... vad gör man då?

Det har varit tyst från mig ett tag, men har helt enkelt inte vågat erkänna vad som har hänt.
Trodde mig ha hittat mannen i mitt liv, allt var frid och fröjd, sen sket det sig. Kortfattat. Kan inte påstå att jag har vanan inne att bli dumpad, så det känns rätt så jävla... bedrövligt. Bättre och bättre dag för dag, men det är en låååång väg att klättra upp från det svarta hålet. Väggarna är hala och det är lätt att halka ner ett par meter igen även om ljuset däruppe tycks nära.

Sååå. Jag har grottat ner mig i skiten. Rejält. Ni vet, plockat fram de där miserabla gamla kärleksplattorna med smörja som inte hörts sedan lågstadiediscorna. Absolute Love Songs, ja ni hör ju. Jag hoppas innerligt att den där smörjan inte åter ska ljuda här förrän MINA barn är tillräckligt gamla för att börja pussas till vad som då är framtida Backstreet Boys-balladsmörja, då de står där i fritidsgårdslokalen, trycker sig ut med väggen, hoppas på att bli uppbjudna, eller köar för att få dansa med den populäraste killen i klassen. Kanske har vi endast dessa bisarra ting på landet, men det där med tonårskärlek och discon på fritidsgården... det var tider det, och rätt sjuka sådana när jag tänker efter.

Nu har jag tack och lov kommit över den värsta fasen och har efter en vemodstid med ännu mer Korn kommit vidare till uppiggande musik. Passerade Flogging Molly i musikarkivet och blev med ens mycket gladare. Insåg dock att jag smått helt och hållet förträngt dessa gudar och antagligen ägnade mer energi åt att utforska Dropkick Murphys. Sagt och gjort, fixade mig lite fler skivor än den enda (men så fantastiska) Drunken Lullabies.

I bakgrunden rullar nu Speed of darkness från 2011 och ett ärligt leende börjar sprida sig över ansiktet. Musik gör underverk, kan inte säga det för många gånger. Och ni som liksom jag har missat FM;s skivor: släng på dem direkt för helvete! Det svänger som fan!! :)

.... och sen slipper jag skämmas för att ligga och fjortislipa till horribla ballader från gamla dammiga kärlekssamlingar också.