Trodde jag hade en karl med smak. Med bra smak. (Han har ju lyckats haffa mig, så över medel måste den ju klart vara...)

Han fick mig att börja lyssna på Korn. Jag gillade det inte alls. Tyckte var ok. Gillade ett par låtar. Låtlistan blev längre och läääängre...

Nu fuckin' älskar jag det.

Sååå. Tänkte att... kan han göra det en gång, kan han lätt göra det ännu en.

Sagt och gjort: Slängde på "White pony" innan jag drog till jobbet för ett par dagar sedan. Eftersom Korn tog mig ett par år att uppskatta borde Deftones gå på en kafferast. Aight?

Men nej. Sorry babe. Den ponnyn gick inte hem. Är lika frågande som innan. Vart fan ligger storheten? Har hästen skitit på den, eller galopperat ifrån den? Jag ser den då inte...

Men. Skam den som ger sig. Kanske ligger den väl gömd under gödselhögen så ska allt ge plattan en chans till. Iaf EN. Sen får det vara. Allt går inte att lära sig att älska...

Nu ska jag köra ett varv "Psalm 69" istället. Ibland för det dåliga något bra med sig. Balansen här i världen etc etc. När nallen kraschade tvingades jag radera hela skiten och lägga in alla låtar på nytt i iTunes. Tur var väl det. Det var inte bara Ministry som ploppade åter i playlisten. Det är förbannat roligt att återupptäcka gammal musik som glömts bort bland alla nya toner. Med andra ord: Stäng av radion BUMS och sätt på lite John Norum, eller varför inte vrida upp något med Haddaway? ;)