Hej, nu är jag här igen, med den starka förhoppningen om att uppdatera denna blogg betydligt frekventare med ditten och datten. Förhoppningsvis går det bra med den saken och förhoppningsvis vill folk läsa det jag har att dela med mig av även i fortsättningen.

Nåväl.

Spelschemat för årets Sweden Rock Festival presenterades tidigare idag och till min stora glädje så fann jag för mig inga krockar av det saftigare slaget. Nu kan jag visserligen inte pusta ut helt ännu, då det ännu återstår att lägga till speltider för ett gäng band till. Däribland Morgana Lefay, Survivor, Asia och Treat - fyra akter jag hemskt gärna vill se i sommar. Sedan är det förstås lite tråkigt att Saxon och At the Gates har speltider på fredagen vilka helt överlappar med varandra, men det kan jag ta, då jag med största trolighet kommer att se de sistnämnda death metalpionjärerna på Metallsvenskan i maj. Annars hittar jag för tillfället verkligen inget större att oja mig över på schemat och med lite tur så kommer det förhoppningsvis att förbli så!

Väl mött i sommar.

Igår, lördag, var det åter dags för Arvikakonstellationen Lancer att besöka The Rock Bar, det uteställe i Karlstad som stoltserar med det mycket väl fyndigaste namnet i mannaminne. Festligheterna för kvällen kretsade kring släppet av den självbetitlade debutplattan, vilken nådde affärerna i fredags och en releasefest att minnas blev det också. Mycket power metal stod givetvis på schemat, såväl på scen som från högtalarna och TV-skärmarna som visade blandade YouTube-klipp.

En förväntat energisk spelning från det duktiga bandet fick vi på plats avnjuta och extra skoj var det att den spelglada kvintetten denna gång hade sett till att smycka scenen i bästa mikroskopiska "World Slavery Tour"-anda. Förhoppningsvis så blir det fler konsertdatum för Lancer ute i Sverige under året, tillfällen som samtliga anhängare av europeisk power metal rimligen bör vara starkt intresserade av.

En del blandade bilder (ej tagna av undertecknad) från den trevliga kvällen kan ses HÄR.

Med följande mastiga julklapp i handen var valet kring vad jag (bland annat) har tänkt skriva om härnäst här lätt.

Den som gillade min Heavy Load-genomgång häromåret lär förhoppningsvis finna något värde i det som komma skall. Sedan är det ju förstås ett plus om man även råkar uppskatta det högst gemytliga gänget Blue Öyster Cult.

På återseende.

För egen del blev det:

CD: Axel Rudi Pell - Kings and Queens

Vinyl: Cloven Hoof - A Sultan's Ransom

Spotify: Stormwitch - Stronger than Heaven

Gott så.

På fredag väntar kanadensiska Cauldron på Püssy a Go Go i Gamla Stan. Gott så.

Gott nytt. Gott så.

Julaftonens låttips fick så i slutändan snällt vänta med att presenteras efter att allt trevligt firande, inklusive en ansenlig mängd delikat julmat, läckra sötsaker och öppnande av ytterst trevliga julklappar (ett och annat musikaliskt paket av det hårdare slaget fanns allt på plats), var avklarat för egen och, får man väl förmoda, många andras del. Men nu är det så dags att så smått avrunda detta lilla "adventskalender"-projekt från denne skribents håll.

Det existerar inte sådär överdrivet många band vilka i min mening har släppt sin allra bästa låt på sin allra första skiva och ännu mer lätträknade är de akter vars främsta komposition återfinns på självaste debutsingeln och det dessutom i from av en B-sida. Men det är just en bedrift som Jämtlands stoltheter 220 Volt lyckades med på 30-årsjubilerande vinylsjuan "Prisoner of War" i begynnelsen av karriären. Nämnda stenhårt galopperande A-sida tillika huvudnummer spelades in på nytt för det självbetitlade första fullängdsverket (1983), men "Sauron" fanns länge endast tillgänglig på "Prisoner of War"-singeln, vilken släpptes i blott 500 privatpressade ex. och föga förvånande har kommit att bli en åtråvärd raritet bland samlare av svensk hårdrock och heavy metal.

Nu känner jag mig förvisso tvungen att snabbt påpeka att 220 Volt även efter detta singelsläpp har skapat mycket förnämlig musik (ett nytt album ska enligt uppgift vara på gång inom en snar framtid), men måste jag nu välja enbart EN favoritlåt från detta gäng så blir det utan i varje fall större tvekan "Sauron". Det är verkligen synd bandet inte kom att bygga vidare på detta närmast Manilla Road-episka, rentav smådoomiga och ödesmättade sound, även om åtminstone ett par hyfsat likartade kompositioner följde, inte minst i "The End of the World" från debuten.

"Sauron" kom att släppas i en nyinspelad version på comeback-samlingen "Volume 1" från 2002 och det finns även ett par starka sentida liveinspelade tappningar ute att höra, men personligen går min röst med stor självklarhet till originalet.

För övrigt: Skulle 220 Volts dänga "Heavy Christmas" vara det givna inslaget denna dag i denna blogg, säger du? Som synes blev det nu inte så, ett drag som jag hoppas inte har kommit att störa någons julefrid alltför nämnvärt.

Eller något.

Ja, nu är det inte alls länge kvar innan startskottet avfyras för det traditionella julbordsfrosseriet i en ansenlig mängd hem inte bara i Sverige, utan världen över. Innan dess ska jag dock hinna med att bidra med ytterligare ett par stabila låttips och sedan kommer eventuellt även en liten "dagen efter"-bonus, att ta det lugnt med efter juldagens rush på mellandagsrean. Eller något.

Hur som haver, amerikanska Winger med "Junkyard Dog (Tears on Stone)" står på menyn idag. Till stor del på grund av diverse Lars Ulrich och "Beavis and Butt-Head"-tönterier fick duktige sångarbasisten Kip Winger med manskap en ytterst oförtjänt stämpel som just ett töntband med väldigt lite innehåll under en yta vars påstådda syfte enbart var att dra till sig brudar och tjäna pengar på korkad, överkommersiell musik. De pantade pretton som hyste dessa och liknande åsikter gjorde och gör man klokt i att ignorera och "Pull" från 1993 är den perfekta skivan att täppa till käften hos dessa personer.

Wingers tredje album sålde förvisso inte alls så bra som det förtjänade, men det fick mycket god kritik och kvarstår idag hos många anhängare som bandets främsta verk. Att skruva ner, den förvisso väldigt gemytliga, partystämningen från debuten och "In the Heart of the Young" betydligt till förmån för en mognare och inte sällan politiskt laddad klädsel samtidigt som bandets typiska spelskicklighet och melodikänsla låg kvar i grunden av soundet - ja, det var nog den bästa idén Winger kunde få vid den tiden och en idé som en hel del andra 80-talshärstammande band mer eller mindre skulle ha kunnat döda för då karriären rasade under 90-talet.

"Junkyard Dog" hör definitivt till de absoluta topparna på en i övrigt briljant platta. Visserligen tycker jag att det akustiska slutpartiet känns ett par smulor för utdraget, men annars finns inget att klaga på för den musikälskare med såväl klass som god smak. Det tunga riffandet, de småprogressiva inslagen, attityden, Kips känslofulla sånginsats... Lyssna, vettja!

Spotify: Winger – Junkyard Dog

Ett av Sveriges mest tragiskt bortglömda band verkar numera vara i varje fall något mindre bortglömda, om deras kommande medverkan på jubilerande Sweden Rock Magazines mastiga omslag till det hundrade numret är något att gå efter. Och det är det ju.

"See How It Flies" visar, i likhet med allt annat på storverket "The Unknown", med stolthet varför Gotham City bör upptäckas av just DIG som inte har haft det nöjet ännu, samtidigt som det lämnar en smått oförstående inför faktumet att bandet inte kom längre än vad de nu gjorde. Alltså inte långt alls.

En återförening eller i varje fall en ordentlig återutgivning (gärna på såväl CD som LP) av den alltför blygsamma mängd briljanta musik dessa Umeå-bor hann släppa står på önskelistan hos fler än denne skribent, men vi får väl se hur det blir med den saken framöver. Tills dess, här är "See How It Flies" - i det närmaste en ultimat symbios mellan europeisk och amerikansk power metal. Betänk då även att båda genrer 1984 ännu var tämligen unga och häpna därefter smått.

Jag har ingenting att säga här, mer än att jag vill ta tillfället i akt att upplysa om en 80-talets absolut bästa hårdrockslåtar.

Spotify: Gary Moore – End Of The World

När det snackas om det NWOBHM-tillhörande gänget (huruvida de egentligen bör räknas in i nämnda rörelse eller ej kan förvisso diskuteras) Praying Mantis så snackas det allt som oftast om det tidiga "The Soundhouse Tapes"-materialet (inklusive klassikern "Captured City") samt givetvis fullängdsdebuten "Time Tells No Lies" från 1981. I sanning mycket lyssningsvärda grejer, men att bandet, efter dess olyckliga insomnande bara något år senare, återuppstod igen i början på 90-talet verkar ha gått många förbi.

En starkt bidragande faktor till detta är föga förvånande att Praying Mantis traditionella stuk, fyllt med gitarrharmonier och refränger av modell större, av många förståsigpåare inte riktigt ansågs höra hemma under större delen av decenniet. Japan var egentligen den enda marknad som uppvisade något slags seriöst intresse för britterna; något som glädjande nog har börjat ändras så smått på senare år, inte minst till följd av det senaste gedigna albumsläppet "Sanctuary", utgivet 2009 på europeiska melodijätten Frontiers.

För den som önskar att upptäcka Praying Mantis från 1991 och framåt är återkomsten "Predator in Disguise" (släppt nyss nämnda år) en synnerligen god startpunkt, dess relativt undermåliga produktion till trots. Dagens låt heter "Borderline" och hör till de många njutbara stunder som ingår på skivan och är därtill en låt som bandet har haft den goda smaken att åter ta upp i liverepertoaren rätt nyligen.

För oss musikälskare med smak för högklassig melodiös hårdrock ter sig en introduktion av amerikanska Icon tämligen överflödig. Phoenix-gruppens självbetitlade debut och i synnerhet den klassikerförklarade uppföljaren "Night of the Crime" anses vara givna i varje skivsamling som hyser minsta lilla förkärlek för ovan nämnda genre. Fullt rättvist så, enligt denne skribent, men det gör inte 1989 års "Right Between the Eyes" inte sällan obeaktade öde mindre ledsamt.

Att Icons fjärde alster har kommit att bli något av en parentes i historien är visserligen inte helt förvånande. Efter omständigheterna kring den olycksdrabbade tredje skivan "More Perfect Union" (1987) började bandet tappa allt mer mark; mark som de aldrig riktigt lyckades återfå, trots att "Right Between the Eyes" blev ännu en stark skapelse i diskografin. Fansen kom aldrig att ta till sig Jerry Harrison i samma utsträckning som den klassiske vokalisten Stephen Clifford, något som i sig var rätt trist, då Harrison hade en skön, tämligen rå röst som absolut inte skämdes för sig under sin tid i Icon.

Dutt-dutt-synth och en sann superrefräng bjuds det på i "A Far Cry", hämtad från just "Right Between the Eyes":