intakta sättning av Black Sabbath känns det skönt att kunna vara tillfreds med att ha upplevt en mer än hyfsad spelning i Globen 2005 och inte behöva bry sig nämnvärt om bandets limbostatus. Eller rättare sagt trumstolens.

Med detta sagt: Skulle nu det i skrivande stund VÄLDIGT obekräftade ryktet om a tt Tommy Clufetos kommer att ersätta Bill Ward visa sig vara sant så vore det trots allt trist och spelmässigt ett klart nedköp. Jag poängterar som sagt mer än gärna att den gode Ward har sett sina bästa dagar som musiker, men det innebär inte att han bör eller kan ersättas hursomhelst.

För det ändamålet känns Clufetos, en spelmässigt på alla sätt och vis betydligt mer "modern" trumslagare, helt fel för ändamålet. Med det vill jag inte påstå att han är dålig, bara att han vore ett väldigt dåligt val för bandet. Sättet som han hanterade Sabbath-materialet på under de två spelningar jag har sett honom med Ozzy säger egentligen allt. Tungt - Ja. Svängigt och med det där speciella groovet Bill Ward fick till i exempelvis "Fairies Wear Boots" - Nej.

Då vore gamle bekantingen Vinny Appice ett betydligt mer logiskt alternativ och därtill ett alternativ som jag är något förvånad över att det inte har surrats kring mer vid det här laget. Fast med tanke på vem/vilka som råkar vara Tommy Clufetos nuvarande arbetsgivare så ter sig det hela trots allt inte så värst underligt.

Men till syvende och sist, vem som än nu kommer spela trummor i Black Sabbath under den kommande turnén (förutsatt att den alls blir av) så kommer det sannolikt spela en marginell roll för en stor del av konsertbesökarna. Bara man får höra "Paranoid" och "Iron Man" i kombination med några stora starka innanför västen så är allt fina fisken, liksom. De seriösa musikälskarna är däremot av en annan åsikt.

Men då är det tur att dessa har andra och betydligt mer intressantare saker att glädja sig åt. Till exempel att Kreator är på gång med nytt material!

Inte så värst nytt material:

Tags: Bill Ward | BLACK SABBATH | Kreator

I varje fall känns en gräns på sisådär tio år klart acceptabel för egen del. Men det var trots allt en klart sevärd del om plågan ifråga, i SVTs "Hitlåtens historia". Journeys bästa låt kan för övrigt vara:

Dutt-dutt-synth FTW, som de säger, slynglarna.

Tags: Journey | SVT

Ibland känns rättvisa i världen som något totalt obefintligt.

Det är svårt för mig att vara av en annan åsikt när nu Mark Reale, gitarrist och hjärtat i US-power metal-pionjärerna Riot, nu tragiskt nog inte längre finns bland oss. En fantastisk musiker vars talang var lika stor som oturen vilken förföljde honom under karriärens gång. Lysande album som "Thundersteel", "Fire Down Under" och "Born in America" borde gott och väl ha räckt för att en plats som hyllad stjärna, för att inte säga legend, på hårdrockshimlen skulle ha varit säkrad. Emellertid blev det inte så i Marks fall, som verkade få finna sig i att vara en lika briljant som underskattad sexsträngshjälte.
Inte för att han och Riot inte skulle ha varit högt skattade inom de tunga kretsarna - det var de av var och en med god smak - men både Mark och bandet förtjänade så mycket, mycket mer.

År efter år publicerar diverse tidningar och internetsidor listor (framtagna på ett eller annat vis) vilka påstås innehålla de främsta gitarristerna. Det var ytterst sällan som man fick se namnet Mark Reale på en sådan lista, i varje fall absolut inte bland de högre placeringarna. Jag gör en tråkig gissning att det inte kommer att bli någon ändring på detta i framtiden. Men å andra sidan så bör det egentligen spela en ringa roll för alla oss ÄKTA musikälskare, om nu Mark någonsin skulle få en upprättelse hos den stora massan som läser och i somliga fall skapar dessa listor. Hans musik skulle för den sakens skull knappast bli bättre och som det råkar vara nu blir den heller absolut INTE sämre.

En evig medlemsrotation, tidigare dödsfall, skivbolagskrångel och mindre pålitliga managers hör till de faktorer som gjorde att Mark och Riot aldrig fick åtnjuta något större genombrott. 2009 verkade så något slags ljus synas i slutet på den mörka tunneln, då den väldigt omtyckta "Thundersteel"-sättningen återförenades och spelade på bland annat Sweden Rock Festival. I samband med detta utlovades en ny skiva från samma manskap och trots att en släng av osäkerhet kring sångarpositionen följde så släpptes äntligen den starka studioåterkomsten "Immortal Soul" under hösten 2011. Dessvärre blev Riot tvungna att hoppa av den planerade Europaturnén tillsammans med Hammerfall, men trots det föreföll en period fylld av optimism vara nära förestående.

Istället gjorde mörkret sitt återtåg, nu mer omfattande än någonsin.

Nej, ibland finns det verkligen ingen rättvisa i världen. En värld som nu får klara sig utan en gudabenådad gitarrist med såväl melodierna som snabbheten vid sin sida och som därtill, till skillnad från många, MÅNGA andra så kallade gitarrhjältar, kombinerade dessa två med bravur och aldrig framstod som det minsta självförhärligande i sina solon.

Det är inte det faktum att Mark var grundaren och bandets ende kvarvarande originalmedlem som gör att jag starkt tvivlar på en framtid för ett Riot utan honom. Snarare är saken den att hans personliga spelstil, där han hade just DET som så många andra gitarrister saknar, kort och gott var hjärtat i Riots underbara musik. Att försöka ersätta en individ av hans kaliber skulle med andra ord vara som att ersätta Tony Iommi i Black Sabbath eller Dimebag Darrell i Pantera. Helt enkelt otänkbart.    

Mark Reales liv blev endast 56 år långt. Som tur är kommer hans livsverk att vara i all evighet.

Vila i frid, Mark och som redan har sagts på andra håll: Shine on, warrior. Shine on.

Tags: Mark Reale | R.I.P | Riot | US-power metal

King Diamond kommer till Sweden Rock festival 2012. Jodå, det blir nog ännu ett fint år, detta. F.ö. kan väl alla som inte fattar storheten hos en av Danmarks främsta ta och digga/dansa till Rydell & Quick på after ski eller nått...

Tags: 2012 | King Diamond | Sweden Rock Festival

1. Black Sabbath i originalsättning ska åter ge sig ut på turné och därtill släppa ett nytt studioalbum.

Too old, too cold, säger väl det mesta. Ozzy och Bill Wards "bäst före"-datum hade väl egentligen gått ut redan innan den första återföreningen på 90-talet, även om spelningen i Globen 2005 var helt ok. De två låtarna från liven "Reunion" var tämligen trista och "Scary Dreams", en nyskriven komposition som testades live i början av 00-talet, lät heller inte så värst upphetsande. Låt gå för att den utlovade skivan enligt uppgift ska vara helt nyskriven; det vill säga, inget av materialet ska vara hämtat från någon av de tidigare sessionerna vilka ju inte ledde någon vart.

Därtill har Tony Iommi som bekant tragiskt nog drabbats av cancer, vilket adderar ännu en faktor som bidrar till att planeringen av de grandiosa planerna ännu än gång kan komma att stanna på just enbart planeringsstadiet.

2. Michael Kiske och Kai Hansen skapar åter ny musik tillsammans.

Smakprovet som Unisonic presenterade för inte så länge sedan låter ju bra. Men kanske inte så mycket mer än just "bra". Visst hörs det att Kai har satt sin stämpel på låten med samma namn som bandet, men samtidigt känns den lite väl mycket skriven på en höft. Schysst ös, men dessvärre ett alltför generiskt riff plus en smått intetsägande refräng. Förväntningarna inför den kommande fullängdaren trissas därmed inte upp till några astronomiska höjder, men visst tror jag att denna mycket väl kan komma att visa sig vara "bra", säg, 6/10-nivå. Just "bra" räcker egentligen gott och väl om man har vissa av Kiskes projekt från de senaste tio åren i åtanke, men däremot kanske inte riktigt lika gott och väl om man begrundar vad han och Kai har skapat tidigare tillsammans.

3. Van Halen släpper ett nytt album med David Lee Roth vid micken.

I mångt och mycket gäller en slags kombination av ettan och tvåan från ovan. Singeln "Tattoo" låter förvisso "bra" men jag har väldigt svårt att tänka mig att skivan kommer att höra till de främsta under 2012. Vidare hjälper det heller inte direkt att jag aldrig riktigt har förstått mig på den stora massans uppskattning, i somliga fall rentav tillbedjan, av Eddies gitarrspel, även om han har varit med och skapat en hel del njutbar musik. Men hur länge kan man egentligen leva på det redigt överskattade gnisslet i "Eruption"? Tydligen hur länge som helst, om man frågar den fanatiska anhängarskaran.

Tags: 2012 | BLACK SABBATH | Unisonic | Van Halen

Ja, varken mer eller mindre.

Undertecknad har nyligen lagt ut en del skoj vinyler (bl. a. Ozzy, Judas Priest, Heaven's Gate, Heavy Load & Savatage), några nya, inplastade CDS, en ny Pink Floyd-DVD plus ett modellflyg. En del gott och blandat som förhoppningsvis kan intressera, samtligt uppe på Tradera: http://www.tradera.com/finding.mvc/itemlisting?ftgnr=496043

För att ändå mildra skamlösheten något kommer här i förbifarten ett litet låttips, med förbisedda Bronz. Sannerligen ädel brittisk AOR/pomprock.

Tags: Bronz | låttips | reklam | Tradera

Har jag missat något nu, eller? Själv gillar jag max fem saker av det som listas på huvudstadens kulturhus just nu. Hur många gillar DU? Notera även klätterapan (eller vad det nu ska föreställa) mellan R:et och H:et.

Några inte särskilt väl valda ord om In Flames & co. på Hovet i fredags:

- Skippade såväl Insense som Rise to Remain. Inget jag ångrar nämnvärt.

- Ghost var skoj att äntligen få se på scen, även om de förblir överjävligt överhypade. Snubbarna under maskerna verkar dock göra sin grej med den sanna glimten i ögat och icke-prettotendeser bör oftast belönas med ett plus. Som nu.

- Trivium imponerade knappast som uppvärmare till Maiden 2006 och inte blir det bättre denna gång. Deras upprockade, halvfarliga pop är inget som träffar målet hos mig, även om jag gillar en del annat i mer eller mindre samma fack.

- Stabilt som vanligt, utan vare sig några direkta överraskningar eller direkta fadäser - det är väl ett lämpligt vis att sammanfatta huvudakten från Göteborg på. Låtarna från nya skivan går hem utan problem och även om showen inte var lika snygg som sist på samma spelställe finns det egentligen inget som sänker en väl godkänd spelning. Det skulle väl i så fall vara faktumet att gruppen numera allt annat än gödslar på med 90-talsmaterial. Givetvis ytterst väntat, med tanke på "Greatest Hits"-massans förväntningar och hur mycket In Flames har vuxit på denna sida av millennieskiftet, men inte desto mindre tråkigt. I dagsläget har ju till och med ett örhänge som "Episode 666" fått respass.

För övrigt och på tal om Glennsville: Vila i frid, Lasse Brandeby. Troligtvis allra mest känd i rollen som Kurt Olsson för allmänheten, men för mig personligen förblir han mest minnesvärd som den självgode spårvagnsföraren Rolf Allan Mjunstedt i "The Honeymooners"-kopian "Rena rama Rolf".

Nog måste väl dängan nedan i och med nämnda tragedi vara given i setet när ett visst annat Göteborgsgäng ger sig ut på vägarna igen? Vid 2.58 börjar en kort stunds pur epik:

Tags: Dream Evil | GHOST | In Flames | Lasse Brandeby | Vinyl

Det blev en trevlig kväll i fredags, med alltid pålitliga Hardcore Superstar på scen. Stundtals var det även en hyfsat blöt afton, vilket ju också kan vara nog så angenämt, så länge det hela inte går överstyr, vilket det som tur var inte gjorde den här gången. Inget särskilt att oroa sig för dagen efter, med andra ord.

Nåväl, en recension av konserten finnes här: http://www.swedenrockmagazine.com/index.cfm?pg=90&view=review&rvwId=758&referrer=banner

För övrigt: Det var väl ingen direkt högoddsare att original-Black Sabbaths återsammanstrålning till sist blev ett officiellt faktum. Många är de som jublar, själv tycker jag som bekant att det känns hyfsat kul. Gråter inte precis några floder om jag inte får se bandet på scen igen. Globen 2005 var en klart angenäm om än inte spektakulär tillställning och det känns inte som att chanserna att de skulle vara bättre sju år senare är sådär överväldigande, så det är helt enkelt lugnt om det nu blir enda gången jag fick se de fyra tillsammans. Det är ju inte precis så att Ozzy kommer att sjunga "Sabbath Bloody Sabbath", "Symptom of the Universe" eller "Megalomania" denna runda heller. Med allra, ALLRA största trolighet aldrig någonsin igen. Sedan är väl Bill Ward i sin tur knappast som vin, han heller.

Ny studioskiva, den som många har väntat på i närmare 15 år nu (själv gav jag upp hoppet runt 2004) känns intressantare, med Rick Rubin bakom spakarna och allt, skäggtomtens något överskattade stjärnstatus till trots. Albumet kan förhoppningsvis komma att bli klart angenämt, även om jag absolut inte förväntar mig något storverk. Ozzy kommer denna gång åtminstone inte behöva dras med den där "moderna" pajasen till låtskrivare och producent från hans senaste två måttligt intressanta (något milt sagt)  soloverk. Så det kommer knappast som en överraskning om kommande Sabbath visar sig vara det bästa som karln har varit med och skapat sedan åtminstone 1995 års "Ozzmosis"; ett i sig lite ojämnt men samtidigt något oförtjänt hårt kritiserat verk.

Bara nu hela studioprojektet inte visar sig vara ÄNNU ett fall av "Vargen kommer!" från åldringarnas sida. Det har som bekant dykt upp några sådana nu. I närmare 15 år.

Tags: återförening | BLACK SABBATH | Hardcore Superstar | Nöjesfabriken | Ozzy Osbourne

Jag har ännu inte orkat ta mig an Metallica & Lou Reeds aktuella och ytterst omdebatterade samarbete. Dels har jag ungefär 70 andra plattor (såväl gammalt som nytt) som bygger upp högen/monstret vid namn "Ska lyssnas igenom". Dels har de samlade åsikterna man hittills har läst om den inte direkt vattnat min aptit på vad som på pappret verkar vara en närmare 90 minuters pratsångsopera. Men, det vore givetvis väldigt trångsynt av mig att döma ut ett musikverk på förhand, när det väl lika gärna kan visa sig handla om ett MÄSTERVERK.

Nja.

Det låter trots allt som en rätt orimlig kombination, min väldigt goda vilja till trots. Men den kommer ändå få en ärlig chans. Med detta sagt måste jag ändå säga att jag fann recensionen i Metro smått briljant. Huruvida jag skriver under på den eller ej återstår emellertid att se.

Nåväl.

Jag var och såg Nazareth på Berns i huvudstaden i torsdags. Vad jag tyckte om konserten går utmärkt att läsa här: http://www.swedenrockmagazine.com/index.cfm?pg=90&view=review&rvwId=754&referrer=banner

Tags: Lou Reed | METALLICA | Nazareth

"Sex säljer" är ett vida känt begrepp som Japan inte enbart har anammat i olika typer av medier, utan troligen även står som upphovsland för. Så när allas vår gitarrfurie Yngwie Malmsteen 1985 släppte sitt andra album "Marching Out" var det inte helt oväntat att landet i fråga valde att köra med en något attraktivare framtoning på plattans framsida än närbilden på en svettig Yngwie med en erigerad Stratocaster i högsta hugg. Eller ja, lite märkligt kan valet allt tyckas vara, då det handlade om att byta ut ett omslag med en musiker som vid den aktuella tidpunkten trots allt inte var att betrakta som något mindre än en gud i den uppstigande solens rike. Men ändå.

Så de japanska skivköparna fick istället följande omslag på sin version av "Marching Out" (bilden är taget från en notbok, men är i övrigt samma som hamnade på plattan):

Det går att ställa flera rimliga frågor kring denna bild. Exempelvis kring hur lång tid det egentligen tog att komma upp med ett koncept som mer eller mindre kan beskrivas som: Brud i baddräkt = sexigt, vit Fender Stratocaster = Yngwie J. Malmsteen, 1+1 = Jepp jepp, där har vi vårt slagkraftiga omslag, gubbar!

Jag undrar dock en annan sak och det är en tanke som obönhörligen dyker upp varje gång jag fäster ögonen vid denna press av skivan i LP-samligen: Är det meningen att en mänsklig hand ska gå att böja på detta vis, i närmare 90 graders vinkel, med handflatan mot knät? Jag har själv försökt posera vänsterhanden på ett liknande vis, bara för att konstatera att jag med största trolighet inte skulle kunna härma modellen utan att bryta ett flertal fingrar.

Är tjejen gjord av gummi eller är hon helt enkelt sjukt vig? Det sistnämnda ter sig inte alls otroligt, men det förhindrar inte att jag får smått ont enbart av att titta på detta omslag.

Gräv ner er, "The Dawn of the Black Hearts" och samtliga Cannibal Corpse-framsidor.

N/P: Riot - Sins of the Father

Tags: Marching Out | skivomslag | Vinyl | Yngwie Malmsteen